Omotiverad

Jag är inte stolt över att jag är så omotiverad.
Men jag är dock stolt över att jag oavsett grad av omotivation i slutändan ändå brukar få ihop saker och ting.

Örebro i mitt hjärta

Jag och Ems begav oss i fredags till Örebro-stad efter inbjudan av vår gemensamma vän Karin som sedan en tid tillbaka bor där. Efter en sömnig tågresa tog Karin emot oss i lysande rött och vi konkade med oss våra stora väskor till hennes söta gata en bit därifrån.













I en ljus lägenhet i en villa-liknande byggnad hade Karin upprättat sitt hem, och innan vi begav oss ut igen öppnade hon sina paket vi tatt med oss. På kvällen grillade vi i den vackra stadsparken och avslutade dagen hemma i vardagsrummet med tända ljus, vin och en massa prat.













Dag två ledde oss till en secondhandbutik strax utanför centrum. Där fastande jag som vanligt för de mest udda prylarna, bland annat ett par oljelampor som ännu inte hittat rätt plats i mitt lya. Tillbaka i centrum åt vi god mat på en uteservering och begav oss sedan till den berömda Svampen som verkar vara en riktigt känd byggnad. Solen gassade hett men uppe på toppen av Svampen blåste en svalkaden vind då vi satt och åt glass på en bänk och såg på den vackra utsikten.













Efter en lång promenad hem i den fortsatt gassande solen tog vi en stunds vila hemma hos Karin. Men som de pensionärer vi uppenbarligen blivit hann vi inte med så mycket mer än att äta en god middag i trädgården, god efterrätt i köket och sedan en liten kvällspromenad i stadens vimlande nattliv innan sängen kallade. Somliga i sällskapet snarkar aningens högt men jag lyckades ändå få en ganska god natt i soffan.













På den sista dagen tittade vi in i den lilla stadsdelen Wadköping där mycket gamla trähus gjorde gott för ögat. I dessa Astrid-Lindgrens-liknande gränder huserade små butiker med konsthantverk, atikvariat, dockteater, ett café och presentaffärer. Jag köpte en makaber fiskbjällra i vikingabutiken och väntar på att någon skall komma och betjäna mig vid ljudet av den.













Det vackra slottet mitt i centrum förtjänade även det vårt sällskap. Tyvärr var byggnadens innersta stängt för besökare men vi tog oss i alla fall upp för den långa trappan och tittade på utsikten. Karin avrådde från de guidade turerna och därför nöjde vi oss med en kortare känsla på atmosfären.















Efter promenad i staden, fika på nyöppnade Espressohouse och mat på ännu en uteservering var det dags för mig och Emma att packa våra saker och bege oss mot tåget. Trots järntabletterna var jag riktigt trött och det var rätt skönt att få en stunds vila under hemfärden. Resan gick ganska fort och jag förlorade ytterligare ett par gånger i kortspel mot Emma som uppenbarligen är rätt bra på sånt.












Örebro är en väldigt vacker stad. Det bästa från Göteborg verkar utgöra dess kärna. Var man än vänder blicken finns ett gammalt vackert hus att beundra. Relativt få moderna hus bryter med det gamla och skapar därför en hemtrevlig känsla som jag gärna återvänder till fler gånger.

Tack vänner för en härlig helg!

Tillbringar en luxuös helg i Örebro

Alla pratar om den där Svampen. Hoppas att den är värd allt snack den får.

Davids tecknarskola

Lärdomar för livet!

Pigg? Nja...

Men mitt fina örngott jag fick av Hainan fungerar antagligen som kognitiv terapi under nattens mörka timmar. Budskapet hamras in i skallen varje gång man vrider sig och på morgonen vaknar man pigg och utvilad.
Det är min önskan, det är mitt hopp, om inte annat får jag gå till apoteket och köpa de där järntabletterna som en halvvegis som mig kanske behöver.

I'm tired of waiting on you

Låt oss dansa bort våra beskymmer,
Låt oss vända ryggen
åt dem som vänder ryggen åt oss.
Dance dance dance, I was a dancer all along!

