Det var för längesen, så längesen

Nu var det längesedan jag skrev ner några nya legobitar. Jag har insett att livet är fort kort för att hinna spegla allt dess innehåll på nätet. Och vem är egentligen intresserad av mina göromål?

Idag började jag med att blicka tillbaka på min allra äldsta inlägg från 2006. Jag trodde att jag hade blivit mer avslappnad med åren, men upptäckte då jag läste att jag kommit att bli minst lika självkritisk. Så plumpt jag skrev i början, så onyanserat.

Vad har hänt sedan sist?
Jag har arbetat 1,5 läsår i mina 3 skolor. Jag har aldrig utvecklats så mycket som under den tiden men har samtidigt aldrig varit så trött. Jag älskar mitt jobb men orkar ibland inte med det.
Jag har utvecklats i min keramik genom fortsatt arbete i verkstaden samt genom en andra och helt fantastisk sommar på Capellagården. I år lutar det tyvärr åt att pengarna inte riktigt räcker till. Sommarens planer blir istället att vara mer hos familjen, se på Madonna på Ullevi samt eventuellt åka på musikfestival i Stockholm.

Och våren? Jo den är här, om ändock med en viss bitande kyla i kinden.

Kaffe

Jag trycker ner knappen på min termosmugg och börjar sippa på mitt kaffe då jag åker förbi Hojride MC i Älvängen. Kaffet är alltid lite för varmt och har redan tagit en något unken termossmak. En smak som verkar ofrånkomlig oavsett hur väldiskad termosen än är.

Helst vill jag klämma i mig allt kaffe innan jag måste kliva av bussen, jag måste avvärja den värsta tröttheten innan mitt första elevsamtal. Om jag sitter utan koffein i kroppen med en elev kl 08:00 glider tankarna lätt iväg och frågorna fastnar i halsen.

För det mesta blir det lite kaffe kvar i termosmuggen, kaffe som jag eventuellt dricker upp senare om jag inte hinner vara med på chefens nästan obligatoriska förmiddagsfika på hans kontor.

Ett första samtal. Jag märker tydligt att flickan stör sig på att hennes kompisar frågar vart hon skall gå när jag tar med henne upp till mig. Jag försöker avvärja kompisarnas frågor genom att be en fritidsfröken hämta min elev eller genom att diskret vinka när jag ser henne på skolgården.

Samtalet blir ett bra samtal. Vi tränar känslor och pratar om katten därhemma. Jag blir alltid lika rörd över barns kärlek till djur. Djur är som lysande hopp i mörkret, djur att krama och leka med. Jag tycker själv mycket om djur men har valt att leva utan. Jag inser att allt det jag gör nu skulle bli svårt att göra med en katt eller hund därhemma, dessutom bor jag på en plats som är allt annat än djurvänlig.

På vägen hem åker jag förbi Hojride på nytt. Denna gång utan kaffe men med en bok eller Angry birds i händerna. Egentligen vill jag sova men lyckas sällan med det på bussen. Jag har för många saker att reflektera kring och för många små gröna grisar att skjuta fåglar på. En geishas memoarer blev långtråkig när huvudpersonen blev geisha så jag känner att en ny bok inte hade varit helt fel.

Alla mina böcker brukar bli kaffebefläckade, men den nya, rejäla termosmuggen håller tätt.

Låter dagen gå

Idag är en sådan där dag då jag låter dagen går förbi mig. Jag är ledig torsdag till måndag på grund av att Jesus for till himmelen samt att vi skall fira Sverige med fanan i topp.
Jag tänkte nog då jag gick på ledighet att jag skulle utnyttja mina fria dagar till max, sätta lite krav i kravlösheten och verkligen ta hand om min tid. Den är ju knapp. Men istället hamnade jag här i min soffa med en sunkig kopp kaffe i handen. Detta trots att storverk skulle kunna drejas i verkstaden, familj skulle kunna bli besökt på Marstrand samt att lyan skulle behöva en rejäl rengöringsomgång.
Jag låter detta inlägg vara ett minne från den initiativlösa delen av min person som innerst inne hade önskat att någon kunde ringa ut mig i solskenet där alla andra verkar vara.

Såhär kan man också hantera ett rökförbud

Keramikpanik (en ocentrerad & flygig självbild)

Jag känner att jag har fastnat i min keramikutveckling. Igen. Och fingrarna fastnar rent bokstavligt i leran också. Jag får inte upp väggarna ordentligt, och får jag det vobblar de sönder, blir ocentrerade eller allmänt oformliga.

Jag vet att jag har höga ambitioner och att de ofta rusar före det jag faktiskt kan. Ni förstår hur jobbigt det är att vara jag, att alltid ha en ambition och självbild som rusar i förväg och lämnar mitt verkliga jag i ångest och värdelöshet!

