Publicera inlägg

JULKULTUR på er!

Glädjande nyhet för stadens buskar:

Min egen trädgårdsmästare har fått lägenhet i Göteborg från 1 februari. Nu kan han ansa min buske och vattna min rabatt varje dag!

Då vaknar världen och jag somnar

Mörker.
Gröna ljussken på himlen - ufo:n?
Tobias i telefonen.
Emma på Facebook.
En kopp kaffe - två koppar kaffe.
Kollar läget i lyan intill.
Tystnad - letar efter ljud.
Mrs Dalloway.
Rostade kastanjer.
Tunga ögonlock.

Med de nya nattpassen på jobbet passade jag på att anmäla min frivillighet.
Jag har så dåligt med pengar att jag försöker få sålt gammal kurslitteratur för att ha råd med den examensfest vi får betala själva.
Nätter lönar sig om man orkar hålla ögonen öppna. Faktum är att min dygnsrymt blivit såpass trygg att ögonen började säcka ihop redan vid 01:30.
Jag vaknar numera naturligt vid 10 om jag får sova ifred från min mardröm till väckarklocka - jag blir trött nog för att sova vid 24. Allt gott på hemmaplan alltså, men på jobbet förväntas jag nu trotsa min rytm fram till kl 7.
Då vaknar världen och jag somnar.

Idealiserar denna tenta

Splitting/kluvning,
Externalisering av den inre konflikten,
Primitiv idealisering,
Omnipotens/nedvärdering,
Projektiv identifikation.

Jag ääälskar psykologi, och jag ääälskar begreppen kring borderline.
Orden flödar ur mina fingrar.
Antingen är det här den lättaste och roligaste tenta på mycket länge,
eller så är det nåt jag missat totalt och ett fett underkänt dyker upp inom ett par veckor.

Kanske befinner vi oss alla in the NA?

Krossad

På Göteborgs Stadsteater rullar för tillfället pjäsen Krossad av Ailís Ní Ríains.
I ett grällt blommönstrat rum tar tre syskon tillsammans upp sin barndom till granskning; en barndom med en far som halva året agerade förtryckare och misshandlade dem och modern svårt, och halva året drog sig tillbaka för att sova.
Syskonens konversation rör alla de känslor de bär på inför den tragik de växt upp i. Med skicklighet spelar Mia Höglund Melin, Fredrik Evers och Eric Ericson upp ilska, hat, kärlek, sorg och även humor på scenen som för att hantera det de tidigare verkar ha förträngt. Genom konversationen som pendlar mellan alla dessa känslor får man en bild av en barndom i skräck, men utöver ren dialog spelar de även upp direkta scener från barndomen och det förflutna blir ytterst närvarande i nuet. Vid ett tillfälle förvandlas till exempel dottern - den yngsta i syskonskaran - till mamman som åker på rejält med stryk av pappan - här gestaltad av den yngste brodern - då hon serverar det rostade brödet i trekanter vilket han hatar. Inslaget blir parodiskt då pappan jagar mamman runt bordet men slutar på nytt i blodig skräck då slaget kommer och hon smetar lingonsylt över sitt ansikte och över scenkanten.

Bland ett myller av rekvisita som ligger i en hög på golvet rör sig de tre syskonen. Ibland bär de skoluniform och ibland yviga klänningar. Pjäsen inramas av en återkommande barnkör och diverse ljudeffekter. Måhända når pjäsen inte hela vägen fram trots skickligt skådespel och intressant upplägg, men den räcker mycket långt och är väl värd att upplevas. Fram till den 18:e december är den aktuell i Göteborg.
http://www.stadsteatern.goteborg.se/Pa-scen/Krossad/

Foto: Ola Kjelbye

Flyttprocess i bilder

Fantastiska vänner och familjemedlemmar som bar och släpade.



Ett kaos som med tiden blev till ordning.




Målade över Theresans hemska maskrosor och fick hjälp av vänner att måla vardags-rummet.