Big fish - Inte så stor som jag trodde

Som alltid är jag lika efter med nya prylar och med ny kultur. Om vänner talar gott om en ny film planerar jag att se den men på något sätt blir det inte av. Först flera år efter ankomsten och hundratals hyllningar senare kanske jag nappar på tåget. Men efter så många hurrarop är det också lätt att få för höga förväntningar, förväntningar som kan stjälpa betyget något.

Min senast sedda sena film lånade jag av Sarah. Big fish handlar om en gammal man vars liv vi får beskåda genom de berättelser han berättar för sin son. Historierna är fantasifulla och enligt sonen falska/överdrivna. Han vill få sin far att berätta sanningen men denne berättar envist vidare om enorma jättar som slagit honom följde, om häxor som visat hur man en gång kommer att dö och om sitt livs kärlek som fick tiden att bokstavligt stanna då han mötte henne.

Big fish antyder naturligtvis på fiskares sätt att överdriva sin fångst men också på kraften i en väl berättad historia och att man genom sina historier skapar sitt eget liv och öde. Men trots storslagna berättelser, charmigt skådespel, färgglatt foto och en ett fint syfte når filmen inte ända fram till mig. Livshistorien vi får se blir splittrad genom dess olika delar och slutet som knyter ihop den får inte tid att mogna utan blir mest bara en sentimental snyftare som binder far och son samman trots att de aldrig dessförinnan verkat ha haft särskilt stor förståelse för varandra. Ewan McGregor är som vanligt en raring, liksom många av de andra som följer med på hans äventyr, och Tim Burton är en spännande regissör, men Big fish är inte den bästa film han gjort. Den är söt och ger en stunds kravfritt nöje.

Kanske var mina förväntningar lite för stora, jag trodde ju att fisken skulle vara större!

http://www.youtube.com/watch?v=-d-kjzBmz6I

BLOGGEN FYLLER 1000 INLÄGG!

Tusen små legobitar har från hösten 2006 fram tills nu format detta rymskepp, ett skepp som tagit mig genom kärlek, musik, politik, kultur, konst, vänner, vardag och filosofi.
Vilka bitar som faller på plats till nr 2000 vet jag inte. Framtiden är höljd i universums mörker, men snart faller ljuset även på den och jag tar mig vidare till nya äventyr.

Följ med mig!

Världens minsta klassfest

Det tog flera veckor innan vi fyra kunde enas om ett gemensamt datum för vår klassåterträff. Alla var upptagna på sitt håll och jag blev lite frustrerad över att maila gång på gång, men tillslut lyckades vi alltså enas om den 18:e och jag såg fram emot träffen. Vi sade i princip att om vi hade kontakt med fler gamla klasskompisar så skulle vi sprida ordet vidare.

Men så kom då dagen, dvs igår. Från en fick jag veta att hon beordrats vila av doktorn, en annan hade helt glömt av sammankomsten då hon tappat sin almanacka, och en tredje som kom med på inbjudan lite senare än vi första fyra hade annat för sig, och uppenbarligen var det ingen som hade fler kontakter att sprida ordet till för kl 19 vid Valand var det jag och Rebecka som möttes, ingen annan. Trist efter allt jobb att finna ett bra datum!

Jag och Reb hade alltså världens minsta klassfest tillsammans. En trevlig kväll med vin, öl och mat på ett par ställen i staden. Vi pratade gamla minnen från vår skoltid, hur det var förr, hur det blev sen, hur det är nu, klasskompisar avhandlades och kärlek diskuterades. Reb är sig lik; en fin tjej med ett gott hjärta, därför blev klassfesten inte så dum ändå!

Fler läxor!

Självläxa:

"Put away your past,
love will never last
if you're holding on
to a dream that's gone"

Gamla troll skall man akta sig för....

...hur trolskt förföriska de än må vara.
Men kanske att de allra farligaste trollen finns inom en själv.

Geoduck på er!

Jag satt precis och slötittade på Top chef där jag fick syn på detta märkliga djur och mindes att det vara likadana jag såg i Kina bland akvarierna där vi valde det mest lättsmälta för vår västerländska smak; räkor.
Geoduck är någon typ av skaldjur som "planteras" i sand för att några år senare skördas. Dess långa kropp får en att fascineras och förfasas över dess likhet med...ja ni vet!
Då jag sökte på Google dök det upp många fler bloggare som uppmärksammat denna slempropp, och på youtube kan man dessutom få se den in action, om man nu skulle vilja det...

Tavlor till Anna

Många påskägg

Påsk står för fruktsamhet, liv och uppståndelse. Om det skedde genom annat än det symboliska ägget (jag åt ganska många) tror jag dock inte. Men årets påskfirande har varit mycket vilsamt och skönt.

Man kan säga att mitt firande började på långfredagen (Gud si förbjude, då skall man egentligen tänka på Jesus!) när jag besökte Sarah som fyllt år och fick en god middag bestående av en varm smörgåstårta (vars recept jag gärna tar del av) och en hemmagjord chokladmousse. Direkt efter hemkomst satte jag mig vid kösbordet med ljudboken i öronen och målade ägg på löpande band (resultatet ser ni nedan) som jag skulle dela ut på påskaftonens picknick i Slottsskogen. Picknicken blev lyckad. Jag var dock lite trött och blev knappast piggare av den varma och vilsamma solen som strålade över oss hela dagen, men det var en skön stund med trevliga vänner och jag tackar Lo och Jim för ett bra initiativ! Skådespelar-Kenneth skulle kanske vara med och picknicka men istället mötte jag upp med honom efteråt. Vi promenerade genom staden och tog en kvällsfika i Haga. Vi talade om socionomrollen och hans skådespel. Kenneth är en vis man med mycket kunskap och kapacitet inom sitt fält. Inspirerande!

I söndags fyllde min käre morfar år så jag åkte ut till honom där jag fick god påskmat och han påskiga presenter. Jag stannade hos morföräldrarna till tisdag eftermiddag och under tiden hos dem åt jag mig till en halsbänna, lekte med Smilla och sov mer än lovligt mycket. Mormor och morfar dricker inget vanligt kaffe utan istället koffeinfritt och efter ett par dagar utan min drog var jag helt slut trots att jag inte gjort nåt, men så snart jag kom hem till lyan och fick mig en rejäl kopp svart piggnade jag till och orkade sticka till gymmet för att träna på kvällen.

Tack alla för en fin påsk! Jag har haft det gott.

Arbete och skola = Ta i och knoga!

Helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet. Jag och Anna diskuterade förslaget om Medborgarlön och kom på att det ur ett samhällsperspektiv skulle bli ganska konstigt, i värsta fall skulle det leda till att vi själva skulle få odla vår mat i skogen (om det nu vore så illa), men ur mitt alldeles eget egoperspektiv hade det varit kanon att få stålar utan att behöva knoga. Ligga under täcket och räkna de små kosingarna och planera utlandsresor med laptopen nära till hands.
Men livet är inte riktigt så enkelt och kommer kanske aldrig att bli det heller. Det är en ständig balansgång mellan framåtskridande, utveckling och arbete respektive vila, fritid och känslan av att vara nöjd. Det kommer i vågor.

För tillfället kan jag rapportera om en C-uppsats som lär bli försenad. Idag skulle vi ut på den tredje enkätinsamlingen och hade hopp om att få in de sista. Men precis då jag och Anna skulle ge oss av från Mölndal där vi träffades ringde min mobil och föreläsaren berättade att han hade släppt iväg studenterna tidigare och att vi därför inte kunde lämna ut några enkäter idag. Yippi! Nästa tillfälle blir på fredag Efter studenternas salstenta (!!!) vilket ju känns lagom hoppfullt; vem sjutton vill skriva enkät efter en tentamen? Läkarinstitutionen har gång på gång undvikit att svara på mail, telefon och våra desperata utrop, och veckorna har segat sig iväg en efter annan. Nästa vecka skall uppsatsen - enligt det egentliga schemat - in för granskning.

Det positiva med skolan just nu är att det i brevlådan dök upp en godkänd metodtenta efter min lilla komplettering; skönt att åtminstone får något lagt på hyllan inför kommande kurs som börjar redan på torsdag den 23:e.
På jobbfronten (den som jag helst vill snarka bort) fick jag svar från socialtjänsten att jag inte får jobbet på ekonomiskt bistånd i Gårdssten. Kände det på mig redan vid intervjun och nu fick jag det bekräftat att jag slipper ta hand om folks ekonomiska trassel i sommar. Dock var jag på intervju imorse i Björkekärr på ett boende för vuxna med autism. Här var det annat ljud i lådan och efter en lyckad intervju berättade en av de två ur personalen att hon ska ringa mina referenser och sen höra av sig till mig igen för att boka in gå-brevid-pass inför sommarvikariatet. Personalens redogörelse för arbetet gjorde mig något spänd; det krävs en del mod och kraft i början innan man kommit in i rutinerna. Jag känner igen informationen från serviceboendet där jag arbetade förra sommaren, men här verkar rutinerna vara än mer strikta och gränserna utåt hårdare. Jag ser fram emot sommaren samtidigt som jag är skraj för den: Arbete - vila, utveckling - förnöjsamhet. Min balans kommmer så småningom att luta rejält åt det strävsamma hållet och jag hoppas att det kommer ge mig kunskap och erfarenhet som kan göra mig starkare.

Resultat av årets äggmålning

Kackel!

"Annika har kommit hem"

Annika Östberg har kommit till Sverige, hon vill få sitt livstidsstraff för medhjälp till mord tidsbestämt och hon vill avtjäna resterande här och inte i USA.

En vän tog upp den svåra diskussionen med mig i telefonen; Vad kommer det sig att just Annika får så mycket medlidande av så många att flera säkert skulle säga att hennes mångåriga straff nu borde räcka, medan tex mannen som var med vid Malexandermorden inte får samma sympati?
"Är det för att hon är blond och ber snällt?!"

Frågorna är många - svaren är osäkra. Ett skäl till att man ser Annikas straff som enough är måhända att USA har så mycket hårdare straff än Sverige. Annika har suttit i över 25 år i fängelse och vi anser det vara tillräckligt, Malexandermannen har inte suttit fullt lika länge. Men frågan är då om man ens vid 25 års straff kommer att ha sympati nog för att tycka att det är tillräckligt för hans del?

Under sin tid bakom lås och bom har Annika flera gånger överklagat, velat komma till Sverige, och i rapporteringen har hennes mor funnits med vid hennes sida som den som velat ha hem Annika. Media har en förmåga att konstruera vår sinnevärld, för visst tycker vi efter all rapportering om Annika mer synd om henne än om den kallblodige mannen som deltog vid bankrånet i Malexander? Han har inte haft en mamma som gått ut i media och inte heller något "blont hår" att vifta med. Däremot har de mördade polismännens familjer berättat om sin sorg över vad de förlorat, en sorg som Malexandermördarna gjorde sig skyldiga till då de sköt sina offer på nära håll.

Fallet och jämförelsen inbegriper komplexa variabler av nationalitet, mediebevakning, historia, ideologi och kön, och att ta ställning i ett sådant virrvarr är alltid svårt. För hur mycket är en människas liv värt? Hur hårt skall den som tagit hans liv bestraffas? Juridik må vara grundläggande för samhället men dess innehåll bygger på åsikter och värderingar som vi själva varit med och skapat. Alla skall vara lika inför lagen; kvinnan med vågen har en ögonbindel, men kan det vara så att hon ibland kan se igenom den..?

GLAD PÅSK - GLAD KIOSK!

Det som var

Idag drack jag upp det sista av teet jag köpte i Kina; en grässmakande historia - men dock inte gräslig för det - en mjuk smak och en vacker ljusgrön färg.

Att göra slut på det förgångna är lite som att göra slut på en del av sig själv, att dö en smula. Inte undra på att nostalgin är en sådan kär gammal vän, den är ett sätt att hålla fast vid det som var men som aldrig kommer åter. Visst kan jag åka till Kina igen, men den resan vi hade tillsammans 2007 är helt över, och även fast vi alla kan tänka tillbaka på det som var tror jag att det finns ett behov av att känna det; att känna smakerna och dofterna och människorna man mötte.

För att komma vidare krävs att man lämnar något bakom sig; ett steg som både är nödvändigt, ofrånkomligt men ibland också svårt.

http://www.youtube.com/watch?v=wQTlKJn_xw4

http://dejvan.blogspot.com/2007/08/res-med-mig.html

En ondsint aktion!

Då jag drog upp persiennen imorse fick jag syn på detta; Kvarterets skator verkar alla ha siktat in sig på just mitt fönster.
Vad menas? Vill de ha stryk eller ingår detta i en högst politisk agenda?

Krassen växer

Och så gör även förhoppningen om något nytt och spännande.
Det är vår!

Bloggtorka

Ja känner ni hur den gör ert skinn fnasigt och hur läpparna spricker?
Torraste än den torraste öken, och ni drunknar i den.
Men innan ni vet ordet av är jag tillbaka igen, borstar bort sanden från era ansikten och skapar nytt liv.
Idag har jag målat, slagit in paket, lyssnat ljudbok, läst om sexualitetens omvandlingar, diskat ett hav av disk och smidit planer inför påsken.

GRATTIS SARAH!

På näsan har hon skinn,
på fötterna högklackat då hon far runt i salsasvängen.
Sarah är en go tjej som bakom vassa kommentarer döljer ett riktigt varmt hjärta.

Ljudbok hela helgen

När känslorna tär är det ibland skönt att fly bort från sig själv en stund.

Grabbig fiktion

Igår gick science fiction-filmen Red planet på tv. Jag sneglade över axeln från mitt skrivbord, vid något tillfälle satt jag i sängen med en kopp kaffe och tittade, ibland lyssnade jag bara till den då jag gick omkring och fixade i lyan. Människorna hade med hjälp av alger lyckats skapa syre på Mars, men en dag försvann algtäcket från planeten och en trupp modiga rymdfarare skickades dit för att ta reda på varför.

Jag gillar science fiction, jag gillar att bege mig till andra världar och stöta på andra varelser; om det så än handlar om tomtar, troll eller aliens, det är för mig mer intressant än det välkända och vanliga. För mig handlar det antagligen om nån typ av identifikation med det udda. Tyvärr tyckte jag inte om just Red planet, den var ju så nedrans grabbig! Ryggdunkar, känslolöst hjältemod och grabbhumor fyllde dialogerna och det är alltför vanligt inom genren. Och det är säkert så att genren riktar sig mot just grabbiga grabbar som uppskattar jargongen, men jag sitter mest och väntar på en mer djupgående dialog, på lite mer känsla. Tänk om fler science fiction-rullar kunde innehålla det, då skulle jag vara fast! Den grabbiga humorn hör inte till det udda och det ovanliga utan istället till en sfär som är lika vanlig som tröttsam.

http://www.youtube.com/watch?v=LdWGDBY4zjQ

Skumt

Goda grannar - Sexiga grannar

Från Female trouble.

Det offentliga rummet - en privat angelägenhet

För några månader sedan var jag på väg till bussen. Klockan var tidigt och då våren ännu inte anlänt var det halvmörkt ute på gatorna och kyligt i luften. När jag närmade mig hållplatsen fick jag syn på denna tingest som ni ser på bilden ovan. Trots att jag hade linserna i ögonen var det svårt att se exakt vad det var på avstånd i halvmörkret men jag fick för mig att det var ett torkställ som de byggt upp invid de nya bostadshusen och att klumpen i mitten var ett stort duntäcke som någon hängt ut på vädring. Desto mer tragikomiskt då när jag kom tillräckligt nära för att se att tingesten var det senaste av flera moderna konstverk som Kungälvs kommun placerat ut i utomhusmiljöerna. Detta torkställ med ett skabbigt duntäcke är alltså på fullt allvar konst, och jag blir trött i kroppen när jag tänker på vad det kan ha kostat.

Kungälv som kommun går back i budgeten och förra året blev kronprinsessans besök skarpt kritiserat då det kostade kommunen skjortan att ordna evenemanget. Man hävdade dock att prinsessans besök var "PR" för staden och att det den vägen skulle bli lönsamt i längden. Från säkra källor vet jag att prinsessan kan dra in enorma mängder pengar, så jag köper kommunens förklaring till nationaldagsfirandet om än med en viss skepsis då jag själv inte har något direkt utbyte av Victoria som fenomen. Men att den fula torkställningen skall kunna skapa pengar för kommunen är naturligtvis inget man kommer att hävda då den antagligen bara kostar, ändå står den där som ett förbannat fån för att nån galning i nämndhuset tyckte att skapelsen vore en chick investering.

