På senaste tiden har jag uppskattat livet så till den grad att jag börjat få dödsångest. Existensens totala upplösning skrämmer mig. Att en dag aldrig mer kunna hålla om den jag älskar, att inte känna värmen från solen som nu i den antågande våren tittar fram.Så idag försvann ett liv ur familjen. En genomgod man som varit sjuk en längre tid och som jag därför inte träffat på över ett år. Jag har bara fått höra om hans kamp och de glimtar av ljus som funnits längst vägen. Cancer är en hemsk sjukdom som får en att hålla andan i väntan på vad som skall komma sen.
Mina tankar går ikväll till de närmaste som samlats runt honom för att ta adjö.
Jag är så ledsen för er skull och för att jag själv aldrig mer får träffa en viktig del av familjen.
När en människa försvinner blir inget mer sig likt, det blir annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar