von Mentzers "skönhetsblogg"

Jag vet inte exakt varför jag blir provocerad, vad i min barndom eller unga vuxenliv som triggat igång detta stora agg, men provocerad blir jag! Jag bli provocerad av sättet som kvinnor behandlas i media. Och idag blev jag förbannad på nytt och känner att jag behöver skriva av mig en smula.

På SvD:s hemsida finns en skönhetsblogg av en viss Hedvig von Mentzer. En blogg där hon hissar och dissar kända kvinnors utseenden och frillor på röda mattan. Detta på Svenska dagbladets hemsida! Så oerhört B och sunkigt!
Säg upp dig Hedvig, och skaffa dig ett meningsfullt arbete! Och skämmes Svd för att ni alls väljer att publicera kvinnoföraktande skräp när det finns så mycket viktigare och vettigare saker att skriva om.

Flyktbeteende

Istället för att fly, varför kan vi inte bara stanna kvar?
Istället för att vända ryggen till, varför kan vi inte bara acceptera?
Istället för att förändra, varför kan vi inte bara vara nöjda?
Istället för att radera, varför kan vi inte bara omvärdera?

Jag önskar att jag vore bättre på att stanna kvar.

Ett blödande Faktum från en gata i Göteborg

Faktum är en sån otroligt bra tidning. Utan att moralisera i vanlig mening, utan rädsla för att knäppa folk på näsan och med både humor och allvar beskrivs samhällets vansinnighet och ironi i nummer efter nummer.

Jag stötte häromdagen på en Faktum-försäljare jag inte sett förut. En ung kille som kunde ha varit knappt 20 som stod utanför Konsum i Gamlestan och sålde tidningar. Eftersom jag inte hade några kontanter på mig som vanligt så tackade jag nej till köp och gick förbi honom och in i Konsum där jag skulle handla lite färsk frukt och annat.
Men i kön till kassan blev jag helt plötsligt sorgsen. 20 år och redan hemlös? Välfärdslandet Sverige har inte lösningar på alla problem, men själv löste jag ut 100 kr från mitt nyss fyllda Visa-kort och köpte två ex av tidningen på väg ut ur butiken.

Att tycka synd om är sällan ett sätt att lyfta människor, empati är bättre, men ibland kan jag inte hjälpa att jag är lite blödig. Och när jag även senare på kvällen fortsatte att tänka på den unge Faktumförsäljaren kunde jag inte låta bli att blöda lite till.
Jag skall blöda rätt nu och göra ett bra jobb i skolan. Barnen är framtiden, och framtiden borde för alla innebära ett tryggt hem att få bo i.

Ännu ett spektakel

Då Madeleine och Jonas arm i arm kom nedför trappan och ställde upp sig inför pressuppbådet och Madde med världens stelaste leende sa att "vi är så lyckliga" på stureplanssvenska höll jag på att få krupp. Sveriges största spektakel har ännu en gång visat framfötterna och snart skall vi betala ytterligare ett bröllop för "kärlekssagan" vi förväntas vara intresserade av.
Kungafamiljen må fylla flera olika funktioner i samhället men någonstans blir deras medierade såpopera till Sveriges dyraste socialbidragstagare. Är det dessa stela leenden, fina kläder och braskande rubriker vi betalar för?
Jag vet att jag säker framstår som onyanserad men vad annat kan man vara när så lite kan bli så mycket!

Alla älskar inte Madonna - men hon är fräck ändå

Dagen var kommen men vädergudarna var inte helt nådiga. Efter mysig middag i Mölndal ställde vi oss på Ullevi. Regnet öste i omgångar men strax innan showen skulle starta klarnade det upp och förblev så under resterande kväll. Vilken tur!
För"bandet" Paul Oakenfold var ett skämt; huvudvärksdunk med halvnaken brud (ala Eurodance 90-tal) på skärmarna medan hobbiten själv hoppande lite förstrött bakom sina färdigbrända skivor.
Men tillslut dök hon upp! Precis som i alla hennes andra spelningar under Sticky and sweet-turnén inleddes showen med en godiskulas färd genom ett maskineri och i en ljud och ljusexplosion snurrade väggen runt och där satt hon på sin tron och log mot publiken. Efter all förväntan var det en fantastisk känsla och hon levererade ett snyggt förstanummer till Ullevis jubel.



Madonna levererade gamla hits i tranceversioner blandat med nya låtar från senaste skivan. Med det kritiserade "etno-"temat i mitten kanske det blev aningens spretigt, men en hel kväll med bara trancepop som flera kritiker verkar ha velat ha skulle inte fungera. Avbrotten blev lugnande och spännande. Madonna har inspirerats av många olika saker i sin karriär och det är inte mer än rätt att hon utnyttjar sin inspiration under turnéerna. En av de absoluta höjdpunkterna var You must love me vilken framfördes med en stark röst enkom med gitarrkomp. Den känslighet Madonna uppvisade under detta nummer går ej att finna i partyrökarna, en känslighet som definitivt gjorde att man för en stund kände att man kom nära. Denna närhet var liksom alltid något Madge missar då hon möter folket. Hon staplar hits på rad och allt är koreograferat in i minsta detalj - något utrymme för mellansnack eller bonding med publiken finns inte, så när något liknande trots allt händer blir det jubel! Hur kritikerkåren kunde dissa You must love me kan jag inte förstå.



En annan känslig bit var Devil som framfördes i en cylinderformad videoskärm i vilken Madonna stod i mitten med en stor munkkåpa på sig. Kring henne på cylindern dansade regn och forsande vatten medan hon sjöng om ett trasigt förhållande. Då cylindern sakta hissades upp i taket slet hon av sig sin kåpa och stod i några sekunder stilla badandes i det nya ljuset som för att symbolisera friheten från det mörker hon varit innesluten i. När Madonna gör sådana mer djupgående kopplingar tycker jag som bäst om henne, men även här var vissa kritiker icke nådiga då de avfärdade numret som "trams". Många kritiker verkar enbart vilja konstruera henne till en partydrottning, men en del av hennes charm är enligt mig att hon ofta betyder så mycket mer och har fler intressen än dansgolvet trots att det är ett återkommande tema.



Madonna dansade som en 20-åring, hon juckade, åmade sig, skålade med publiken och sjöng ömsom vackert och ömsom vasst. Oavsett kritik har hon media i sina händer då man flera veckor innan började skriva om hennes uppkommande spelningar. Under senaste veckan har bevakningen eskalerat till absurdum. Kanske är Madonna inte lika bra som man kan tro via den massiva bevakningen, men hon är fortfarande en av de stora artister med mest karisma och självförtroende som ständigt sticker ut. Hon gör något med sin publik trots sin distans, och nu när jag stått enbart 5 meter ifrån henne vet jag att hon existerar på riktigt och inte bara på tv!



Tack Madonna för en fantastisk kväll!
De två timmarna gick alltför fort och man kan bara hålla tummarna att hon besöker Sverige på nytt

Ondskan medierad och pesonifierad

Skåda in i dessa ögon och inse att Tyra banks är OND! Hon är ond ond ond!
Hennes show flimrade nyss på min tv och jag fick se hur hon presenterade föräldrar som släpar runt sina barn på skönhetstävlingar.
Som det rövhål hon är var och knappast kritisk till fenomenet och då glitterungarna promenerade ut på catwalken hurrade och applåderade hela hennes hysteriska publik.
I ett av mina första inlägg på bloggen kritiserade jag Tyra och jag står fast vid min åsikt; hon är verkligen hemsk och står för allt av ondo som härrör från landet i väst.

118 100 - svaret på det mesta

Jag blev efter att ha sett reklamfilmen på tv sugen på att testa sms-tjänsten för att ta reda på om de verkligen kan svara på allt och hur svaren ser ut. Då jag spanade in deras hemsida med de mest populära frågorna var cannabis-frågor överrepresenterade och jag gissar att det är puffade ungdomar som i sin telefon vill ha "bevis" för att cannabis inte är farligt, inte är dödligt och så vidare. Jag hade dock andra intressen och skickade sent igårkväll iväg den här frågan:

"Vilka tänkare har haft mest inflytade på det postkoloniala fältet?"

