För Sverige i tiden

Kungen har väl fått lite för lite publicitet på sista tiden, eller vad tycker ni? ;)

Jag har aldrig varit någon rojalist och har därför inte överdrivet mycket sympati för kungen. Än mindre sympati får jag då han använder skattepengar till att besöka porrklubbbar. De som diggar kungafamiljen brukar för det mesta tala om att den "representerar" Sverige, och även fast kungen säkert inte är mer än människa har jag inte riktigt den respekten och vördnaden för honom att jag tycker att det är okej att han i den representiva rollen agerar som han gjort. Vilken politiker som helst hade ju fått kicken - ja nästan i alla fall - om pengar använts på det sättet.

Men vad som är sant eller falskt i alla dessa affärer verkar än så länge vara oklart. Det mediadrev som nu kritiserar kungen har tagit väldigt stora proportioner. Jag känner mig inte helt klar över vad jag tycker om spaltmeter efter spaltmeter med smaskiga detaljer om kungens utsvävningar. Det blir Hänt extra i dagspressen vilket uppenbart handlar mer om människors behov av smaskigt skvaller än om kungens behov av kaffeflickor. Svenska folket kanske också behöver svänga sina ludna lite mer och därav projicerar självhat och avundsjuka på Carl-Gustav?

Jag känner på mig att den här historien inte är slut på långa vägar och att debatten kommer att sätta sina spår både i monarkin och samhället i stort. Och med detta blogginlägg inser jag att jag härmed är en del av det enorma mediadrev som kungen och kompani tvingas utstå.
Tur för kungen att det är så få som läser mina legobitar!

Smuts

Smuts är det som befinner sig på fel plats. Detta menade Mary Douglas, och hon talade då inte bara om såsen som hamnar på skjortan utan även om människor som är fel inom ramen för normen.

Rödbetsskvättet på köksluckan kändes mycket bättre när det hamnade på disktrasan, men jag kunde inte låta bli att i mitt stilla sinne undra vad disktrasan tyckte om det.

Här är nu rent hus och smutsen har vi förpassat bortom vårt synfält. Men försvinner, det gör den aldrig.

Kimono fusion

Var på en härlig utställning på Världskulturmuseet i goda vänners sällskap. Kimono fusion. Behandlade mötet mellan det traditionella Japan och det moderna.
Det är intressant hur starkt ett samhälle kan bevara det förgångna men samtidigt anamma den nya tidens krav på effektivitet och kommunikation. I de kläder som ställdes ut var gamla element moderniserade, traditionella kimonotyg fastsydda samman med plastmaterial och nitar.

Vanligtvis kan jag känna mig betyngd av all den information som utställningarna förmedlar, ja textmässigt då alltså, men den här gången gick jag från museet med en önskan om något mer. För 60 kronors inträde var det lite glest mellan inforutorna och analyserna, för visst borde det finnas mycket att säga om dagens Japan?

Två vänner skall själva åka dit inom kort, kanske kan de ge mig en ny bild och komplettera det vi tillsammans såg på utställningen.
Jag önskar er en riktigt trevlig resa!

Kimono fusion

Flyktbeteende

Istället för att fly, varför kan vi inte bara stanna kvar?
Istället för att vända ryggen till, varför kan vi inte bara acceptera?
Istället för att förändra, varför kan vi inte bara vara nöjda?
Istället för att radera, varför kan vi inte bara omvärdera?

Jag önskar att jag vore bättre på att stanna kvar.

Ett blödande Faktum från en gata i Göteborg

Faktum är en sån otroligt bra tidning. Utan att moralisera i vanlig mening, utan rädsla för att knäppa folk på näsan och med både humor och allvar beskrivs samhällets vansinnighet och ironi i nummer efter nummer.

Jag stötte häromdagen på en Faktum-försäljare jag inte sett förut. En ung kille som kunde ha varit knappt 20 som stod utanför Konsum i Gamlestan och sålde tidningar. Eftersom jag inte hade några kontanter på mig som vanligt så tackade jag nej till köp och gick förbi honom och in i Konsum där jag skulle handla lite färsk frukt och annat.
Men i kön till kassan blev jag helt plötsligt sorgsen. 20 år och redan hemlös? Välfärdslandet Sverige har inte lösningar på alla problem, men själv löste jag ut 100 kr från mitt nyss fyllda Visa-kort och köpte två ex av tidningen på väg ut ur butiken.