Det privata är det politiska, det offentliga är en privat angelägenhet, och i tider då lärartjänster blir kickade från skolarna och fikabrödet blir bortprioriterat för gamlingarna kan man inte annat än skämmas för att vara medlem i Kungälvs kommun.

Politiker; skärp er!

Mer skola

Tentakompletteringen skrevs snabbt klart i morse till en kopp starkt kaffe och lämnades in något sent till institutionen. Jag är ganska nöjd, har ändrat det min lärare klagade på och tror att det denna gång blir ett G.
Igår hade jag celebert besök av Wanda och Sarah för att planera uppsatsskrivandet då det börjar bli ont om tid. Vi delade upp lite arbete och jag ska sammanfatta delar av den forskning vi samlat på oss. Det tog ett par timmar innan jag fick tummen ur - som det brukar vara alltså - men nu tycker jag mig ha en snygg sammanfattning av första studien framför mig på skärmen. Imorgon får jag dock sätta lite mer fart, det vore ju trevligt om uppsatsen blir klar i tid!

Vem vill inte ha en varm korv?

Guide dog är tillbaka, och den här gången söker han värvning till brandkåren och skall alltså bli en riktig hot dog!
Tyvärr finns det bara en kort trailer utlagd på Youtube, men att få återse detta dregglande lilla gull får mitt hjärta att smälta. Bill Plymptons värld är oerhört trivsam.

Vera 4

Det här är den fjärde Vera-uppdateringen på bloggen. Mina gamla serier gör än idag att jag drar på smilbanden och jag hoppas att också ni får en rolig stund! Klicka för full storlek. Nästa Vera-uppdatering kommer i början av maj.

http://dejvan.blogspot.com/2009/02/vera-3.html

http://dejvan.blogspot.com/2009/01/vera-2.html

http://dejvan.blogspot.com/2008/12/vera.html

Confession of a shopaholic

Helgen har spenderats i den totala shoppingens namn. I fredags kväll följde jag med Emma till Ikea då hon skulle handla en del saker till sin nymålade lägenhet, och igår följde jag med min föredetta praktikhandledare och kurators-Lina till Ullared för en heldag av ljuv spendering.















På Ikea fyndades denna lila lampa som likt ett Barbabarn lyser upp ett annars så färglöst ställe i mitt vardagsrum. Nu har jag ljus från alla fyra hörn i rummet och är nöjd. Köpte även dricksglas, två termosar, tavelramar och förvaringslådor.















Ullared bjöd på lite mer folk den här gången, men inte oöverkomligt mycket. Inga köer utanför varuhuset. Med vagnen placerad i ett hörn, godis och vattenflaska i väskan och paus på cafét i varuhuset blev shoppingen mycket angenäm.















Mina bästa fynd blev dessa två par skor. Det högra paret dök upp i butikerna förra våren och jag ville så gärna ha dem, men med en prislapp på nästan 700 och inga pengar i fickan blev det inget köp, inte förrän nu då jag hittade dem på Ullared för bara 249 kr, samma pris för det vänstra paret. Tjoho!













Pyjamasbyxor för hela slanten! Jag köpte ett par även vid mitt förra besök, men dess gråa rutor ter sig smaklösa vid anblicken av dessa ljusblåa ränder, perfekt att ha här hemma under ljumna sommarkvällar.















Hösten 2007 fick jag fnatt på Lagerhaus ugglesatsning, och det fnattet sitter fortfarande i, och på Ullared blossade det upp på nytt när jag fick syn på ett set med tre ugglekökshanddukar för billig penning. Nu anar jag ugglor i mossen - hela tiden!














Det verkar som att jag satsar på en färgglad vår efter en vinter i svart och grått. Om nån råkar glutta ner i min bralla så kan det ju nästan bara skänka glädje med kalsonger som dessa! Även strumporna lyser upp efter en lång vinter.