Det dröjde närmare en timme innan telefonen vibrerade fram sitt svar som löd:

"Hej! Vi har för tillfället kö och hanterar din fråga så snart som möjligt. Tack för tålamodet! Mvh 118100."

Vilket spännande svar! Det fördröjde slutsatsen. Så jag väntade nån timme till innan jag gick och lade mig för att sova.
När klockan ringde vid 9 imorse hade det efterlängade svaret fortfarande inte dykt upp och jag tänkte ett tag att man kanske inte hade lyckats finna det jag sökte, att det helt enkelt var en för svår fråga för att kunna svara på via ett enkelt sms.
Men nån halvtimme senare då jag kom upp från tvättstugan blinkade mobilen och i den stod det nu:

"Frantz Fanon har haft mycket inflytande inom det postkoloniala perspektivet genom sin bok Jordens fördömda som behandlar öst och västvärlden. Även Edward Saids har haft inflytade genom sin bok Orientalism. Ha en fortsatt trevlig dag."

Min nöt var uppenbarligen inte alltför svår att knäcka, 118 100 behövde bara sova en stund innan hon/han/det orkade Googla fram det. Då jag redan innan kände till informationen jag fick till mig var tjänsten kanske inte värd 18 kronor, men den var kul att testa ändå!

Därför klipper Silvia band!

Enligt det funktionalistiska perspektivet har allt och alla en funktion i samhället, och äntligen har jag kommit underfund med vad den svenska kungafamiljen har för plats att fylla, detta efter att ha beskådat en av de boendes på mitt sommarjobb hög med tidningar: Kungafamiljens mening är att förse Svensk damtidning med stoff att skriva om! Alla tidningar i den stora högen var till hälften fyllda av Madde, Daniel, Vickan, Calle-Philip, Kongen och Silvia, deras kläder, smycken, fester, bandklipp och partaj.
Familjen och Svensk damtidning har ett ömsesidigt beroendeförhållande som fyller behovet hos alla Sveriges skvallertanter med känsla för glitter och glamour.
Uppenbart är att svenska folket tycker att Svensk damtidning är värd att satsa på då de låter familjen fortsätta glittra i strålkastarljuset.

Under kniven - en del av tiden?

För en tid sedan var jag på besök hos Sarah. Vi hade lite tid över och tittade på tv. Ur rutan strömmade The Doctors - ett program jag sett tidigare och då fått bevittna hur de manliga programledarna tävlade om vem som kunnat göra flest push ups.

Denna gång ägnade man hela programmet åt plastikoperationer, påvisade dess fördelar och variation. Inte förrän i sista minuten nämnde doktorerna att man "inte skall operera sig för någon annan utan för sin egen skull", som för att säkra sin rygg mot diverse kritik. Att ens hävda att plastikoperationer skulle vara ens helt egna val i en tid då program likt dessa späder på plastiknormen och allt hårdare krav på skönhet florerar ur media gör min aningens förbannad.

Gränserna för hur man ska se ut flyttas ständigt framåt i plastikoperationernas framfart. Om man kan bleka tänderna - varför låta de vara gula? Om man kan botoxa bort en rynka - varför låta den vara kvar? Om man kan få en smalare midja genom att såga bort ett par revben - varför låta den se tjock ut?

Så fort vi accepterat något blir det snart vardagsmat och tillslut ett tvång; en skönhetspolitik som skapar skillnader mellan människor, mellan dem som ha råd och dem som inte har råd.

Amerikanska medier strålar ut sin falska skönhet och oerhörda sunkighet bakom sönderblekta leenden som går upp till öronen. Människor är fria att göra vad de själva behagar, men vilja formas inte bara individuellt utan även kollektivt där pengar är en av de största drivkrafterna. Jag tror att det kan finnas en stor vinst i att vara mycket kritisk till skalpellen.

