Välkomna

Det är riktigt skönt att bo där jag bor. Det är inte alltid nära till allt i stan, men man bär på en känsla av att det är så. Och lägenheten i sig är mycket fräsch och trevlig.
Trots mitt värnande om mitt privatliv tycker jag bättre och bättre om det lilla inglasade "upplevelserummet" som inför inflyttningsfesten med lite jobb omvandlades till en liten oas med våra växter, vilstolen och den luddiga mattan. Våren är här, så snart skall vi skaffa en till likadan vilstol så att vi kan skjuta fönsterna åt sidan och suga åt oss av solen när det blir varmare. Tobb planerar också att hänga upp ett par rejäla balkonglådor för att odla kryddväxter.

Det har varit mycket jobb, speciellt för Tobb som varit hemma stora delar av vintern. Han har fått dra det största lasset hemmavid. Borrat upp hyllor, handlat husgeråd och sprungit ärenden. För det är jag evigt tacksam.

Inflyttningsfesten blev toppen efter många timmars snitttillverkande. Och efterföljande födelsedagsmiddagar blev även de mycket bra. Det är härligt att få bjuda in vänner och familj till vårt nya hem, och jag ser fram emot många fler bjudningar under året.
Välkomna till Venus!

Höst

Mitt favoritljus syns bäst på hösten. När solen står lågt så att skenet blir varmt orange och skuggorna blir långa. Vinden biter men de där sista solstrålarna värmer så gott mot kinden.
Vi besökte berg 211 igår kväll och tittade på solnedgången.

Vad framtiden har att erbjuda

Ibland öppnar sig möjligheter som man inte alls förväntat sig.

När jag på allvar började söka lägenhet i Göteborg hade jag inte alls förväntat mig att min kollega ville hyra ut sin lägenhet i Härlanda i andra hand, men hux flux så satt jag där med mitt bohag i en enda röra och med en stressklump i magen och kände mig allmänt omtumlad. Mitt boende har nu tagit fin form och jag trivs riktigt bra.

Jag hade heller inte förväntat mig att Tobb skulle bli min och att han skulle flytta till Göteborg för min skull då min vän fick jobb utomlands och ville hyra ut sin bostad i andra hand. Att den finaste finns bara några hållplatser bort är ett privilegium som jag insuper till fullo.

Allra minst hade jag förväntat mig att så snart att få ett förstahandskontrakt i ett helt nybyggt område - men nu har jag det också! I januari 2011 tar jag och Tobbe vårt pick och pack och blir sambos i en tvåa i Kvarteret Venus som i detta nu är under byggnation i Gårda. Lägenheten är enligt mitt tycke svindyr, men då vi är två får jag en hyresminskning på några hundralappar och min kärleks underbara sällskap varje dag.

Lägenheten ligger på våning 2 av 7, är på 66 kvadratmeter och har ett litet inglasat "upplevelserum" som går att vistas i året om. Jag får då jag ser planlösningen därför en känsla av att det extra utrymmet gör boendet till en 2,5:a. Innergården planeras bli grön och frodig och läget på husen gör att bygget mitt emot har ett rejält avstånd vilket gör den direkta insynen något begränsad. "Närheten till centrum" är inget att tala om då kvarteret ligger i centrum. Närmaste spårvagnshållplats ligger inte alltför långt borta den heller. Jag hoppas att allt sammantaget gör vårt nya boende värt de pengar vi får lägga ut.

Jag är spänd och förväntansfull inför det nyaste nytt som komma skall. Framtiden är oviss, men när den bjuder på sådana här trevliga överraskningar får den gärna vara det också!
När chansen kommer tar man den.

http://www.poseidon.goteborg.se/sv/Kv-Venus/

Flyttprocess i bilder

Fantastiska vänner och familjemedlemmar som bar och släpade.



Ett kaos som med tiden blev till ordning.




Målade över Theresans hemska maskrosor och fick hjälp av vänner att måla vardags-rummet.












Köpte dyr mastodontsoffa och sprängde min budget totalt. Vem vill inte ha julklappar i år?



Segdraget, framskjutet flyttstäd i Kungälv. Att vrida om låset för sista gången försatte mig i ett sentimentalt tillstånd.

En nystart

Flytten till Göteborg gick bra även fast den var krävande. Jag upptäckte i processen att det var så mycket enklare att flytta från det lilla "pojkrummet" än att flytta från sitt första egna hem där jag under fem år tryckt in möbler, prylar och annat skröffs i hörnena.