Köpte dyr mastodontsoffa och sprängde min budget totalt. Vem vill inte ha julklappar i år?



Segdraget, framskjutet flyttstäd i Kungälv. Att vrida om låset för sista gången försatte mig i ett sentimentalt tillstånd.

Ibland bli ett Jag ett Vi

Och det är ganska trevligt.

En nystart

Flytten till Göteborg gick bra även fast den var krävande. Jag upptäckte i processen att det var så mycket enklare att flytta från det lilla "pojkrummet" än att flytta från sitt första egna hem där jag under fem år tryckt in möbler, prylar och annat skröffs i hörnena.

Jag fick tyvärr inte hyrt ut lägenheten i förtid som jag hade hoppats utan fick istället betala två feta dubbelhyror. Det plus en dyr soffa innebär för mig ett nu länsat konto som inte fylls på förrän strax innan jul. Årets julhandel blir i år därför en affär som skall avhandlas på ca en och en halv dag så jag ber min kära familj om överseende utifall att klapparna inte blir så genomtänkta som jag ju egentligen vill att de skall vara. Jag måste även ha överseende med mig själv.

Rent känslomässigt var det en aning tårfyllt att flytta från min lilla småstad och hit till den stora staden. Mitt första egna hem var så mycket "jag", så mycket av min kreativitet och personlighet. Det skapades i takt med att jag så smått började finna mig själv och betydde därför en hel del för mig. För ett par dagar sedan vred jag om nyckeln i låset för sista gången innan jag åkte till primären och lämnade den. Det var en speciell känsla. Innan jag stängde dörren blev jag kvar ett par minuter extra trots att jag egentligen hade ganska bråttom.
Jag hoppas att den nye hyresgästen kommer att trivas lika bra som jag gjorde.

I min nya lägenhet i Härlanda trivs jag mycket bra. Området är trevligt, planlösningen är snarlik den gamla, jag har numera ett skönt sovrum att krypa in i, ett badkar och bara ca 12 minuters bussfärd till centrum, närmare till vänner och skola. Nackdelen är den insyn jag tycker mig känna i och med att jag nu bor längst ner liksom även den korta tidsfristen på ett år. Jag måste alltså snart se mig om efter en mer fast bostad.

Jag har insett att detta steg var nödvändigt för min personliga utveckling. Det hem jag skapade i Kungälv kom att bli för snävt. Jag skapade ett tryggt lugn men detta lugn kom att bli mer av en flykt än en återhämtning och jag har i å med andra händelser i mitt liv blivit mer på det klara över mina svagheter som jag förut försökte distansera mig från. Mitt nya boende får alltså lov att representera en nystart även på ett djupare plan.

Dagens råd: Jobba inte för mycket!

Jag läste på Aftonbladets löpsedel för en tid sedan att de nu kommit fram till att man behöver 4 veckors semester per år på raken - alltså inte utspritt - annars riskerar man att dö.

I å med mina sommarvikariat har jag inte lyckats med det så jag antar att mannen i svart snart kan komma och hämta mig. Om inte annat brukar jag med glimten i ögat föra vidare denna information från Aftonladet på min arbetsplats när jag tycker att det blir för jobbigt!
För aftonbladet har ju alltid rätt.

Gogreen - Go chemical?

I tider av ekologisk hets och vegetarisk förtur vill det till att passa sig. I tron om att man gör en god gärning för miljön, för sin hälsa eller för sitt eget samvete kan man i affären plocka åt sig till exempel ett paket med Krav-märkta äpplen, men om man tittar noga ser man att de fraktats hela vägen från Chile. Dessa Krav-märkta krumbukter finns överallt och ofta blir det svårt att som konsument bedöma vad som egentligen är bäst för miljön i form av besprutning, energiåtgång och utsläpp.

