Då jag skulle hämta upp mitt studiebesök på hållplatsen imorse fick jag för första gången syn på en uppenbarelse bakom skolan. Där hade den stått hela tiden utan att jag märkt nåt; en linbana, och en väldigt lång linbana dessutom! Jäklar anåda, det var så nära att jag kastade mig upp på däcket för att i full fart fara över sandlådan, men då lektionerna hade börjat och massor av skolfönster vette ut mot platsen vågade jag inte, jag fegade ur med rädsla för att bli förlöjligad. Visst är det löjligt?!Dock gjorde jag ett par snurrvarv på en av klätterställningarna på skolgården lite senare med besöket i släptåg, och det var upplyftande, minns hur vi höll på med sånt som små knoddar och hur kul vi hade.
Kanske är det omgivningen och alla barn som springer runt, kanske triggade lägrets lekfulla aktiviteter mig, för just nu bultar det ett barndomshjärta i mitt bröst och jag inser hur kul det är att leka, fast med vänner som mest tycker om att fika så blir det lite svårt, det är ju inte kul att leka ensam.
Snart ska jag i alla fall upp i den där linbanan. Kanske redan imorgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar