Kaffe

Jag trycker ner knappen på min termosmugg och börjar sippa på mitt kaffe då jag åker förbi Hojride MC i Älvängen. Kaffet är alltid lite för varmt och har redan tagit en något unken termossmak. En smak som verkar ofrånkomlig oavsett hur väldiskad termosen än är.

Helst vill jag klämma i mig allt kaffe innan jag måste kliva av bussen, jag måste avvärja den värsta tröttheten innan mitt första elevsamtal. Om jag sitter utan koffein i kroppen med en elev kl 08:00 glider tankarna lätt iväg och frågorna fastnar i halsen.

För det mesta blir det lite kaffe kvar i termosmuggen, kaffe som jag eventuellt dricker upp senare om jag inte hinner vara med på chefens nästan obligatoriska förmiddagsfika på hans kontor.

Ett första samtal. Jag märker tydligt att flickan stör sig på att hennes kompisar frågar vart hon skall gå när jag tar med henne upp till mig. Jag försöker avvärja kompisarnas frågor genom att be en fritidsfröken hämta min elev eller genom att diskret vinka när jag ser henne på skolgården.

Samtalet blir ett bra samtal. Vi tränar känslor och pratar om katten därhemma. Jag blir alltid lika rörd över barns kärlek till djur. Djur är som lysande hopp i mörkret, djur att krama och leka med. Jag tycker själv mycket om djur men har valt att leva utan. Jag inser att allt det jag gör nu skulle bli svårt att göra med en katt eller hund därhemma, dessutom bor jag på en plats som är allt annat än djurvänlig.

På vägen hem åker jag förbi Hojride på nytt. Denna gång utan kaffe men med en bok eller Angry birds i händerna. Egentligen vill jag sova men lyckas sällan med det på bussen. Jag har för många saker att reflektera kring och för många små gröna grisar att skjuta fåglar på. En geishas memoarer blev långtråkig när huvudpersonen blev geisha så jag känner att en ny bok inte hade varit helt fel.

Alla mina böcker brukar bli kaffebefläckade, men den nya, rejäla termosmuggen håller tätt.

Kan jag stå till tjänst?

Hade en intensiv förmiddag på mitt nya arbete. Rektor och personal är förväntansfulla och släpade runt mig för att oförberedd presentera mig i en hoper klasser. Det gick bra, och det var roligt.

Jag fick posera framför en buske inför en uppdatering av deras hemsida, och med mig hem fick jag en arbetsdator och en kalender. I mindre organisationer är kommunikation mer direkt. Det verkar gå snabbt i Lilla Edet och jag försöker hänga med på tåget. Ser lika mycket fram emot jobbet som min nyvunna möjlighet att vara ledig större delen av sommaren.

Mot nya mål!

Kukklotter

Vilken härlig arbetsmiljö man har.
Alla ni som älskar kukar, skriv ert namn i kommentarerna!

Snart på en ort nära dig - Om tillgänglighet i mötet

Där sitter hon i stolen
Så liten att hon knappt syns.
Pratar i 200 knyck och jag får själv knappt en syl i vädret.
Det blir att jag säger "mmmm" och "jaså" och "okej" och att jag däremellan tvingar henne till att bromsa för att få ner farten och skapa ett sammanhang kring det hon säger.

Jag blir alltid lika förundrad över min magkänsla i mötet med barnen på mitt jobb. Eleverna tränger in och lämnar något efter sig som jag ibland funderar på länge efteråt.
Det är en sådan intressant synkning som sker i mötet där jag känner det som eleven känner och där min roll blir att tolka känslan och våga hålla min kuratorsdörr öppen även för det otäcka.

Flickan jag nyss nämnde är en sådan där liten person man helst vill bjuda på saft och bullar. En hungrig fågelunge. Kanske att jag också gör det någon gång innan jag slutar mitt vikariat på skolan, och fram tills dess får hon och de andra eleverna som besöker mig eller cirkulerar kring mig hålla till godo med mitt sällskap och min tillgänglighet. För jag hoppas att det är det jag utstrålar.

Jag fick jobbet som kurator i Lilla Edet. 60 sökande till tjänsten - jag undrar dels hur jag lyckades lura chefen samtidigt som jag känner mig stolt över min prestation. Så i januari blir det att se tillgänglig ut på annan ort åt ett annat väderstreck. En fast tjänst att grotta in mig i istället för att flaxa omkring på olika arbetsplatser. Det kommer göra både mig och mina små fågelungar gott. Det ser jag fram emot.

En resa med 600 i tiden

Jag reste mot en anställningsintervju i Lödöse för några dagar sedan, och jag fann mig själv både förvirrad och förundrad över de minnen som kom till mig på buss 600.