Jag fick tyvärr inte hyrt ut lägenheten i förtid som jag hade hoppats utan fick istället betala två feta dubbelhyror. Det plus en dyr soffa innebär för mig ett nu länsat konto som inte fylls på förrän strax innan jul. Årets julhandel blir i år därför en affär som skall avhandlas på ca en och en halv dag så jag ber min kära familj om överseende utifall att klapparna inte blir så genomtänkta som jag ju egentligen vill att de skall vara. Jag måste även ha överseende med mig själv.

Rent känslomässigt var det en aning tårfyllt att flytta från min lilla småstad och hit till den stora staden. Mitt första egna hem var så mycket "jag", så mycket av min kreativitet och personlighet. Det skapades i takt med att jag så smått började finna mig själv och betydde därför en hel del för mig. För ett par dagar sedan vred jag om nyckeln i låset för sista gången innan jag åkte till primären och lämnade den. Det var en speciell känsla. Innan jag stängde dörren blev jag kvar ett par minuter extra trots att jag egentligen hade ganska bråttom.
Jag hoppas att den nye hyresgästen kommer att trivas lika bra som jag gjorde.

I min nya lägenhet i Härlanda trivs jag mycket bra. Området är trevligt, planlösningen är snarlik den gamla, jag har numera ett skönt sovrum att krypa in i, ett badkar och bara ca 12 minuters bussfärd till centrum, närmare till vänner och skola. Nackdelen är den insyn jag tycker mig känna i och med att jag nu bor längst ner liksom även den korta tidsfristen på ett år. Jag måste alltså snart se mig om efter en mer fast bostad.

Jag har insett att detta steg var nödvändigt för min personliga utveckling. Det hem jag skapade i Kungälv kom att bli för snävt. Jag skapade ett tryggt lugn men detta lugn kom att bli mer av en flykt än en återhämtning och jag har i å med andra händelser i mitt liv blivit mer på det klara över mina svagheter som jag förut försökte distansera mig från. Mitt nya boende får alltså lov att representera en nystart även på ett djupare plan.

Hemmet jag snart lämnar

Det kreativa rummet

Delar av min kreativitet har jag lagt på mitt hem, på fina tavlor och vackra saker jag spridit runt i mina rum.
Jag har haft mina kreativa faser. Ibland har jag arbetat med seriestrippar, ibland med tavlor, under någon period som mycket ung skrev jag musik och låttexter, ungefär samtidigt ägnade jag mig åt poesi. Teckning och målning har jag pysslat med lite då och då och under de senaste åren har film kommit att bli ett sätt för mig att vara kreativ på.
Jag behöver ständigt någon form av kreativt media att låta känslor och idéer kanaliseras genom. Men mina rum har som sagt alltid varit fyllda av sådant jag gillar, fram tills nu:
I min flyttprocess har det mesta lagts ner i katonger och lådor. Skåpen är så gott som tomma. Jag har dock valt att lämna de mest karakteristiska prylarna framme då det finns ett visst vemod i att se hur lägenheten som varit mitt hem under fem år töms på innehåll. Bland annat har jag behållt växterna i mina fönster, tavlorna i köket och tavelväggen i vardagsrummet. Men nu när även dessa ting börjar hamna i lådor blir det bara tomma rum kvar utan mening eller innehåll. Det intressanta med detta är att det är nu som jag känner mig som mest kreativ. Detta vita vardagsrum jag befinner mig i manar liksom till kreativitet på grund av sin tomhet.
Jag har alltid trott att kreativa miljöer skapar kreativitet, men istället känner jag nu hur detta vita, ljusa och tomma nästan kräver att jag gör någonting för att fylla tomrummet. Märkligt hur tomhet kan vara grunden för skaparkraft. Det säger någonting om människans behov av att finna mening och dess behov av att utveckla.

Snart borta - Snart hemma

Sakta töms mitt hem på innehåll och mening.
Kvar blir bara ett skal och gamla minnen.