Idag köpte jag jordgubbar för att lyxa lite och passade på att komplettera med Gogreens Visp"grädde". Soyaprodukter lär vara nyttiga och soyaodlingen sägs kräva mindre energi och mindre koldioxid än uppfödningen av kreatur.
Produkten är god, men jag fick mig en tankeställare då jag tittade nogrannare på innehållsförteckningen:

Vatten,
palmolja,
maltodextrin,
socker,
havre,
emulgeringsmedel:
(mono- och diglycerider av fettsyror,
mono- och diglyceriders diacetyl vinsyraestrar,
polyoxietylensorbitanmonooleat),
sojalecitin,
förtjockningsmedel:
(mikrokristallisk cellulosa,
cellulosagummi,
karragenan),
surhetsreglerande medel:
(dikaliumfosfat,
trinatriumcitrat),
aromer
och havssalt.

Jag räknar till minst 17 ingredienser i Gogreens Visp till skillnad mot vanlig vispgrädde som bara innehåller vispgrädde. Att Googreen försäkrar att de " uteslutande använder sig av havre som växer på våra svenska åkrar" gör mig inte ett dugg lugnare när palmolja (som kommer som nr 2 på listan) sägs ha stor negativ inverkan på miljön och när alla övriga ingredienser kan antas ha fraktats från diverse håll i världen för att nå tillverkaren av produkten i Tyskland. Och talar vi om hälsoaspekter har jag lite svårt att tro att Visp, bara för att den är vegetarisk, skulle vara bättre för kroppen med denna gedigna lista av produkter vars inverkan på den mänskliga biologin säkert ingen har studerat i något längre persektiv.

Ibland måste man tänka ett varv extra i affären och hoppas att det varvet leder till ett bättre val!

Välkommen in i bloggland...

...du arbetslösa akademiker som vill leva livet som Amélie Poulain!

http://fyrkloverokarlek.blogspot.com/

Uppsatsmusketörerna

Efter en mycket intensiv period var det så dags. Vi blev idag opponerade av två vänliga klasskamrater som utöver en del pekpinnar förvånansvärt gav oss en hel del positiv kritik för vår uppsats. Det var gott att höra efter allt slit, men precis som jag hade förväntat mig gick den inte helt igenom utan vi tvingas nu skriva om en del och finjustera för att den ska bli godkänt av examinatorn. Jag hotade med att "hoppa från närmsta bro" om det skulle hända, men då vi tack och lov har hela nästa vecka på oss att justera låter jag bli. Det hade för mig blivit övermäktigt att träffas för att skriva den här veckan, detta med tanke på helgens flytt som tar mycket av min energi i anspråk.

Anna har döpt oss till Uppsatsmusketörerna, och jag kan inte annat än att hålla med då det gäller mina två duktiga partners, men jag har dock för tillfället svårt att se mig själv som musketör. Jag känner mig mest bara trött och sliten. Jag hanterar stress dåligt och det har för min del varit en av de främsta lärdomarna under den är tiden.

Hemmet jag snart lämnar

Storstadspulsen - inget för mig!

Jag överlevde ännu en Amsterdamtripp, om än med en något sargad själ.

Amsterdam är i sanning en mycket intensiv stad. Proppfull av turister blir de minimala trottoarerna mycket trånga och råkar man kliva utanför trottoaren finns där sannolikt en cykelbana vilket lätt leder till att man blir överkörd. Jag blev kanske inte överkörd under min semester men dock påkörd ett par gånger.

Under min andra dag i staden arbetade vännen Thomaz och jag fick klara mig på egen hand. Jag lyckades ta mig till Museumplanen där de stora museerna var placerade. Jag köade en stund för att komma in på VanGogh-museet som var givande och vackert innan jag spatserade in mot centrum där jag åt en god sopplunch/middag nära centralen.
Thomaz mötte upp mig efter jobbet och vi gick hem till honom.

