Uppstoppad trygghet

Hela min barndom och mitt vuxna liv har den suttit där. Berguven i mormor och morfars hall.
Det mycket utrotningshotade och skyddade djuret vars mer levande släktingar visst byggde bo i Ullevi för ett par år sedan och därmed vållade en del intressanta inslag på nyheterna.

Morföräldrarnas berguv är stendöd och uppstoppad. Morfar var som ung en skjutgladen krabat och skjöt på det mesta som rörde sig. I det här fallet är den officiella versionen att berguven nog var "nån kråka eller liknande" som fick sätta livet till. Man stoppade upp ugglan och satte den i hallen där den sitter än idag och vakar över vilka som kommer och vilka som går.
Nya människor dyker upp för att sedan lämna Parkgatan bakom sig, men uven är konstant bortom tid och rum. Och trots att den ser så arg ut med sin skarpa glaskuleblick står den för kontiunitet och trygghet. En skata på grenen hade inte gett samma känsla, men måhända en del skratt!

Som jag varit inne på i tidigare inlägg har jag kommit att bli rädd för tidens gång som tycks accelerera, något som blivit tydligare för mig i å med min 30-årsdag. Just därför söker jag förmodligen mer eller mindre medvetet efter fasta punkter i mitt annars så flytande liv. Berguven är en sådan punkt, till synes fånig i andras ögon men för mig en känsla av samhörighet.
När jag igår var på min morfars födelsedagskalas och tittade min gamle vän djupt i ögonen (uven alltså, inte morfar), så tänkte jag att den nog skall bli min en dag. Att den nog skall få följa med mig hem och få vaka i det hus där jag en gång kommer att bo.

Söker hus på Öland!

I slutet av augusti 2013 söker jag, min sambo och våra två katter bostad på södra Öland. Gärna hus/stuga. Samtidigt vill vi hyra ut vår tvåa vid Svingeln i Göteborg i andra hand. 

Om du eller nån du känner har det vi vill ha eller som vill ha det vi har - hör av er! :)

Stationsmarknad och invigning

Ställer ut min keramik i Lödöse södra då den nya tågrälsen invigs den 9 december.

Utöver mina prylar kommer flertalet andra hantverkare att sälja sina saker och på scenen kommer uppträdandena att avlösa varandra.

Hjärtligt välkomna!

davidskeramik.n.nu

Ni kommer väl? =)

Julmarknad på Stenkullen

I slutet av november ställer jag tillsammans med Linda Jonsson ut mina keramiska alster i historisk miljö. På marknaden finns flertalet andra hantverkare som erbjuder vackra och personliga julklappar.

Skippa julstressen på stan och börja istället i god tid hos oss på Stenkullen! Marknaden är öppen 11-17 lördagen den 24 november och söndagen den 25 i Hillefors grynkvarn, Stenkullen, Lerum.
Välkomna! 

http://www.davidskeramik.n.nu/
http://www.hilleforsgrynkvarn.se/
http://www.facebook.com/events/486001881432137/

KattFnatt

Vi har skaffat katt. Det gick snabbt.
Jag stannade framför en lapp på ICA där Buffy 5 år och Rune 7 år annonserades bort på grund av trassliga boendeomständigheter. Snabbt var jag på luren och fick fatt i mannen som inte kunde ha kvar sina katter, och dagen därpå åkte jag och Tobb iväg för att hälsa på katterna.
Nu finns de i vårt hem, två nya närvaror som pockar på uppmärksamhet, struntar i att kratta över sitt bajs i lådan samt äääälskar tonfisk på lördagar.

Då jag ogillar tanken på att bara ha katter inomhus så lovade jag en gång att aldrig skaffa innekatt. Men med tanke på att dessa två krabater varit inomhus hela sina liv blev det ett annat läge. Dock kan det nog vara en bra grej att framöver ta ut dem i sele för att utvidga dessa 67 kvadrat, och då min livsplan är ett liv utanför stan så hoppas jag att en dag kunna släppa ut dem på egen hand. Jag tror att det är emot kattens natur att inte få vara ute och springa.