Det roliga men samtidigt det farliga med Ullared är allt billigt husgeråd. När något är dyrt är det lätt att undvika köp genom att säga åt sig själv att man verkligen inte behöver det. Men när något är billigt kan man inte nog komma på så många användningsområden där man verkligen behöver prylen ifråga. Dock var jag själv ganska hård mot mig själv och handlade mestadels sådant som jag alltid har användning av. Jag köpte tops, schampo, hårspray, flytande och fast tvål, diskmedel, diskpropp, disktrasor, tandkräm, fläckborttagningsmedel och tvättmedel. Det mest intressanta köpet för badrumshyllan var kristalldeodoranten som enligt förpackningen skall hålla i ett år vid daglig användning. 44 spänn blir i så fall en riktigt sjysst affär, men först krävs en utvärdering av dess effekt.















Vid premiären innan jul blev jag besviken på det klena klädutbudet. "Klent" är väl i å för sig fel ord att använda sig av, för det fanns enorma mängder kläder på herravdelningen, men det mesta passade inte min smak eller storlek. Kanske är jag helt enkelt kräsen för även denna gång fann jag inte särskilt många plagg jag ville handla. Men jag hittade i alla fall en turkos slipover, en lilarutig sjal och ett vitt skärp då mitt gamla var fullt av jeansfläckar. Synd dock att jag inte kom i de snygga vita jeansen som hade passat de nya skorna så bra. De större storlekarna var slut.

Utöver alla ovanstående fynd handlade jag en kryddkruka till min mor, krassefrön, presentpapper och snöre, mikrofon till ett kommande musikprojekt, klädvårdsrulle, brännbara skivor, datorpapper, blockljus, batterier, vitaminpiller och träningsbyxor.
Att shoppa såhär är att leva över mina studenttillgångar, men tack och lov kommer det en fet skatteåterbäring till sommaren. Mitt dåliga samvete kan ta sig en tupplur och istället kan jag glädja mig åt många sköna, fina och trevliga prylar.

http://dejvan.blogspot.com/2008/12/verlevnad-r-allt.html

Torktumlaren är trasig

Torkrummet är näst intill värdelöst.
Suck.

Till förortens försvar (Mitt oetiska bidrag till era fördomar)

För att komma till Gårdsten centrum krävdes för mig en stor omväg via en cirkel in till Göteborg och tillbaka. Från Kungälvs håll finns ingen genomfart och det som jag trodde var ett centrum med butiker och folkmyller var en ensam pizzeria och Netto, inget mer, bara betong. Med mig till Gårdsten hade jag en hoper fördomar om förortens förfall, bilder från media, berättelser och värderingar från vänner och bekanta, och flera av dem infriades så fort jag började närma mig stadsdelen. Den krångliga vägen dit, isolationen, det tomma centrumet, de kala byggnaderna; allt stämde. Och då jag gick upp för trappan till socialtjänsten för anställningsintervjun hade nån med stora bläckbokstäver skrivit "SOC HOROR" på väggen. Vilket välkomnande!

De två kvinnorna jag fick träffa var mycket trevliga, de bjöd på kaffe, berättade om verksamheten och bad mig berätta om mig själv. Tyvärr märkte jag att den erfarenhet jag har inte riktigt ligger i linje med vad de vill ha på arbetet. På socialtjänsten snackar vi inte vård och behandling utan ren och skär myndighetsutövning. På frågan om hur jag skulle se mig själv i den rollen visste jag knappt vad jag skulle svara eftersom jag aldrig prövat, men den struktur som ett sådant förfarande innebär skulle nog passa mig som gillar rutiner att hänga upp saker på - som små krokar att sortera det myller av liv som arbetet på soc verkar innebära.

Jag lämnade förorten med en känsla av att det är många som har det tufft. Och för att klara av det behöver man vara tuff själv.
Att ansöka till socialtjänsten den här sommaren är för mig ett sätt att utmana, att göra något nytt. Jag skulle nog klara av jobbet, men om jag får arbete i Gårdsten - huruvida jag ska få utmana mina fördomar - kommer jag att få veta först inom ett par veckor. Fram tills dess sitter jag i min trygga småstad och blickar ut över mitt rika villaområde som nu efter många dagars sol blivit täckt av snö. Det kan vara kallt även i småstäder. Iskallt.

http://www.youtube.com/watch?v=-VCqAjYO3NM