På den tredje dagen hyrde vi en cykel åt mig och tillsammans begav vi oss ut på landsbyggden på andra sidan vattnet. Vi gick upp i ett högt kyrktorn i en liten by och fikade i en annan by innan vi vände hemåt. Men turen tog längre tid än vi trodde och jag med min dåliga kondis var totalt utmattad efter att ha cyklat i motvind i vad som kändes som en evighet. Vi blev försenade till cykeluthyraren som hade stängt då vi återvände och jag fick behålla cykeln över natten.
Dagen efter trodde jag mig kunna finna uthyraren på egen hand så jag begav mig ut i Amsterdams vimmel på cykeln och trampade mig in mot centrum. Ack så fel jag hade, jag hittade inte alls uthyraren utan virrade runt ut mål en lång stund. Ingen kunde hjälpa mig och jag vände därför hemåt. Men ack och ve! Jag hittade inte hem heller och utan batteri på mobilen hade jag ingen chans att kontakta Thomaz. Jag får erkänna att jag kände mig väldigt pressad i den situationen där jag cyklade gata upp och gata ner utan att finna det jag sökte. Jag gav nästan upp hoppet där ett tag och tänkte att det nog var lika bra att jag "cyklade framför en spårvagn eller nåt". Tur då att jag inte hann göra slag i saken då jag efter ca 3 timmars irrande äntligen fann min väg hem. Jag kan nu skryta med att jag cyklat i Amsterdam men jag lär inte göra om det igen.

Under min vistelse hann vi med ett par besök på krogen. Första gången var jag och Thomaz ensamma på nån rockbar i närheten av hans lägenhet, andra gången besökte vi ett par gayställen i centrum tillsammans med hans pojkvän. Dessförinnan åt vi middag hos pojkvännen Niels i förorten. Jag stod för efterrätten och vi tittade på gamla nostalgiklipp på dvd och Youtube. Att jag fick ta mig till och från förorten själv med tunnelbana var även det (för en trygghetssökare som mig) något av en pärs då hållplatsen som jag skulle av på för dagen hade dragits in.

Mellan de större äventyren hanns det med en hel del spankulerande på stan, en del shopping och några fikor på café. Jag fick äntligen äta de stora och goda pommesfrittisarna i pappersstrut på nytt och besökte även diamantmuseet. Dagarna på stan var dock för mig inte särskilt avslappnande då jag istället för att kunna uppmärksamma den vackra arkitekturen var tvungen att hålla järnkoll på omgivningen på grund av det myller av liv som staden inrymde vid min vistelse. Hemmavid delade vi toalett med grannen och dusch med hyresvärden, så mina höga krav på standard tvingade jag sänka rejält och därför var det för min del lite svårt att slappna av. Men gott kaffe och te fick jag, och nu har jag lärt mig att den goda waffeln blir ännu godare om man värmer den genom att lägga den ovanpå tekoppen!

Det var trevligt att träffa Thomaz igen, det blir inte så ofta nu när han bor utomlands på en plats dit inga lågprisflyg går, liksom det var trevligt att vinna en ny bekantskap i Niels som jag upplevde var en mycket charmig person. Dock har jag med den här resan insett att det där med storstäder inte är min grej. Det verkar gå mode i att pressa in så mycket intryck som möjligt, att man ska tycka att det är fräckt med "storstadspulsen", men för min del blir nästa semester en renodlad sol- och badresa; den typ av resa jag egentligen hade behövt innan skolstarten!

Anna Anka sätter fingret på vilka vi egentligen är

Svenska Hollywoodfruar har rönt en viss uppmärksamhet hos svenska tv-tittare. Att man väljer att göra en serie om dessa lyxkvinnor långt borta i väst är förstås ett smart knep då vi älskar att gotta oss i sådant som går emot våra värderingar och vår livsstil.