Jag började resan från mitt nuvarande jobb i Lindome och bytte till buss i Göteborg. Bussen åkte motorvägen fram och snart såg jag Bohus fästning i sikte. Mina år i Kungälv, mina cykelturer till busshållplatsen i Eriksdal, mina korta romanser, mitt hem i förändring. Inte alltför längesedan men ändå så avlägset.

Jag fortsatte än längre med bussen och for förbi Nol där jag förr ofta besökte en gammal "ungdomskärlek". Minns alla stunder i skinnsoffan framför skräckisar. Kaffe- och rökandedräkt och unga års osäkerhet.

600 tog mig förbi Nödinge där jag arbetade en sommar på ett LSS-boende. De dagliga rutinerna, de sovande jourerna och den där bussen som gick alltför sällan så att jag fick cykla eller promenera över Bohusbron med en kamrat som sällskap i mobilen.

600 tog mig vidare till Älvängen och på kullen såg jag Lindas gamla lägenhet som hon vårdade ömt innan hon bestämde sig för att klippa navelsträngen och bege sig till Göteborg. Minns att jag med viss sorg tog adjö av hennes boende som kändes så fridfullt däruppe på kullen. Vi firade nyår ihop vid tiden för min allra första öroninflammation.

Slutdestination; Lödöse!
Med tiden har jag kommit att glömma mycket av det som var, men ibland, som på buss 600, minns jag varenda liten detalj.

I intervjurummet satt elva personer och granskade mig kritisk, jag var nervös men fick i efterhand veta att jag gett ett mycket gott intryck och att jobbet där kommer att gå till antingen mig eller en annan manlig sökande. Rektorn ringer mig åter på fredag, och då vet jag om denna tidsresa är något jag kommer att få uppleva mer ofta.

Framtiden börjar i klassrummet

I dessa valtider kan man både känna hopp inför framtiden, men också stora frågetecken. Framtiden avgörs till viss del den 19:e. Jag satt i personalrummet på Mölndals största grundskola och bläddrade i GP tidigare idag. I tidningen fann jag Folkpartiets reklamblad där man sätter Folkpartiets syn på skolan mot de rödgrönas: Folkpartiet vill införa betyg i mellanstadiet, flytta mobbarna och skapa en "kunskapsskola" till skillnad mot de rödgröna som man menar vill ha en "flummskola". Partiet skriver också att de rödgröna inte vidtar några åtgärder mot skolk.

Herregud ett sånt jäddra dravvel. Verklighetsflykt och osanning. För varje årskurs finns tydliga målformuleringar att följa och så länge dessa existerar finns ingen anledning att tillsätta betyg i mellanstadiet. Lärarna vet vart eleverna befinner sig utan att dessa skall behöva en betygsstämpel tidigare i livet.
Att flytta mobbarna grundar för mer mobbning. Att arbeta bort från segregering och mot inkludering på alla nivåer inom skolan borde vara en självklarhet, och att ens yppa ett sådant förslag är att svika eleverna.
Och vad Jan Björklund menar med "flummskola" kan vi som arbetar inom skolan verkligen grubbla på. Hela skolan står utöver kunskapsinlärning också för kunskapsutveckling samt en socialisering där barn och unga lär sig att bli demokratiska varelser och att ta hand om varandra både som enskilda individer och som grupp. Människor är människor och inga datorbanker som går att fylla med fakta frikopplad från vårt sociala sammanhang.
Sist men inte minst ägnar min skola och säkert alla andra skolor mycket tid åt att förebygga skolk. Fler sanktioner, straff och fokus på det icke-fungerande kastar bara elever ännu längre bort från gemenskap och tillhörighet.

Sammantaget får jag en känsla av att Björklund och hans folkparti inte har någon vidare insikt i hur skolans värld fungerar eller vad som är viktigt för barn och unga. Dessa barn ses likt de flesta andra inom det blåa blocket enbart som kuggar i ett ekonomiskt hjul. Exludering och sanktioner verkar vara ledord inom Folkpartiets skolpolitik, och då jag på min väg hem från arbetet med elevernas hälsa, möter enorma affischer där partiet lobbar för kärnkraft, blir jag än mer förfärad.

Folkpartiet vill lägga mycket krut och resurser på skolan, och det stödjer jag verkligen. Det finns inget viktigare än att vi ser och tar hand om våra barn och unga. Framtiden börjar absolut i klassrummet, men den stora frågan är vilken framtid det då skall handla om.