Både Buffy och Rune vande sig snabbt vid sitt nya liv. De är mycket sociala och verkar inte alls ha problem med nya människor. Igår var en av mina kattvakter på besök för första gången och det dröjde inte länge förrän båda katterna kom fram för att visa upp sig.

Det känns speciellt att inte längre bara vara två utan fyra i hushållet. Katter må vara självständiga i förhållande till hundar, men båda kräver mycket uppmärksamhet av oss. Jag bär på ett ständigt dåligt samvete att jag inte skall räcka till, att jag är borta för mycket. Men som kompensation har jag köpt svindyr kattsand som är helt luktfri, ny hörnkattlåda och leksaker med kattmynta mm. Bananen med mynta i tycker Rune mycket om att gnida sig mot.

Både Buffy och Rune är mycket nattaktiva och hade i början problem med att vi vill ha sovrumsdörren stängd på natten. På dagarna sover de gärna under våra sängar, jamar efter kel eller sitter i sin fula klätterställning i upplevelserummet och blickar ut över händelserna på innergården.
Buffy hämtades en gång i tiden på ett katthem då hon förmodligen blev lämnad av sin första familj. Det märks på hennes personlighet. Namnet passar bra då hon buffar sig fram och ofta verkar svartsjuk då man kelar med Rune. Då kommer hon kvickt som tusan och ställer sig i vägen så att Rune lommar iväg med svansen mellan benen. Rune däremot är lite coolare och har inte samma behov av att buffla sig fram. Dock jamar han högljutt så fort han vill ha uppmärksamhet och tycker mycket illa om när jag sover för länge på morgnarna.

Ju fler personer - människor som katter - man har runt sig, desto mindre ego får man lov att ha. Jag måste jobba på min egen självständighet med fyra nya ögon som blickar på mig och söker min bekräftelse.
Jag behöver anstränga mig lite extra men får väldigt mycket tillbaka.
Det är mysigt att ha katt.

Stockholm Music and Arts 2012

Den nya festivalen på Skeppsholmen förde mig till Stockholm för första gången på 29 år. Det var spännande att få en glimt av mitt ursprung tillsammans med ett skönt gäng från Dreja.
I tunnelbanans mörker var det svårt att få en överblick, men de platser jag besökte; Slussen, Gamla stan, Skeppsholmen och Midsommarkransen var vackra. Stockholm är en vacker stad och jag är tacksam att jag fick uppleva den tillsammans med människor jag tycker mycket om.

Det dröjde innan konstprogrammet dök upp hemsidan, så fram tills någon dag innan avfärd trodde jag att "arts" i festivalnamnet betydde konstnärlig musik, att man  valt alternativa artister med konstnärligt uttryck. Men det visade sig att området var fullt av konstutställningar i form av tavlor, interaktiva verk, filmer, teater och performance mm.

Jag trodde att jag skulle hinna med att träffa fler Stockholmsvänner under vistelse samt se mer konst på festivalområdet, men det visade sig vara mycket svårt. Istället blev musiken mitt fokus och jag tittade på Ane Brun, Patti Smith, Antony Hegart, Marianne Faithful, Buffy Sainte-Marie, Laleh, Frida Hyvönen och Björk.
Däremellan hann jag med en del umgänge med Susanne från Capellagården som vi bodde hos, Prideparaden, inspiration på Blås och Knåda och Kaolin, fika och lunch i Gamla stan med Peter samt lite drinkande med Drejagänget i Stockholmsnatten.

Festivalen visade sig vara mycket välstädad. Ingen var odrägligt full, bajamajorna luktade rosor, publiken var blandad och stämningen var god. Perfekta förutsättningar för bra konsertupplevelser.

