När någon väljer att inte göra karriär (speciellt då det är en man) suckas det i familjeledet och man beklagar sig över personens mindre värda yrkesval: "Han gör ju inget med sitt liv!". Sådana värderingar har kommit att genomsyra allas vardag numera, i en tid då arbete och utbildning blivit synonymt med ett "bra liv". Men vart är det vi strävar egentligen? Så "bra" som vi har det nu har vi aldrig haft det innan, men samtidigt har väl så många stressrelaterade sjukdomar och ångest heller aldrig funnits tidigare, och jag ser en direkt koppling mellan det och de höga krav vi ställer på varandra och på oss själva.Men internaliserade värderingar är inte lätta att bli av med, hur jag än vänder och vrider har jag liksom de flesta andra blivit uppfostrade till att ständigt kräva mer i jakten på det självförverkligande som kommit att bli så självklart. Att göra sig fri från samhället går inte, men jag tror att det är viktigt att bli medveten om att det vi tycker och de värderingar som råder inte är ett dugg är naturgivna, utan skapade i historisk kontext, och att det bortom dem finns ett annat liv. Hur hade det sett ut om alla hade varit extremt välutbildade och haft de allra bästa arbetena? Det hade förstås inte fungerat! Vi behöver lokalvårdare, gatusopare och andra personer vars yrken man knycker på nacken åt för att samhället ska kunna leva vidare. Rent funktionalistiskt har alla positioner en viktig funktion.
Upplysningstiden har aldrig försvunnit, den har bara blivit till en integrerad del av våra liv och genomsyrar numera alla värderingar.
¤¤¤
Narcissus
Tusen nålar vrider om min arm
Tusen händer vill famna din barm
Narcissus blomma växer i mig
en tomhet som bara kan fyllas av dig
Blickar de talar sitt tydliga språk
men orden vi växlar de leder till bråk
Sliter isär det som kunde blivit till
Blomman den växer precis som den vill
Nålar av ödet, skärvor av glas
Tusen buketter placeras i vas
Står som monument av tystnad på mitt bord
Jag ber dig krossa glaset och fyll mig med ditt ord
Narcissus, min väg är av nålar till sjö
där jag speglar mig i vattnet, I mig själv ska jag dö
Vattnet fyller mina lungor, ger liv åt blommans kraft
Gode Gud du blev en skymt av det liv jag aldrig haft.
¤¤¤
Relaterade bilder:
2 kommentarer:
vi tror att vi är så jäkla intelligenta hela tiden men våra hjärnor är så små att vi inte fattar att vi inte fattar vad som är rätt o fel! eller nåt sånt...
var det kulturvetare jag var... eller flummare... eller är det kanske samma sak...ehe..?
Skicka en kommentar