Min vardag

Jag är en looser baby, jag har inget körkort!
http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6teborgs_pendelt%C3%A5g

Kuratorsbekännelse

Nytt jobb och ny roll. Från att ha haft kolleger runt mig hela tiden samt alla beslut förankrade i personalgruppen till att jag nu har eget kontor och fattar de flesta beslut rörande mitt arbete på egen hand. Det känns märkligt, annorlunda och spännande.
Jag går på diverse möten, patrullerar i korridoren i försök att bonda med eleverna samt sitter inne på kontoret och mailar , surfar och läser på om sådant jag ej känner mig helt säker i.
Jag väntar på att elever skall droppa in hos mig och har för det mesta dörren öppen mot korridoren.
För närvarande har jag fel på min telefonsvarare och inväntar teknisk hjälp. Är rädd att jag missat en del meddelanden då missade samtal ej gått till svararen utan bara kopplats vidare - bort från mitt lilla rum.
Jag har ställt en uggla på mitt skrivbord som vakar över mig så som jag själv vakar över elevernas hälsa.

Skall upprätthålla arbetslinjen

Först tog jag hennes lägenhet.
Sedan tog jag hennes jobb.
Vad ska jag ta av henne härnäst?

Efter ett års timvik har jag nu ett mammavikariat på heltid i min hand fram till hösten.
För en tid framöver måste jag inte söka arbete lika desperat, jag kommer för några månader ha en fast och kanske lite högre inkomst och jag får lov att arbeta på ett ställe där jag känner mig trygg och säker.

Jag är mycket nöjd med beskedet och skall innan starten den tolfte maj unna mig mycket härlig ledighet och tillsammans med särbon, familjen och vännerna insupa Göteborgs kulturliv till max.

Bild av Tobias Johansson.

Då vaknar världen och jag somnar

Mörker.
Gröna ljussken på himlen - ufo:n?
Tobias i telefonen.
Emma på Facebook.
En kopp kaffe - två koppar kaffe.
Kollar läget i lyan intill.
Tystnad - letar efter ljud.
Mrs Dalloway.
Rostade kastanjer.
Tunga ögonlock.

Med de nya nattpassen på jobbet passade jag på att anmäla min frivillighet.
Jag har så dåligt med pengar att jag försöker få sålt gammal kurslitteratur för att ha råd med den examensfest vi får betala själva.
Nätter lönar sig om man orkar hålla ögonen öppna. Faktum är att min dygnsrymt blivit såpass trygg att ögonen började säcka ihop redan vid 01:30.
Jag vaknar numera naturligt vid 10 om jag får sova ifred från min mardröm till väckarklocka - jag blir trött nog för att sova vid 24. Allt gott på hemmaplan alltså, men på jobbet förväntas jag nu trotsa min rytm fram till kl 7.
Då vaknar världen och jag somnar.

Dagens råd: Jobba inte för mycket!

Jag läste på Aftonbladets löpsedel för en tid sedan att de nu kommit fram till att man behöver 4 veckors semester per år på raken - alltså inte utspritt - annars riskerar man att dö.

I å med mina sommarvikariat har jag inte lyckats med det så jag antar att mannen i svart snart kan komma och hämta mig. Om inte annat brukar jag med glimten i ögat föra vidare denna information från Aftonladet på min arbetsplats när jag tycker att det blir för jobbigt!
För aftonbladet har ju alltid rätt.

Mystiska försvinnanden

Vid de flesta hållplatser i Göteborg finns praktiska ljusskyltar där antal minutrar kvar till avgång räknar ned medan bussen eller spårvagnen kommer närmre. Kollektivtrafiken är utrustad med GPS som skickar sina signaler till skyltarna. Som aktiv kollektivtrafikant vet man precis hur många mobilsamtal man hinner med innan bussen anländer eller huruvida man har en chans att springa in på Pressbyrån för att köpa en kopp stresskaffe innan vagnen kommer surrande.

Men ibland... ibland stämmer det inte...
Och i förrgår hände det igen...

Jag stod vid min vanliga hållplats efter jobbet. Jag var omgärdad av mörker då den ljusa tiden nu glider ur våra händer och förmörkas än mer av växthuseffektens regnväder. På skylten stod det att bussen skulle komma om 7 minuter. Helt okej väntetid tänkte jag och passade på att lyssna på radio ur min mobil under tiden.
Men så hände det; då de 7 minutrarna hade gått skiftade skylten om och nu stod det istället att det var 17 minuter kvar, alltså var det turen efter jag fick vänta på istället. Men vad hände med den första bussen...?