Inte heller blir mitt drejandet mer proffsigt av att sambon bara blir bättre och bättre för varje dag, fyller ugnarna med sina enorma prylar och har en egen keramikutställning på skåpet i vardagsrummet med enkom lyckade alster.

Fan, jag är inte bäst, och jag är inte ens så bra att jag kan erkänna det och sänka mina alltför höga förväntningar på mig själv.

Regression

Det är nu när mörkret faller allt tätare över byggden, när ångan står som en pelare ur munnen och när kölden och vätan bitter sig inpå skinnet. Det är nu man vill regridera till det barn man var i mammas inre. Gömma sig under täcken och släppa alla ansvar och krav. Vara tätt omsluten av värme - en skyddande barriär mot det svåra därute.
Jag älskar att leva men ibland är det också skönt att få vända ryggen åt det livliga och få sova.

När mörkret faller

Det är något mycket skrämmande med vår källare. Den där långa smala korridoren med dörrar längst väggarna och med stanken av sopor från bortre änden.

Något av det värsta som kan hända är att lampan slocknar. Den korta stund det tar att gå till närmsta lampknapp är rent fasansfull tycker jag.

Förmodligen väldigt barnsligt, men jag har med säkerhet sett alltför många skräckisar där de mest otäcka saker händer i sådana där korridorer i dunkla och illaluktande källarutrymmen.

Låt oss hoppas att Kvarteret Venus satsar på trevliga utrymmen, annars är jag den som köper egen tvättmaskin illa kvickt - som det otrygga barn jag är när mörkret faller.

Smuts

Smuts är det som befinner sig på fel plats. Detta menade Mary Douglas, och hon talade då inte bara om såsen som hamnar på skjortan utan även om människor som är fel inom ramen för normen.

Rödbetsskvättet på köksluckan kändes mycket bättre när det hamnade på disktrasan, men jag kunde inte låta bli att i mitt stilla sinne undra vad disktrasan tyckte om det.

Här är nu rent hus och smutsen har vi förpassat bortom vårt synfält. Men försvinner, det gör den aldrig.

Perspektiv

Jag insåg nyss att jag har flera års dagbokskrivande kvar på min gamla Lunarstorm, så jag försökte logga in på sidan. Lunarstorm är borttaget men tack och lov gick det att importera dagboksinläggen till den nya ersättningscommunityn:
Det allra sista inlägget tog mig tillbaka i tiden ett antal år:

"Yiiip!
2006-07-13 15:21

Jag kom in på Socionomprogrammet! Nu vet jag vad jag kommer att hålla på med i över tre år framöver.

Spännande...

och skrämmande..."


Det är en klyscha, jag vet, men visst är det väl märkligt hur fort tiden går?

En resa med 600 i tiden

Jag reste mot en anställningsintervju i Lödöse för några dagar sedan, och jag fann mig själv både förvirrad och förundrad över de minnen som kom till mig på buss 600.

Jag började resan från mitt nuvarande jobb i Lindome och bytte till buss i Göteborg. Bussen åkte motorvägen fram och snart såg jag Bohus fästning i sikte. Mina år i Kungälv, mina cykelturer till busshållplatsen i Eriksdal, mina korta romanser, mitt hem i förändring. Inte alltför längesedan men ändå så avlägset.

Jag fortsatte än längre med bussen och for förbi Nol där jag förr ofta besökte en gammal "ungdomskärlek". Minns alla stunder i skinnsoffan framför skräckisar. Kaffe- och rökandedräkt och unga års osäkerhet.

600 tog mig förbi Nödinge där jag arbetade en sommar på ett LSS-boende. De dagliga rutinerna, de sovande jourerna och den där bussen som gick alltför sällan så att jag fick cykla eller promenera över Bohusbron med en kamrat som sällskap i mobilen.

600 tog mig vidare till Älvängen och på kullen såg jag Lindas gamla lägenhet som hon vårdade ömt innan hon bestämde sig för att klippa navelsträngen och bege sig till Göteborg. Minns att jag med viss sorg tog adjö av hennes boende som kändes så fridfullt däruppe på kullen. Vi firade nyår ihop vid tiden för min allra första öroninflammation.

Slutdestination; Lödöse!
Med tiden har jag kommit att glömma mycket av det som var, men ibland, som på buss 600, minns jag varenda liten detalj.

I intervjurummet satt elva personer och granskade mig kritisk, jag var nervös men fick i efterhand veta att jag gett ett mycket gott intryck och att jobbet där kommer att gå till antingen mig eller en annan manlig sökande. Rektorn ringer mig åter på fredag, och då vet jag om denna tidsresa är något jag kommer att få uppleva mer ofta.