Daniel Westling har fått en ny njure

Det fick jag veta av Expressen, Aftonbladet, GT, Göteborgsposten och TV 4 nyheterna.
Måste vara viktigt!

Livet tar slut vid 50

Jag tycker att konformitetens ageism är skrämmande att se, och en person - en favorit - som ständigt hamnar i korselden av folks åldersfixerade åsikter är Madonna. Ända sedan hon fyllde 40 för tio år sedan har fler och fler kommentarer om hennes ålder dykt upp i forumen och kommentarspåren på Youtube. Madonna vet säkert att hon tänjer gränserna rejält, speciellt i senaste showen där hon är än mer avklädd än på den förra. Jag tycker personligen att hon ser bättre ut med lite mer kläder på sin beniga kropp, men jag stör mig på åsikter som att hon "borde agera enligt sin ålder" och "pensionera sig för att lämna plats åt yngre talanger". Enligt många är det dags för henne att flytta till äldreboendet redan nu. Småglin utan perspektiv på livet verkar tro att man ska dö innan man fyllt femtio och trots att jag själv kan reagera på Maddes outfits, och trots att jag inte ser ålderdom i klassisk bemärkelse som något negativt, så tycker jag ändå att hon gör rätt i att fortsätta sin karriär som artist på det sätt hon själv behagar. Madonna må själv vara fixerad vid ungdom med fejjan fullproppan av botox, men hon ger inte upp, hon stannar kvar och det är beundransvärt.

Pirate bay på gott och ont

Dessa pirater är nu ett hett diskussionsämne som berör en stor del av oss. Man menar att de stora bolagen roffar åt sig, att det som dessa gör är stöld mot den fria kulturen. Men jag är inte helt säker på att jag ställer mig bakom dessa argument. Om jag har som mål att sälja skivor skulle jag antagligen inte tycka att det vore helt okej om man istället för att köpa mina verk laddar ner dem. Många säger att de först laddar ner och sedan köper, men jag tror bestämt att det är en mycket liten minoritet, skivbranschen har fått det tufft, och jag har svårt att tro att man som liten artist/musiker klarar sig om man främst vill leva på sin skivförsäljning. De stora artisterna - de som är bundna till de enorma internationella bolagen - klarar sig naturligtvis, men det verkar ironiskt nog som att det är just dessa bolag som ligger på mest i förbudet av nedladdning. Men vill vi bara ha stora kommersiella artister? Man menar att sponsring och reklam ska få industrin att gå runt, men vad är det som blir kvar efter att ha tryckts igenom en flora av reklamraster med intressen som går bortom musiken? Jag tror att det personliga utrycket - den kreativa ådran - riskerar att försvinna om nedladdningen blir större. Kvar får vi en botoxad Britney Spears som gör reklam för bilar och sprit.

Hur utvecklingen kommer att bli kan varken jag eller andra veta med säkerhet, men visst finns det även många argument som talar mot förbuden och för nedladdning. Ur ett rent individualistiskt perspektiv är det ju helt fantatsiskt att man med ett par knapptyck kan få precis det man vill ha...

"Annika har kommit hem"

Annika Östberg har kommit till Sverige, hon vill få sitt livstidsstraff för medhjälp till mord tidsbestämt och hon vill avtjäna resterande här och inte i USA.

En vän tog upp den svåra diskussionen med mig i telefonen; Vad kommer det sig att just Annika får så mycket medlidande av så många att flera säkert skulle säga att hennes mångåriga straff nu borde räcka, medan tex mannen som var med vid Malexandermorden inte får samma sympati?
"Är det för att hon är blond och ber snällt?!"

Frågorna är många - svaren är osäkra. Ett skäl till att man ser Annikas straff som enough är måhända att USA har så mycket hårdare straff än Sverige. Annika har suttit i över 25 år i fängelse och vi anser det vara tillräckligt, Malexandermannen har inte suttit fullt lika länge. Men frågan är då om man ens vid 25 års straff kommer att ha sympati nog för att tycka att det är tillräckligt för hans del?