Att tycka synd om är sällan ett sätt att lyfta människor, empati är bättre, men ibland kan jag inte hjälpa att jag är lite blödig. Och när jag även senare på kvällen fortsatte att tänka på den unge Faktumförsäljaren kunde jag inte låta bli att blöda lite till.
Jag skall blöda rätt nu och göra ett bra jobb i skolan. Barnen är framtiden, och framtiden borde för alla innebära ett tryggt hem att få bo i.

Maria Wetterstrands brev till väljarna from Miljöpartiet de gröna on Vimeo.

Lisor för själen

Det är inte svårt att se hur missnöjda och vilsna vi människor är idag. Det räcker med att slänga en blick på tidninsghyllan i affären där vägar till lycka presenteras i form av bantningsmirakel, skönhetsbehandlingar och flerstegsmetoder för minskad stress och oro.
Alla söker sina egna lisor för själen i ett samhälle där lisorna för det mesta är lapplisor eller en bunke med gräddglass. Jag är bil- och körkortslös så den senare lisan lägger sig som bomull kring mina arma kransartärer.

Jag har vid ett par tillfällen varit ute och plockat svamp i de göteborska skogarna. Med dålig kunskap om svamp generellt samt dåligt lokalsinne och brist på gummistövlar har dessa två turer inte genererat några enorma mängder svamp, men ändock tillräckligt för en svamprisotto och några svampsmörgåsar i gott sällskap.
Skogens stillhet är en av de där lisorna som jag alltför sällan avnjuter. Naturens stillhet rättare sagt, där alla ljud är ljud från skogens brus, djurs konversationer eller havets skummande dån mot klipporna.
Jag inser att det bör bli fler svampturer framöver. Jag är i ett tillstånd av stress och behöver finna kraft och energi att ta itu med den, och en god svampsmörgås blir pricken över i:et. Magasinen på tidningshyllan polerar jag fönstrena med.

Välkommen du vackra höst!

Samhällets förfall

*

Om Mattias som blev aspackad i Huskvarna.

Bara vara

Jag tycker inte om när min sexualitet läggs under lupp vid sociala sammankomster. Det händer inte så ofta, men ibland. Människor man bara är ytligt bekant med eller som man inte alls känner använder en som bollplank för att bevisa sin fördomsfrihet. Men ack så fel det blir, för allt vi tycker är udda granskar vi och benämner - positivt som negativt.
Jag vill bara vara.
Bara vara jag.

Lite mer logik. Lite mer långsiktighet.

Det finns fler Facebook-klubbar värda att benämna här.
På en plats där all världens åsikter samlas finns det naturligtvis även åsikter som stämmer dåligt överens med ens egna. Nyss fick jag syn på "Varför djurförsök när det finns pedofiler?".

Det finns många klubbar likt denna som handlar om hur människor vill agera på sina känslor, något som i vissa fall är mycket bra, men i andra fall - som gällande för denna klubb - riskerar att bli kontraproduktivt. Den logik som vi människor ofta skryter med då vi jämför oss med andra arter på denna jord läggs åt sidan då vi i stunden vill få vårt hat och vår ilska tillfredsställd. Vi funderar inte på de konsekvenser ett sådant handlande kan få.

Jag tänker att många pedofiler är människor som själva blivit utsatta för våld och övergrepp. Våld skulle därmed inte på något vis kunna skydda våra barn utan istället bara sprida hatet och våldet vidare. Det man ger är också det man får tillbaka. Detta är viktigt att tänka på vid alla hetsiga diskussioner kring brott och straff liksom i allt bemötande gentemot andra.

Vi är alla medskapare av samhället och de människor som befolkar samhället. Därför behöver vi ibland låta saker sjunka och tänka ett extra varv i våra huvuden innan vi agerar.