Min vardag

Jag är en looser baby, jag har inget körkort!
http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6teborgs_pendelt%C3%A5g

Bara vara

Jag tycker inte om när min sexualitet läggs under lupp vid sociala sammankomster. Det händer inte så ofta, men ibland. Människor man bara är ytligt bekant med eller som man inte alls känner använder en som bollplank för att bevisa sin fördomsfrihet. Men ack så fel det blir, för allt vi tycker är udda granskar vi och benämner - positivt som negativt.
Jag vill bara vara.
Bara vara jag.

Andra världar

Drömmar är vårt sätt att bearbeta verkligheten. Att sortera den.
Vårt sätt att hantera det vi i vaket tillstånd har svårt att hantera.
I drömmarna kan det undermedvetna ta sig form och då vi somnar för natten löser vi inträdet till vår andra värld.

Jag minns under mina år i terapi att min terapeut ibland efterfrågade teckningar på mina drömmar. Jag gick då hem och ritade något jag mindes och fick sedan visa mina verk för henne som tillsammans med mig tolkade dem.

Jag startade en drömblogg för en tid sedan i brist på liten skrivbok på mitt nattduksbord. I bloggen skriver jag ner vissa av de drömmar jag kommer ihåg. Flera kan jag tydligt koppla till svåra eller känsloladdade situationer jag upplevt eller upplever dagligen. Andra är mer diffusa men ändock ack så intressanta. Om inte för dig så för mig att i skrivandets stund försöka minnas dessa fragment och bilder jag upplevt under sömn.

Välkommen till mina andra världar:

http://andravarldar.blogspot.com/

Mitt nya format

En sida för min vardag i korthet
En sida för mina alster i alla dess former.
Livet är så roligt att leva att några längre inlägg ej hinns med just nu.

http://twitter.com/legoslott

http://legoslott.blogspot.com/

Bild av Sarah Johansson.

De senaste veckornas utveckling i bild

En otäck morgon

Igårmorse klockan 5 vaknade jag av konstiga ljud från lägenheten bredvid. Till en början trodde jag att grannen hade våldsamt sex eller något, lär ju vara poppis att hängas på kors och bli piskad. Men ganska snart insåg jag att så inte var fallet.
Jag lade örat mot väggen och fick höra de mest besynnerliga skrik jag någonsin hört. En stark mansröst skrek upprepande, varje skrik lät som om han spydde eller kvävdes av någonting. Skriken var höga och snart började en och annan granne knacka i väggar och tak för att få tyst på honom då han antagligen ekade över hela huset.
Efter 40 minuter började jag få nog, jag var rädd att något otäckt hände därinne, att mannen antingen var väldigt sjuk eller blev torterad på något sätt så jag ringde 112. Jag blev kopplad till polisen som sa att de skulle kolla upp om det fanns någon kiminell historia i mitt hus. Och det vet jag att det finns!
För ett par år sedan försökte några att slå in granndörren med en yxa för att sedan slänga eld genom brevinkastet vilket föranledde killen därinne att fly ut på taket. Brandkår och polis samlades på gatan och det blev allmän uppståndelse. Via lokaltidningen fick jag senare reda på att det ska ha handlat om en knarkuppgörelse, och med den vetskapen i bakhuvudet vågade jag inte ringa på hos den skrikande grannen med rädsla för våld eller annat konstigt.
Efter en timme upphörde de otrevliga ljuden, men då jag skulle upp vid 7:30 kändes det inte som någon idé att försöka somna om. Så jag förblev uppe och tog mig mitt morgonkaffe och surfade på nätet en stund innan jag begav mig ut.
Polisen hörde aldrig av sig igen trots att de tog mitt nummer, och jag tror inte att de kostade på sig ett besök i mitt hus. Grannen tystnade - antigen för att han mådde bättre eller för att han avled. I värsta fall har jag ett lik i lyan bredvid, men då kan jag ju i alla fall få sova ifred på mornarna!

De skeva tavlorna

Vid ett par tillfällen har jag fått frågan om varför mina tavlor ovanför sängen hänger snett. Mitt svar har då varit att "det bara blev så".
Men jag har med tiden insett att det ligger mer bakom den hängningen än bara en slump.

När jag var liten var jag utanför, jag var ensam, och jag lyckades inte få tillträde till gemenskapen. Så mitt enda hopp ställdes mot mig själv.

Om man inte kan skapa något tillsammans får man skapa något eget och göra det till någon typ av styrka. Min identitet började så sakterliga byggas upp kring detta egna, detta speciella, alltså det som är motsatsen till vad alla andra gillar. Än idag präglar detta min vardag både medvetet och omedvetet. Jag ifrågasätter, sätter mig på tvären och skapar mitt eget rum.

Svaret på frågan är att tavlorna hänger på snedden av den anledningen att andra brukar hänga sina tavlor rakt.

Att vara egen kan både vara en styrka och en svaghet då egenheten inte alltid är mottaglig för den gemenskap man någonstans behöver.

Mystiska försvinnanden

Vid de flesta hållplatser i Göteborg finns praktiska ljusskyltar där antal minutrar kvar till avgång räknar ned medan bussen eller spårvagnen kommer närmre. Kollektivtrafiken är utrustad med GPS som skickar sina signaler till skyltarna. Som aktiv kollektivtrafikant vet man precis hur många mobilsamtal man hinner med innan bussen anländer eller huruvida man har en chans att springa in på Pressbyrån för att köpa en kopp stresskaffe innan vagnen kommer surrande.

Men ibland... ibland stämmer det inte...
Och i förrgår hände det igen...

Jag stod vid min vanliga hållplats efter jobbet. Jag var omgärdad av mörker då den ljusa tiden nu glider ur våra händer och förmörkas än mer av växthuseffektens regnväder. På skylten stod det att bussen skulle komma om 7 minuter. Helt okej väntetid tänkte jag och passade på att lyssna på radio ur min mobil under tiden.
Men så hände det; då de 7 minutrarna hade gått skiftade skylten om och nu stod det istället att det var 17 minuter kvar, alltså var det turen efter jag fick vänta på istället. Men vad hände med den första bussen...?

Att fråga chauffören i dessa lägen är att överföra dålig karma då de antagligen inte kan svara på frågan och säkert fått höra frågan många gånger förut. Så istället försöker man coola ner sig och ignorera faktum att man kommer hem extra sent efter jobbet.

Men vad var det som hände egentligen? En helt buss bara försvinner i tomma intet, ingen vet var, ingen vet hur, mer än att det har hänt förut och att det antagligen kommer att hända igen.
Mina tankar rör otroliga teorier och jag börjar fundera på om det inte handlar om ufo:n!
Då och då kommer det ett ufo och strålar upp bussar för att sedan göra en massa besynnerliga experiment på passagerarna. Alternativt dyker det ibland upp revor i tid och rum - typ svarta hål - och suger upp bussarna in i andra dimensioner eller i tomma intet.

Om de kidnappade bussarna och människorna däri någonsin kommer tillbaka vet jag inte, ingen vet, men nu när jag kommit på att det troligen handlar om nån övernaturlig och främmande kraft så kommer jag i fortsättningen att hålla mina ögon öppna. Vem vet om man efter nästa arbetspass klarar livhanken eller om ännu en buss - min buss - försvinner och det på ljusskylten vid mitt försvinnande skiftar om till "100 år"...

118 100 - svaret på det mesta

Jag blev efter att ha sett reklamfilmen på tv sugen på att testa sms-tjänsten för att ta reda på om de verkligen kan svara på allt och hur svaren ser ut. Då jag spanade in deras hemsida med de mest populära frågorna var cannabis-frågor överrepresenterade och jag gissar att det är puffade ungdomar som i sin telefon vill ha "bevis" för att cannabis inte är farligt, inte är dödligt och så vidare. Jag hade dock andra intressen och skickade sent igårkväll iväg den här frågan:

"Vilka tänkare har haft mest inflytade på det postkoloniala fältet?"

Det dröjde närmare en timme innan telefonen vibrerade fram sitt svar som löd:

"Hej! Vi har för tillfället kö och hanterar din fråga så snart som möjligt. Tack för tålamodet! Mvh 118100."

Vilket spännande svar! Det fördröjde slutsatsen. Så jag väntade nån timme till innan jag gick och lade mig för att sova.
När klockan ringde vid 9 imorse hade det efterlängade svaret fortfarande inte dykt upp och jag tänkte ett tag att man kanske inte hade lyckats finna det jag sökte, att det helt enkelt var en för svår fråga för att kunna svara på via ett enkelt sms.
Men nån halvtimme senare då jag kom upp från tvättstugan blinkade mobilen och i den stod det nu:

"Frantz Fanon har haft mycket inflytande inom det postkoloniala perspektivet genom sin bok Jordens fördömda som behandlar öst och västvärlden. Även Edward Saids har haft inflytade genom sin bok Orientalism. Ha en fortsatt trevlig dag."

Min nöt var uppenbarligen inte alltför svår att knäcka, 118 100 behövde bara sova en stund innan hon/han/det orkade Googla fram det. Då jag redan innan kände till informationen jag fick till mig var tjänsten kanske inte värd 18 kronor, men den var kul att testa ändå!

Dags att rensa, dags att slänga det meningslösa och finna en ny mening