En otäck morgon

Igårmorse klockan 5 vaknade jag av konstiga ljud från lägenheten bredvid. Till en början trodde jag att grannen hade våldsamt sex eller något, lär ju vara poppis att hängas på kors och bli piskad. Men ganska snart insåg jag att så inte var fallet.
Jag lade örat mot väggen och fick höra de mest besynnerliga skrik jag någonsin hört. En stark mansröst skrek upprepande, varje skrik lät som om han spydde eller kvävdes av någonting. Skriken var höga och snart började en och annan granne knacka i väggar och tak för att få tyst på honom då han antagligen ekade över hela huset.
Efter 40 minuter började jag få nog, jag var rädd att något otäckt hände därinne, att mannen antingen var väldigt sjuk eller blev torterad på något sätt så jag ringde 112. Jag blev kopplad till polisen som sa att de skulle kolla upp om det fanns någon kiminell historia i mitt hus. Och det vet jag att det finns!
För ett par år sedan försökte några att slå in granndörren med en yxa för att sedan slänga eld genom brevinkastet vilket föranledde killen därinne att fly ut på taket. Brandkår och polis samlades på gatan och det blev allmän uppståndelse. Via lokaltidningen fick jag senare reda på att det ska ha handlat om en knarkuppgörelse, och med den vetskapen i bakhuvudet vågade jag inte ringa på hos den skrikande grannen med rädsla för våld eller annat konstigt.
Efter en timme upphörde de otrevliga ljuden, men då jag skulle upp vid 7:30 kändes det inte som någon idé att försöka somna om. Så jag förblev uppe och tog mig mitt morgonkaffe och surfade på nätet en stund innan jag begav mig ut.
Polisen hörde aldrig av sig igen trots att de tog mitt nummer, och jag tror inte att de kostade på sig ett besök i mitt hus. Grannen tystnade - antigen för att han mådde bättre eller för att han avled. I värsta fall har jag ett lik i lyan bredvid, men då kan jag ju i alla fall få sova ifred på mornarna!

Handtagsmysteriet

Igår när jag skulle till mitt vardagsrum från köket fick jag handtaget i handen då jag öppnade dörren. Det är gammalt och skruvarna satt väl inte helt tight och höll fast det. Jag lirkade dit det igen, men då jag tryckte ner det på nytt för att öppna satt dörren fast. Jag fick krångla upp den och insåg att det var handtaget på andra sida som nu satt uppåner - pekade mot golvet - så när jag tryckte ner det rättsittande men lösa handtaget åkte det felvända ut åt sidan och låste fast dörren i dörrkarmen.
Jag kände på det felvända och där satt skruvarna precis som sig bör och därför kan handtaget inte ha blivit vänt åt det hållet pågrund av vad som hade hänt på min sida av dörren.
Hur det kan ha blivit så är ett mysterium. Och i min galna knopp börjar tankar om spöken och galningar som fått tag på min nyckel florera. Om någon kan komma på lösningen på detta handtagsmysterium vore jag mycket tacksam! Denna gåta är för stor för mig i all min litenhet att lösa.

Jag såg chansen - och jag tog den!

Ändå sedan Mats flyttade till Härlanda har jag tyckt att stadsdelen sett trivsam och vacker ut. Den känslan blev starkare då jag fick arbete i Björkekärr och jag har sen dess var och varannan gång jag suttit på bussen till jobbet tänkt att "här kan jag nog tänka mig att bo".

Så för nån vecka sedan kom min kollega Therese in med ett stort leende och berättade att hon hade fått tag i en fin lägenhet med trädgård i Landvetter och att hon nu tänkte hyra ut sin gamla i andrahand. Det klickade till i mitt huvud och snabbt som tusan hörde jag efter om jag fick lov att hyra den. Vi gick under samma arbetspass ner för lägenhetsvisning och jag insåg direkt att detta var platsen att skapa ett nytt hem på. Therese bor i en fräsh tvåa i ett grönt område. Den ligger 10 minuters gångväg från mitt jobb, 11 minuters bussfärd från centrum, några kliv från Willys och det lokala gymmet och har en närbutik runt hörnet.

En person stod före mig i kön så jag fick vänta ett par dagar innan jag fick det definitiva svaret, och det blev ett ja! Nu söker jag en andrahandshyresgäst till min egen lägenhet. Det är inte säkert att hyran blir förlängd utöver första året och det är då inte heller säkert att jag lyckats hitta en annan boplats i Göteborg, därför vill jag behålla min småstadslya ett tag till.

Jag har länge behövt en förändring i mitt liv, eller egentligen förändringar på flera nivåer, men enbart en förändring kan ge stora återverkningar i övriga systemet, så jag tror att denna flytt kommer precis rätt i tid för min del. Trots att det ej är slutgiltigt är det inte med helt lätt hjärta jag lämnar det hem jag byggt upp i Kungälv, men vad jag kan vinna på att ta farväl av det gamla (om så än bara tillfälligt) är något jag inte kan vända ryggen åt. Jag såg chansen och jag tog den.

Världens ände - närmre än man kan tro

I en värld av fantasivarelser, vidunderliga äventyr och svidande spänning kan vem som helst bli nervös. Alla behöver vi åtminstone någon typ av trygghet, någon typ av struktur och gränser.
Mitt i serien om Det mörka tornet (recenserad nedan) retirerade jag till fast mark under fötterna via Ett hem vid världens ände, en bok jag köpte på Maxis rea för tjugo kronor.
Jag köpte världens ände, men framförallt köpte jag ett hem med allt vad det innebär. Boken handlar nämligen om att skapa ett hem i en kaotisk värld (såväl inre som yttre).

Jonathan och Bobby träffas som unga i skolan. De dras till varandras olikheter; Bobby som den tystlåtne och mystiske med läderjacka - Jonathan som hävdar sig genom sitt prat. De båda inleder snart en sexuell relation och som läsare får vi följa deras barndom, tonår och vuxenliv genom både deras egna och andras berättelser. Gemensamt för Jonathan och Bobby - liksom för de flesta andra i deras närhet - är känslan av utanförskap oavsett om de bor i en liten småstad eller flyttar till New York. Utanförskapet går som en röd tråd genom boken, och en tredje person - Clare - gör så småningom entré i de båda herrarnas liv. Tillsammans utgör de snart en familj i jakt på trygghet och kärlek.

Michael Cunningham - mannen bakom succén Timmarna - skriver på ett avskalat sätt om svåra saker och det blir därför relativt enkelt att med en kopp te i handen sugas in i berättelsen och hålla tummarna för att karaktärerna skall få det bra. Jag får sympati för dem via deras skivsamlingar, hashrökande, matlagning , tonårsrevolter och vardagskonflikter.
Det vardagliga blir här det viktiga - en bra lärdom! -men som roman kanske Ett hem vid världens ände hade vunnit kraft på att skildra dramatiken något mer dramatiskt bland dammråttorna och de skevt hängande tavlorna. Alla har vi olika behov av trygghet respektive äventyr, och i just det här fallet hade mer av det sistnämnda suttit bra.

Mats lustgård

Då jag besökte Mats i han nya lägenhet fann jag mig vadandes bland växter. Jag undrade om det var hans nya "terapi" vilket han förnekade, istället är det ett intresse han odlat i kruka.
I växternas sällskap fick jag god middag, vin och kaffe på balkongen.
Mats har skapat en grönskande lustgård jag gärna besöker på nytt.

Barnfamiljen på andra sidan gatan

Jag tittade på Nannyakuten igår. Ja ni vet det där programmet där en bystig barn"flicka" skall hjälpa till att uppfostra ouppfostrade ungar i kaotiska familjesituationer. Ett mycket kritiserat program då metoderna inte tar hänsyn till barnens psykiska behov och utveckling, men ta mig tusan att jag trots min socionomighet senare på eftermiddagen var beredd att ringa till Nannyn själv och skicka henne till den nyinflyttade barnfamiljen på andra sidan gatan!

Innan familjen kom hit bodde där en gammal skröplig gubbe som aldrig gick ut, så man kan ju säga att det nu blivit en viss kontrast. Familjen renoverar det gamla slitna huset så under flera veckor har det bankats och filats dagarna i ända, och dessutom är deras två barn allmänt bansliga sådär som barn bruar vara; alltså bortskämda och grinar så fort de inte får som de vill. I mitt tentaplggande har detta föranlett en viss irritation. Värmen har tvingat mig att ha fönstrena öppna och bortskämt barnskrik har inte passat särskilt väl in på mina studier om EU:s inverkan på den svenska socialpolitiken.

Jag vet att man inte får klaga på livfulla barn bara för att man själv för tillfället är i behov av tystnad, men jag slängde ändå igen mitt ena fönster mycket demostrativt igår men är rädd att det nog inte fick nån särskild effekt.
Frågan är kanske om det är barnen eller Jag som behöver en supernanny?!

En ondsint aktion!

Då jag drog upp persiennen imorse fick jag syn på detta; Kvarterets skator verkar alla ha siktat in sig på just mitt fönster.
Vad menas? Vill de ha stryk eller ingår detta i en högst politisk agenda?

Det offentliga rummet - en privat angelägenhet

För några månader sedan var jag på väg till bussen. Klockan var tidigt och då våren ännu inte anlänt var det halvmörkt ute på gatorna och kyligt i luften. När jag närmade mig hållplatsen fick jag syn på denna tingest som ni ser på bilden ovan. Trots att jag hade linserna i ögonen var det svårt att se exakt vad det var på avstånd i halvmörkret men jag fick för mig att det var ett torkställ som de byggt upp invid de nya bostadshusen och att klumpen i mitten var ett stort duntäcke som någon hängt ut på vädring. Desto mer tragikomiskt då när jag kom tillräckligt nära för att se att tingesten var det senaste av flera moderna konstverk som Kungälvs kommun placerat ut i utomhusmiljöerna. Detta torkställ med ett skabbigt duntäcke är alltså på fullt allvar konst, och jag blir trött i kroppen när jag tänker på vad det kan ha kostat.

Kungälv som kommun går back i budgeten och förra året blev kronprinsessans besök skarpt kritiserat då det kostade kommunen skjortan att ordna evenemanget. Man hävdade dock att prinsessans besök var "PR" för staden och att det den vägen skulle bli lönsamt i längden. Från säkra källor vet jag att prinsessan kan dra in enorma mängder pengar, så jag köper kommunens förklaring till nationaldagsfirandet om än med en viss skepsis då jag själv inte har något direkt utbyte av Victoria som fenomen. Men att den fula torkställningen skall kunna skapa pengar för kommunen är naturligtvis inget man kommer att hävda då den antagligen bara kostar, ändå står den där som ett förbannat fån för att nån galning i nämndhuset tyckte att skapelsen vore en chick investering.

Det privata är det politiska, det offentliga är en privat angelägenhet, och i tider då lärartjänster blir kickade från skolarna och fikabrödet blir bortprioriterat för gamlingarna kan man inte annat än skämmas för att vara medlem i Kungälvs kommun.

Politiker; skärp er!

Till förortens försvar (Mitt oetiska bidrag till era fördomar)

För att komma till Gårdsten centrum krävdes för mig en stor omväg via en cirkel in till Göteborg och tillbaka. Från Kungälvs håll finns ingen genomfart och det som jag trodde var ett centrum med butiker och folkmyller var en ensam pizzeria och Netto, inget mer, bara betong. Med mig till Gårdsten hade jag en hoper fördomar om förortens förfall, bilder från media, berättelser och värderingar från vänner och bekanta, och flera av dem infriades så fort jag började närma mig stadsdelen. Den krångliga vägen dit, isolationen, det tomma centrumet, de kala byggnaderna; allt stämde. Och då jag gick upp för trappan till socialtjänsten för anställningsintervjun hade nån med stora bläckbokstäver skrivit "SOC HOROR" på väggen. Vilket välkomnande!

De två kvinnorna jag fick träffa var mycket trevliga, de bjöd på kaffe, berättade om verksamheten och bad mig berätta om mig själv. Tyvärr märkte jag att den erfarenhet jag har inte riktigt ligger i linje med vad de vill ha på arbetet. På socialtjänsten snackar vi inte vård och behandling utan ren och skär myndighetsutövning. På frågan om hur jag skulle se mig själv i den rollen visste jag knappt vad jag skulle svara eftersom jag aldrig prövat, men den struktur som ett sådant förfarande innebär skulle nog passa mig som gillar rutiner att hänga upp saker på - som små krokar att sortera det myller av liv som arbetet på soc verkar innebära.

Jag lämnade förorten med en känsla av att det är många som har det tufft. Och för att klara av det behöver man vara tuff själv.
Att ansöka till socialtjänsten den här sommaren är för mig ett sätt att utmana, att göra något nytt. Jag skulle nog klara av jobbet, men om jag får arbete i Gårdsten - huruvida jag ska få utmana mina fördomar - kommer jag att få veta först inom ett par veckor. Fram tills dess sitter jag i min trygga småstad och blickar ut över mitt rika villaområde som nu efter många dagars sol blivit täckt av snö. Det kan vara kallt även i småstäder. Iskallt.

http://www.youtube.com/watch?v=-VCqAjYO3NM

Ordning och reda efter festen (*klicka på bilderna*)

Här blir det rent hus!

Min skabbiga ungkarlslya börjar glänsa igen!

Tråk men med lyx

Igår hade jag förväntat mig att alla de hundratals framkallningar av fotografier jag beställt skulle dyka upp på min dörrmatta efter jobbets slit. Planerade att sitta hela kvällen och sätta in bilderna i album och känna mig nostalgisk över året som gått. Men då jag öppnade dörren var min dörrmatta tom och jag blev besviken. Dödstrött efter praktiken gick jag återigen isäng mycket tidigt och denna natt kunde jag glädja mig åt att få sova i det superdyra påslakansetet jag fick av mormor i julklapp. 500 spänn för påslakanet och 149 kronor för örngottet är inte illa pinkat! Kändes lyxigt och kanke var det därför jag sov till klockan 13 idag...