Under sin tid bakom lås och bom har Annika flera gånger överklagat, velat komma till Sverige, och i rapporteringen har hennes mor funnits med vid hennes sida som den som velat ha hem Annika. Media har en förmåga att konstruera vår sinnevärld, för visst tycker vi efter all rapportering om Annika mer synd om henne än om den kallblodige mannen som deltog vid bankrånet i Malexander? Han har inte haft en mamma som gått ut i media och inte heller något "blont hår" att vifta med. Däremot har de mördade polismännens familjer berättat om sin sorg över vad de förlorat, en sorg som Malexandermördarna gjorde sig skyldiga till då de sköt sina offer på nära håll.

Fallet och jämförelsen inbegriper komplexa variabler av nationalitet, mediebevakning, historia, ideologi och kön, och att ta ställning i ett sådant virrvarr är alltid svårt. För hur mycket är en människas liv värt? Hur hårt skall den som tagit hans liv bestraffas? Juridik må vara grundläggande för samhället men dess innehåll bygger på åsikter och värderingar som vi själva varit med och skapat. Alla skall vara lika inför lagen; kvinnan med vågen har en ögonbindel, men kan det vara så att hon ibland kan se igenom den..?

Till förortens försvar (Mitt oetiska bidrag till era fördomar)

För att komma till Gårdsten centrum krävdes för mig en stor omväg via en cirkel in till Göteborg och tillbaka. Från Kungälvs håll finns ingen genomfart och det som jag trodde var ett centrum med butiker och folkmyller var en ensam pizzeria och Netto, inget mer, bara betong. Med mig till Gårdsten hade jag en hoper fördomar om förortens förfall, bilder från media, berättelser och värderingar från vänner och bekanta, och flera av dem infriades så fort jag började närma mig stadsdelen. Den krångliga vägen dit, isolationen, det tomma centrumet, de kala byggnaderna; allt stämde. Och då jag gick upp för trappan till socialtjänsten för anställningsintervjun hade nån med stora bläckbokstäver skrivit "SOC HOROR" på väggen. Vilket välkomnande!

De två kvinnorna jag fick träffa var mycket trevliga, de bjöd på kaffe, berättade om verksamheten och bad mig berätta om mig själv. Tyvärr märkte jag att den erfarenhet jag har inte riktigt ligger i linje med vad de vill ha på arbetet. På socialtjänsten snackar vi inte vård och behandling utan ren och skär myndighetsutövning. På frågan om hur jag skulle se mig själv i den rollen visste jag knappt vad jag skulle svara eftersom jag aldrig prövat, men den struktur som ett sådant förfarande innebär skulle nog passa mig som gillar rutiner att hänga upp saker på - som små krokar att sortera det myller av liv som arbetet på soc verkar innebära.

Jag lämnade förorten med en känsla av att det är många som har det tufft. Och för att klara av det behöver man vara tuff själv.
Att ansöka till socialtjänsten den här sommaren är för mig ett sätt att utmana, att göra något nytt. Jag skulle nog klara av jobbet, men om jag får arbete i Gårdsten - huruvida jag ska få utmana mina fördomar - kommer jag att få veta först inom ett par veckor. Fram tills dess sitter jag i min trygga småstad och blickar ut över mitt rika villaområde som nu efter många dagars sol blivit täckt av snö. Det kan vara kallt även i småstäder. Iskallt.

http://www.youtube.com/watch?v=-VCqAjYO3NM

Vilka påhitt Påven!

Bakom religiösa skrifter och pompösa utstyrslar har präster och religiösa ledare gömt sig i alla tider. Den katolska kyrkan som lär vara en enorm makt i världen har en ledare vars uttalanden får en icke-religiös person som mig att häpna. I sitt vid det här laget ökända jultal menade påven att "det är lika viktigt att bekämpa homosexualitet som att rädda regnskogarna". Detta uttalande skall enligt kyrkan vara förvrängt och felciterat. Och visst kan det vara så att en förvrängning har skett, det är inte alls omöjligt med tanke på vad han har att kämpa mot, men att budskapet var precis vad det blev tvivlar jag inte en sekund på. En blick i backspegeln räcker.
Senaste grodan ur denne mans mun var då han besökte det hårt aidsdrabbade Angola och menade att kondomer är fel sätt att bekämpa sjukdomen på, istället är det "andligt uppvaknande" vi behöver.
Ja, med sådana citat lär man vakna upp om man inte gjort det redan innan. En man med så mycket makt gör enorma avtryck genom det han säger, men tack och lov är motreaktionerna också skarpa med sin kritik.

Religion fortsätter att döda, och kanske är det religionen som måste offras för att vi ska kunna leva i den frid som troende påstår sig söka men uppenbarligen bara förkastar gång på gång.

Youtube har blivit fattigt

Nu har de höga herrarna snävat åt, och det rejält!
Fick för en tid sedan höra att man skulle bli hårdare på vad som får läggas ut på Youtube och det märks nu tydligt. Var och varannan video går ej att bädda in tex här på Blogger, och många av de musikvideos och liveframträdanden man förr tagit för givet har nu tagits bort. Kvar finns skakiga handkameraklipp med uselt ljud och märkliga remixar av de låtar som man helst vill höra i originial. Tråkigt och trist, men jag antar att det är hårda bud för skivbranchen i dessa nedladdningstider.
Tur då att min kanal finns kvar, så rosa och grann som den är! :)

http://www.youtube.com/user/Dejvanc

Tvättmysterium

Tvättade några rejäla maskiner tidigare idag och har ägnat en stund nu på kvällen åt att vika allt och lägga in i garderoben. Då jag nyss stod och la in strumporna fick jag syn på ett klädesplagg på golvet och då jag tog upp det insåg jag att det inte alls var mitt. Det var en väldigt stor mörkblå tröja av märket "Boy" som luktade Nivea deo for women under armarna.
Maskinerna i tvättstugan var tomma då jag slängde in min tvätt, och ändå får jag med mig denna Nivea-doftande tröja. Det är ett stort mysterium! Men själva plagget säger en del om personen som äger det: Hon/han är någon som struntar i den könsspecifika marknadsföringen. För om det är en kvinna har hon inte brytt sig om att märket är för boys, är det istället en man kvittar det för honom att deon är för kvinns. Intressant i all sin enkelhet.

Jag är en skamfläck för Sverige

På väg till praktiken här om dagen fann jag en Metro på sätet där jag satte mig och skummade igenom tidningen. Jag har alltid tyckt mest om insändarna och fann nedanstående aggressionsutlopp i senaste numret:

Därför är 70-talister en skam för Sverige:
Vet hut 60-, 70- och tidiga 80-talister. Ni far fram som egotrippade ångvältar i samhället och skiter i allt och alla. Ni måste alltid se till att andra ska dansa efter er pipa. Ni kräver den bästa materiella standarden. Ni skitar ner miljön med stadsjeepar, lyxkonsumtion och Thailandsresor. Och gnäller sedan över dåliga löner. Ni saknar respekt för äldre, armbågar ut tidigare generationer från arbetsmarknaden som byggt upp Sverige och tycker att ni vet bättre. Ni tror även att ni kan bestämma över vädret då ni åker på semester till Thailand. När ni kräver att få pengarna åter av resebolaget därför att vädret inte stämmer in efter era kalkyler är det något allvarligt fel i era hjärnor.
Jag är glad att inte tillhöra någon av nämnda generationer. Ni drar en skamfläck över Sverige som tyvärr drabbar oskyldiga.
VÄCKARKLOCKAN

Någon som anar ett uns bitterhet här tro..?

Uppenbarligen en människa som materiellt sätt har det ganska dåligt, som blivit avsatt från jobbet av en ur ovan nämnda generationer, som aldrig åkt till Thailand och som på grund av arbetslöshet och elände aldrig kommer att kunna göra det heller.

Oftast då man är som mest arg, frustrerad eller ledsen har man en benägenhet att generalisera, och insändartexten måste vara sprungen ur en enorm ilska då personen ifråga lyckas dra flera generationer över en kam, och som tidig 80-talist kan jag inte annat än att ta åt mig en smula och bli irriterad över allt ont som jag påstås göra, över att jag är en "skamfläck för Sverige".

Men samtidigt som jag blir förbannad måste jag ju ändå tillstå att det ligger något i det som Väckarklockan säger. För visst är vår generation ändå ganska egocentisk? Det identitetsprojekt vi kommit att hamna i handlar mycket riktigt om vassa armbågar, om att tillfredsställa våra behov av yrkeskarriär, hög standard och häftiga resor/upplevelser. Sådant har alltid ett pris, men för det mesta väger de omedelbara fördelarna av vårt handlade tyngre än de negativa konsekvenser vi inte kan se direkt. Jaget är allt, och kanske att vi ibland behöver fråga oss vad det är för Jag vi vill bli.

Är det verkligen gott med messmör...

...eller är det bara jag som blivit knäpp?

Utöver själva smaken måste jag även säga att jag diggar formgivningen och marknadsföringen.

http://fjallbrynt.se

Vad vi omfamnar och vad vi stöter bort (Ett inlägg i debatten om könsneutrala äktenskap)

Ingen kan väl ha undgått debatten kring könsneutrala äktenskap. Detta brännande ämne blossar i politiken och är samtidigt en högst personlig fråga som säkerligen berör djupt hos många, oavsett på vilken sida man står.

Då jag besökte bevaraaktenskapet.nu från den organisation som smällde upp de omtalade affisherna med samma budskap i Stockholms tunnelbana så fick jag en bitter smak i munnen. Man har på sidan valt att förstärka sin åsikt om att bevara äktenskapet i sin nuvarande form med bilder på lyckliga heterosexuella par som ler och glittrar med ögonen in i kameran. För mig blir det lite osmakligt, som om man hyllar deras kärlek medan man trycker ner annan typ av kärlek, för visst är väl känslan densamma oavsett vem man råkar bli förälskad i och vem man än vill tillbringa sitt liv med? Att man dessutom verkar använda "man får ju inte gifta sig med en hund" som argument för sin sak gör att jag känner stark avsmak. Uppenbarligen var det ett argument som kändes helt okej för Paula Roberto då han är en av många som skrivit på listan mot det nya lagförslaget.

Samtidigt som jag tar avstånd från kampanjen blir jag fundersam kring syftet med att införa ett könsneutralt äktenskap. Visst ser jag att jämställdheten alltid bör prioriteras, men vilket homosexuellt par vill egentligen efter år av förtryck från kyrkans sida träda in i kyrkorummet för att få Guds välsignelse? Visst finns det säkert många kristna homosexuella, men personligen skulle jag aldrig få för mig att sätta min fot på en plats som fullkomligt sjuder av homofobi och konservatism. Flera präster har gått ut i media med sin öppna inställning till könsneutralt äktenskap, och det är bra, men det verkar ändå som att majoriteten av prästerna i Sverige tar avstånd från det. Lars Ohly lär ha sagt att han vill skapa en lag som ska tvinga präster att viga par oavsett kön och det får mig att fundera på jämställdhetens bundsförsvant men också dess motsats; nämligen yttrande- och åsiktsfriheten. Är det verkligen rätt att tvinga kyrkan att strida mot sin egen åsikt? Guds ord omfamnar ju uppenbarligen inte alla (även fast Bibeln är tolkningsbar) och frågan är då om man verkligen kan anpassa religionen till rådande samhällsklimat och om man verkligen skall göra det, det blir ju som att vända ryggen åt demokratin.

Det finns naturligtvis inga givna eller sanna svar i den här debatten, allt handlar om värderingar och perspektiv. Till frågan hör tankar om religion, om politik, om historia och ytterst om vem Gud är, vad den guden står för och vad hon/han har för plats i ett modernt och sekulariserat samhälle.Vad tycker ni?