Ett genomgående tema i offentliga debatter är den svenska demokratin, vår stora öppenhet och vår individualitet. I Sverige får man vara som man vill, göra som man vill, se ut som man vill. Vi svenskar är självständiga och kreativa varelser. Men ju mer man betraktar det som försiggår bortom de offentliga debatterna - i vårt vardagsliv och i hur vi samtalar med varandra - ju mer inser man att det bara är en välpolerad yta vi gärna skryter med.
Vi är hur konforma som helst i Sverige. Vi är konflikträdda och väljer att skvallra istället för att konfrontera. Så fort någon är lite för annorlunda blir han eller hon utpekad och skvallrad om. Vi klär oss generellt i våra HM-kläder och den stora självständigheten vi så gärna skryter med är i sig bara ett gruppbeteende; det är helt enkelt modernt att vara självständig och så fort någon är lite för nöjd, lite för enkelspårig eller lite för konform är han eller hon inte riktigt som oss andra.

Jag tycker att reaktionerna på Svenska Hollywoodfruar underbygger mina påståenden mycket väl. De allra flesta som kommenterar detta spektakel är mycket negativa till allt pengaslöseri, Anna Ankas syn på hur man skall vara som fru, utseendefixeringen osv osv. Jag påstår inte att jag själv tycker så mycket om det Anna och de andra fruarna står för, men det blir för mig tydligt att den generella svensken är ganska så starkt gruppbetingad och att den individkultur vi lever i bara är en snygg fernissa.

Det kreativa rummet

Delar av min kreativitet har jag lagt på mitt hem, på fina tavlor och vackra saker jag spridit runt i mina rum.
Jag har haft mina kreativa faser. Ibland har jag arbetat med seriestrippar, ibland med tavlor, under någon period som mycket ung skrev jag musik och låttexter, ungefär samtidigt ägnade jag mig åt poesi. Teckning och målning har jag pysslat med lite då och då och under de senaste åren har film kommit att bli ett sätt för mig att vara kreativ på.
Jag behöver ständigt någon form av kreativt media att låta känslor och idéer kanaliseras genom. Men mina rum har som sagt alltid varit fyllda av sådant jag gillar, fram tills nu:
I min flyttprocess har det mesta lagts ner i katonger och lådor. Skåpen är så gott som tomma. Jag har dock valt att lämna de mest karakteristiska prylarna framme då det finns ett visst vemod i att se hur lägenheten som varit mitt hem under fem år töms på innehåll. Bland annat har jag behållt växterna i mina fönster, tavlorna i köket och tavelväggen i vardagsrummet. Men nu när även dessa ting börjar hamna i lådor blir det bara tomma rum kvar utan mening eller innehåll. Det intressanta med detta är att det är nu som jag känner mig som mest kreativ. Detta vita vardagsrum jag befinner mig i manar liksom till kreativitet på grund av sin tomhet.
Jag har alltid trott att kreativa miljöer skapar kreativitet, men istället känner jag nu hur detta vita, ljusa och tomma nästan kräver att jag gör någonting för att fylla tomrummet. Märkligt hur tomhet kan vara grunden för skaparkraft. Det säger någonting om människans behov av att finna mening och dess behov av att utveckla.

Winnicott

Den brittiske psykoanalytikern Winnicott hade jag innan min praktik aldrig hört talas om. Men min praktikhandledare var mycket förtjust och introducerade mig för hans teorier.
För tillfället sitter jag och läser en bok om konflikter där bland annat Winnicott nämns som referens, och fortfarande associerar jag honom inte med hans forskning utan med något helt annat:
Jag tycker att Winnicott låter lite som terrakotta vilket för tankarna till små terrakottakärl med brylépudding. Brylépuding i terrakottakärl är alltså det jag tänker på så fort denne teoretiker dyker upp. Hurivida jag kan ta ut min examen på denna association är tveksamt, så jag bör nog tänka om innan jag vandrar ut från skolan i januari!

Firar genom att klä ut mig till Joe Labero

http://celebrate.madonna.com/

De senaste veckornas utveckling i bild

En ofrivillig Kenneth

Min vän "Skådespelar-Kenneth" skickade över detta klipp från De ofrivilliga - nästa års svenska Oscarsbidrag. Jag har inte sett filmen själv men fick precis reda på att den handlar om konflikträdsla. Märkligt sammanträffande - läser en bok om detsamma i skolan för tillfället.