Att fråga chauffören i dessa lägen är att överföra dålig karma då de antagligen inte kan svara på frågan och säkert fått höra frågan många gånger förut. Så istället försöker man coola ner sig och ignorera faktum att man kommer hem extra sent efter jobbet.

Men vad var det som hände egentligen? En helt buss bara försvinner i tomma intet, ingen vet var, ingen vet hur, mer än att det har hänt förut och att det antagligen kommer att hända igen.
Mina tankar rör otroliga teorier och jag börjar fundera på om det inte handlar om ufo:n!
Då och då kommer det ett ufo och strålar upp bussar för att sedan göra en massa besynnerliga experiment på passagerarna. Alternativt dyker det ibland upp revor i tid och rum - typ svarta hål - och suger upp bussarna in i andra dimensioner eller i tomma intet.

Om de kidnappade bussarna och människorna däri någonsin kommer tillbaka vet jag inte, ingen vet, men nu när jag kommit på att det troligen handlar om nån övernaturlig och främmande kraft så kommer jag i fortsättningen att hålla mina ögon öppna. Vem vet om man efter nästa arbetspass klarar livhanken eller om ännu en buss - min buss - försvinner och det på ljusskylten vid mitt försvinnande skiftar om till "100 år"...

Jag såg chansen - och jag tog den!

Ändå sedan Mats flyttade till Härlanda har jag tyckt att stadsdelen sett trivsam och vacker ut. Den känslan blev starkare då jag fick arbete i Björkekärr och jag har sen dess var och varannan gång jag suttit på bussen till jobbet tänkt att "här kan jag nog tänka mig att bo".

Så för nån vecka sedan kom min kollega Therese in med ett stort leende och berättade att hon hade fått tag i en fin lägenhet med trädgård i Landvetter och att hon nu tänkte hyra ut sin gamla i andrahand. Det klickade till i mitt huvud och snabbt som tusan hörde jag efter om jag fick lov att hyra den. Vi gick under samma arbetspass ner för lägenhetsvisning och jag insåg direkt att detta var platsen att skapa ett nytt hem på. Therese bor i en fräsh tvåa i ett grönt område. Den ligger 10 minuters gångväg från mitt jobb, 11 minuters bussfärd från centrum, några kliv från Willys och det lokala gymmet och har en närbutik runt hörnet.

En person stod före mig i kön så jag fick vänta ett par dagar innan jag fick det definitiva svaret, och det blev ett ja! Nu söker jag en andrahandshyresgäst till min egen lägenhet. Det är inte säkert att hyran blir förlängd utöver första året och det är då inte heller säkert att jag lyckats hitta en annan boplats i Göteborg, därför vill jag behålla min småstadslya ett tag till.

Jag har länge behövt en förändring i mitt liv, eller egentligen förändringar på flera nivåer, men enbart en förändring kan ge stora återverkningar i övriga systemet, så jag tror att denna flytt kommer precis rätt i tid för min del. Trots att det ej är slutgiltigt är det inte med helt lätt hjärta jag lämnar det hem jag byggt upp i Kungälv, men vad jag kan vinna på att ta farväl av det gamla (om så än bara tillfälligt) är något jag inte kan vända ryggen åt. Jag såg chansen och jag tog den.

Den magiska vinden...

Kommer ni ihåg de gamla barn- och ungdomsprogrammen som gick på tv förr? De där programmen där kidsen hittade magiska och hemliga rum, magiska trädgårdar dolda för andra, bortglömda platser och gömda skatter? Ja temat är säkert fortfarande lika populärt i dagens barnprogram men jag minns särskilt dessa serier som brukade sändas i sommarlovsmorgon och som jag alltid bänkade mig inför som liten.

Igår på jobbet gick jag genom utrymmet med personaltoaletten där jag gått så många gånger förut. Helt plötsligt fick jag syn på något som jag ditintills missat; På väggen vid ingången hängde det en stor krok med långt handtag och bredvid den satt en liten dynamoettickett med texten "till vindstrappan".

Alla de gamla barnprogrammen föll över mig på en sekund då jag insåg att jag helt hade missat att det ens fanns någon vind i bygget och särskilt att man skulle vara tvungen att använda kroken för att dra ner en vindstrappa.

Jag tittade i taket men kunde inte se något som liknande det jag sökte, men då jag klev ut i korridoren på andra sidan dörren fanns den där; en vindslucka i taket, och i den vindsluckan satt ett litet hål i vilket man uppenbarligen skall använda krokverktyget för att få ner trappan.

Vad finns uppe på vinden? Vad döljer sig bakom luckan i taket? Varför har jag inte sett kroken innan? Är det ett tecken på att någon vill att jag tar mig upp först nu för att finna en hemlig skatt?