Jag har inte haft tillfälle att se så mycket av Kenneths skådespel men har förstått att han har en stor talang och framför allt stor passion inför skådespelarkonsten. Här spelar han en konflikträdd man bland många andra konflikträdda män och kvinnor i Sverige, ett land som i sig lär vara en konflikträdd del av världen - åtminstone om man skall tro på min kurslitteratur. Vår rädsla att stå upp för oss själva och för andra skapar tillfällen för vissa att profitera på sin omgivnings välmående.

Lycka till med din fortsatta karriär K, du är värd all lycka och framgång!

Snart borta - Snart hemma

Sakta töms mitt hem på innehåll och mening.
Kvar blir bara ett skal och gamla minnen.

The time of my life - en tid som nu är över

Uppsatsen är inne

Vi jobbade som fan, som galningar, men på grund av tekniska bekymmer fick jag springa gatlopp längst med Sprängkullsgatan och ändå lyckades vi inte hela vägen: 4 uppsatser av 5 lämnades in utan kårkvitto efter gårdagens maratonskrivning. Vi avslutade med en mycket välförtjänt drink på Avenyn.

Idag fick vi tack och lov chansen att lämna in det sista exet och kvitton. Vi tog efter det en lyxig fika i solen på Sprängkull och på lördag ska vi fira med mat och sprit på stan.

Vi har varit duktiga. Är stolt över mig själv och mina fina musketörer. Men det lär dröja innan jag skriver uppsats igen!

Celebration

En otäck morgon

Igårmorse klockan 5 vaknade jag av konstiga ljud från lägenheten bredvid. Till en början trodde jag att grannen hade våldsamt sex eller något, lär ju vara poppis att hängas på kors och bli piskad. Men ganska snart insåg jag att så inte var fallet.
Jag lade örat mot väggen och fick höra de mest besynnerliga skrik jag någonsin hört. En stark mansröst skrek upprepande, varje skrik lät som om han spydde eller kvävdes av någonting. Skriken var höga och snart började en och annan granne knacka i väggar och tak för att få tyst på honom då han antagligen ekade över hela huset.
Efter 40 minuter började jag få nog, jag var rädd att något otäckt hände därinne, att mannen antingen var väldigt sjuk eller blev torterad på något sätt så jag ringde 112. Jag blev kopplad till polisen som sa att de skulle kolla upp om det fanns någon kiminell historia i mitt hus. Och det vet jag att det finns!
För ett par år sedan försökte några att slå in granndörren med en yxa för att sedan slänga eld genom brevinkastet vilket föranledde killen därinne att fly ut på taket. Brandkår och polis samlades på gatan och det blev allmän uppståndelse. Via lokaltidningen fick jag senare reda på att det ska ha handlat om en knarkuppgörelse, och med den vetskapen i bakhuvudet vågade jag inte ringa på hos den skrikande grannen med rädsla för våld eller annat konstigt.
Efter en timme upphörde de otrevliga ljuden, men då jag skulle upp vid 7:30 kändes det inte som någon idé att försöka somna om. Så jag förblev uppe och tog mig mitt morgonkaffe och surfade på nätet en stund innan jag begav mig ut.
Polisen hörde aldrig av sig igen trots att de tog mitt nummer, och jag tror inte att de kostade på sig ett besök i mitt hus. Grannen tystnade - antigen för att han mådde bättre eller för att han avled. I värsta fall har jag ett lik i lyan bredvid, men då kan jag ju i alla fall få sova ifred på mornarna!

Nära men ändå inte. Grattis Madge!

För ett par dagar sedan fyllde popdrottningen 51 år och för ett par veckor sedan fick jag se henne live för första gången - men förhoppningsvis inte för sista gången!
Runt hela spelningen fanns en overklighetskänsla som är svår att beskriva. Jag stod i snön i Kungälv samma morgon som biljetterna släpptes och frös. Kön var lång och jag trodde definitivt inte att jag skulle få tag i några bra biljetter - men det fick jag! Tre stycken Golden cirkle-platser till mig, Banana och Niclas kom i min hand och jag kunde med ett stort leende på läpparna promenera hemåt i snön igen.

Under de kommande månaderna tänkte jag inte så mycket på saken, det kändes ännu avlägset, men ju närmre konsertkvällen kom desto mer ökade spänningen i samma takt som medierapporteringen skärpte sin bevakning. Snart handlade allt i tidningarna om Madonna och därför trissades förväntningarna upp.

På Ullevi fick vi perfekta platser framför scenen, och snart kom hon ut på sin tron, sjöng sina låtar och gjorde sina moves. Då hon stod längst fram kunde jag nästan ha rört vid henne kändes det som - hon fanns på riktigt och var inte bara en tv-figur av plast. Hon stod där i kött och blod och var verkligen karismatisk på flera sätt.

Spelningen var grym men som allt grymt gick den för fort och då Madonna sagt adjö och försvunnit bakom scenen kom overklighetskänslan tillbaka. Hon hade stått där mitt framför min näsa men ändå gled hon in i skuggorna och blev på nytt något man bara ser på tv.

Madonna är aldrig nära oavsett närhet till scenen, hon är aldrig intim oavsett hennes sexuella anspelningar. Hon är popdrottning och håller distans till sina fans, men blandat med overklighetskänslorna i mitt bröst är även känslan av glädje och förnöjsamhet över att veta att hon någonstans ändå faktiskt finns på riktigt.

Handtagsmysteriet

Igår när jag skulle till mitt vardagsrum från köket fick jag handtaget i handen då jag öppnade dörren. Det är gammalt och skruvarna satt väl inte helt tight och höll fast det. Jag lirkade dit det igen, men då jag tryckte ner det på nytt för att öppna satt dörren fast. Jag fick krångla upp den och insåg att det var handtaget på andra sida som nu satt uppåner - pekade mot golvet - så när jag tryckte ner det rättsittande men lösa handtaget åkte det felvända ut åt sidan och låste fast dörren i dörrkarmen.
Jag kände på det felvända och där satt skruvarna precis som sig bör och därför kan handtaget inte ha blivit vänt åt det hållet pågrund av vad som hade hänt på min sida av dörren.
Hur det kan ha blivit så är ett mysterium. Och i min galna knopp börjar tankar om spöken och galningar som fått tag på min nyckel florera. Om någon kan komma på lösningen på detta handtagsmysterium vore jag mycket tacksam! Denna gåta är för stor för mig i all min litenhet att lösa.

Ännu ett spektakel

Då Madeleine och Jonas arm i arm kom nedför trappan och ställde upp sig inför pressuppbådet och Madde med världens stelaste leende sa att "vi är så lyckliga" på stureplanssvenska höll jag på att få krupp. Sveriges största spektakel har ännu en gång visat framfötterna och snart skall vi betala ytterligare ett bröllop för "kärlekssagan" vi förväntas vara intresserade av.
Kungafamiljen må fylla flera olika funktioner i samhället men någonstans blir deras medierade såpopera till Sveriges dyraste socialbidragstagare. Är det dessa stela leenden, fina kläder och braskande rubriker vi betalar för?
Jag vet att jag säker framstår som onyanserad men vad annat kan man vara när så lite kan bli så mycket!

Alla älskar inte Madonna - men hon är fräck ändå

Dagen var kommen men vädergudarna var inte helt nådiga. Efter mysig middag i Mölndal ställde vi oss på Ullevi. Regnet öste i omgångar men strax innan showen skulle starta klarnade det upp och förblev så under resterande kväll. Vilken tur!
För"bandet" Paul Oakenfold var ett skämt; huvudvärksdunk med halvnaken brud (ala Eurodance 90-tal) på skärmarna medan hobbiten själv hoppande lite förstrött bakom sina färdigbrända skivor.
Men tillslut dök hon upp! Precis som i alla hennes andra spelningar under Sticky and sweet-turnén inleddes showen med en godiskulas färd genom ett maskineri och i en ljud och ljusexplosion snurrade väggen runt och där satt hon på sin tron och log mot publiken. Efter all förväntan var det en fantastisk känsla och hon levererade ett snyggt förstanummer till Ullevis jubel.



Madonna levererade gamla hits i tranceversioner blandat med nya låtar från senaste skivan. Med det kritiserade "etno-"temat i mitten kanske det blev aningens spretigt, men en hel kväll med bara trancepop som flera kritiker verkar ha velat ha skulle inte fungera. Avbrotten blev lugnande och spännande. Madonna har inspirerats av många olika saker i sin karriär och det är inte mer än rätt att hon utnyttjar sin inspiration under turnéerna. En av de absoluta höjdpunkterna var You must love me vilken framfördes med en stark röst enkom med gitarrkomp. Den känslighet Madonna uppvisade under detta nummer går ej att finna i partyrökarna, en känslighet som definitivt gjorde att man för en stund kände att man kom nära. Denna närhet var liksom alltid något Madge missar då hon möter folket. Hon staplar hits på rad och allt är koreograferat in i minsta detalj - något utrymme för mellansnack eller bonding med publiken finns inte, så när något liknande trots allt händer blir det jubel! Hur kritikerkåren kunde dissa You must love me kan jag inte förstå.



En annan känslig bit var Devil som framfördes i en cylinderformad videoskärm i vilken Madonna stod i mitten med en stor munkkåpa på sig. Kring henne på cylindern dansade regn och forsande vatten medan hon sjöng om ett trasigt förhållande. Då cylindern sakta hissades upp i taket slet hon av sig sin kåpa och stod i några sekunder stilla badandes i det nya ljuset som för att symbolisera friheten från det mörker hon varit innesluten i. När Madonna gör sådana mer djupgående kopplingar tycker jag som bäst om henne, men även här var vissa kritiker icke nådiga då de avfärdade numret som "trams". Många kritiker verkar enbart vilja konstruera henne till en partydrottning, men en del av hennes charm är enligt mig att hon ofta betyder så mycket mer och har fler intressen än dansgolvet trots att det är ett återkommande tema.



Madonna dansade som en 20-åring, hon juckade, åmade sig, skålade med publiken och sjöng ömsom vackert och ömsom vasst. Oavsett kritik har hon media i sina händer då man flera veckor innan började skriva om hennes uppkommande spelningar. Under senaste veckan har bevakningen eskalerat till absurdum. Kanske är Madonna inte lika bra som man kan tro via den massiva bevakningen, men hon är fortfarande en av de stora artister med mest karisma och självförtroende som ständigt sticker ut. Hon gör något med sin publik trots sin distans, och nu när jag stått enbart 5 meter ifrån henne vet jag att hon existerar på riktigt och inte bara på tv!



Tack Madonna för en fantastisk kväll!
De två timmarna gick alltför fort och man kan bara hålla tummarna att hon besöker Sverige på nytt

Jag är laddad inför helgens konsert

Hoppas att the queen också är det
för jag pallar inte att strika den här posén länge till!

Ondskan medierad och pesonifierad

Skåda in i dessa ögon och inse att Tyra banks är OND! Hon är ond ond ond!
Hennes show flimrade nyss på min tv och jag fick se hur hon presenterade föräldrar som släpar runt sina barn på skönhetstävlingar.
Som det rövhål hon är var och knappast kritisk till fenomenet och då glitterungarna promenerade ut på catwalken hurrade och applåderade hela hennes hysteriska publik.
I ett av mina första inlägg på bloggen kritiserade jag Tyra och jag står fast vid min åsikt; hon är verkligen hemsk och står för allt av ondo som härrör från landet i väst.

Kung av sten

Bild av Lina Larsson.