Denna lucka triggar min barnsliga fantasi nåt vansinnigt och jag måste verkligen ta mod till mig och klättra upp någongång. Jag tänker inte fråga övrig personal vad som finns där uppe eller be om lov; gör jag det riskerar jag att bli besviken redan innan. Jag vill behålla känslan av magi och äventyr.

Detta är mitt öde.

Sex kockostoppar

När jag skulle gå för att köpa mjölk till kaffet på Willys intill jobbet skojade min kollega att jag väl "kunde köpa en prinsesstårta också." Jag skrattade med och poängterade hur osunt det skulle vara.
Men väl i affären tänkte jag att hon kanske var sugen på nåt sött trots allt, så jag letade på kakhyllan och hittade ett paket med kockostoppar som såg smarriga ut. Jag köpte topparna och mjölken och begav mig tillbaka till kaffet som puttrade i bryggaren i personalköket.

Jag viftade med topparna inför min kollega, öppnade plasten och sa att hon fick äta av dem. Men tror ni att hon åt?! Nej, inte en enda kockostopp slank in i hennes mun, och vad tror ni att det ledde till..? Jo en överkonsumtion från min sida. Jag kan inte ha godsaker ståendes framför mig eller i närheten av mig utan att äta upp dem, så under eftermiddagen åt jag upp alla sex i paketet och dessutom en stor "dammsugare" på café med en av de boende då vi var på stan. Antagligen måste allt detta ha fått fart på mitt sockerberoende för när jag tvingades vänta 47 minuter på bussen senare på kvällen släntrade jag in på McDonalds och köpte en cholkadmilkshake.

Nu har jag bokat 4 stycken träningspass under veckan för att straffa och deffa mig själv efter att ha dödssyndat på detta vidriga sätt i helgen.

Tack Tetris!

Dagarna och kvällarna på jobbet kan gå långsamt.
I sakta stekhet mak går timmarna och om vi inte konverserar med varandra, och om vi inte läser eller på andra sätt försöker se viktiga ut finns inget att göra.
Men så tog jag mig idag en titt bland spelen i min mobil och upptäckte att man kunde ladda ner Tetris för 50 kronor. Vilken lycka dessa stålar gav mig! Tetris är en av de gamla klassikerna man nästan aldrig kan tröttna på och som man lätt blir beroende av. Så med ovanstående aktiviteter plus lite tv och lite radio går även dötiden att fylla någolunda.
Tack Tetris!

Fångad i en buss

Igårkväll var enda kvällen på en hel vecka jag lyckades boka ett träningspass eftersom jag annars är fast på jobbet. Igår fastnade jag på bussen istället!
1 timmes resväg blev till 2 timmar och 20 minuter i en buss med trasig AC. En olycka hade skett på motorvägen och enorma köer uppstod.
Att åka hem mellan 16 och 18 är alltid lite knivigt då man har gymmet bokat eftersom det nästan alltid är köer då, men detta var extremt. Så jag missade förstås mitt pass och blev suris. Blir helt förslappad av detta sommarliv!

Kul på jobbet

Eller inte.

Sommar på jobbet

Inbäddat i grönska i ett sött bostadsområde ligger mitt sommarjobb. Där frodas ångest, dubbla personligheter, självmordstankar, självdestruktivitet och aggressivitet. Dessutom lika många piller.
Mitt jobb som boendepedagog innebär att stötta i vardagen genom rutiner och genom att avleda från negativa tankar, hjälpa i kontakten med samhället och dokumentera det som händer.
Än så länge har inte särskilt mycket hänt, två av de mer "utmanande" individerna är frånvarande och de övriga tre tar inte upp alltför mycket tid, snarare för lite. Många dötider blir det, men då vädret är fantastiskt tar jag chansen att sitta ute i solen och fortbilda mig med böcker från "klokhyllan". Läser för tillfället en vardagsskildring från en "dampfamilj" och en berättelse om en barndom i missär. Senare planerar jag att åter dyka ner i psykoanalysens spännande värld.

Krösus

Fick precis lönebeskedet för sommavikariatet.
Jag får en rejält tilltagen timlön med 16 kronor mer än förra sommaren. Semesterersättningen á 14,40 kr läggs dessutom på per timme, och med en del OB-tillägg kan jag närmast kalla mig för en "rik sommarjobbande student".
Jag förvandlas till Krösus Sork, Joackim von Anka eller Mr Burns. Fattas gör bara hatten och käppen!
Det känns skönt att pengarna kommer räcka till ett litet sparkapital så att mina resplaner kan bli av!

http://www.youtube.com/watch?v=gGDfnbUu9b8