Ane Brun gjorde knappast någon besviken. Hennes röst är gudabegåvad då den skär genom allt.
Förra gången jag såg henne var i vintermörkret på Trägårn i Göteborg. Där skapade ljussättningen en fantastisk stämning till musiken. På Skeppsholmen var hon en av de artister som spelade medan solen lyste som starkast, så rent estetiskt blev konserten inte lika spännande. Men hon sjöng ungefär samma låtar som sist och gjorde det med bravur. Hennes fantastiska band, och då särskilt de två underbara trumslagarna, skapade blixt och dunder som slog med kraft mot mitt bröst. Låtar som The light from one, Do you remember och Undertow kändes i hela min kropp.
Ane är sannerligen en kvinna med begåvning vars kommande Sverigespelningar inte får missas!

Frida Hyvönen hade en fin utstrålning där hon satt med sin hemmasydda cape vid sitt piano och drog vitsar om Västerbottenost. Hennes röst var stark och vacker men repertoaren var inget att skryta med. Låtarna kändes ihopslängda med vaga refränger, men om några år, med fler skivor i bagaget, kommer Frida säkert att kunna lysa desto starkare. Hon är begåvad men oerfaren.

Patti Smith har jag ingen tidigare relation till trots den legend hon är. Men nu har jag sannerligen det. Hon hade fantastisk talang i att dra med sig publiken i sin rock and roll. Med sin starka rockröst och en härliga låtskatt gjorde hon mig lycklig. Hennes antikrigsbudskap känns tyvärr lika aktuellt idag som förr, och med en ny ung generation i publiken skapade hon en tro på förändring och framtidshopp. Mycket bra.

Marianne Faithful hörde jag första gången då hon sjöng vackra Who will take my dreams away i filmen De förlorade barnen stad. Jag fick också senare reda på att hon var kvinnan som trallade med i Metallicas The memory remains.
Med en bakgrund i heroinmissbruk samt en kroppshydda något större gjorde Marianne inte många utsvävningar på scenen. Hon stod upp och sjöng gamla hittar med sin skorrade rökstämma och satte sig ned under gitarrsolona och tog sig upproriskt ett bloss trots rökförbudet. Musiken kändes nostalgisk och hennes röst var både varm och vass på samma gång. Hennes läppar var knallröda och lyste upp hela området.
Kanske är Mariannes konsert inte den jag tar med mig längst, men just där och då kände jag mig nöjd.

Buffy Sainte-Marie är 5 år äldre än Faithful men uppbådade en helt annan energi på scenen. I en glittrig utstyrsel hoppade, studsade och dansade hon till sin indianrock/pop och bad regeringen att dra åt pipan. Likt Patti bad hon också om fred i världen och kritiserade vår utarmning av jorden.
Trots vissa uppenbara problem med ljudet levererade hon en varierad repertoar med både lugna och energiska låtar. Ulla grät nästan till Soldier blue och med rungande applåder som respons kom Buffy ut hela två gånger för att ge oss extranummer.

Det verkade som att alla såg fram emot Laleh, men när hon dök upp på scenen blev jag mest besviken.
Hennes röst drunknade ofta i kören och hennes dansare kändes som klichéer från melodifestivalen. Utöver Live tomorrow gav hennes låtar mycket lite att minnas. Hennes publikkontakt och utstrålning kändes otroligt konstlad. Hon kunde mumla "vad roligt vi har det, vad fint" som en 10-åring lite närsom under showen och jag kunde inte se någon inre styrka hos henne hur jag än ansträngde mig. Hon hade noll karisma på den stora scenen, måhända skulle hon därför passa bättre i ett mindre sammanhang där hennes berömda storhet kommer närmre. På Skeppsholmen upplevde jag bara osäkerhet och fejkad intimitet.

Antony Hegart hade mig sig delar av Sveriges radios symfoniorkester på scenen, för tillfället klädda i vitt.
Själv kom Antony ut i svart tunika och liknande mest något väsen från Mumindalen.
Det är lätt att avfärda den som vågar kliva ur boxen, men så fort Antony började sjunga släppte alla tvivel. Konserten var i sanning den vackraste under festivalen. Symfoniorkestern backade upp honom till hundra procent och utöver en härlig känsla för musiken fick man en djup sympati för artisten i sig. Det fanns en skörhet uppblandad med styrka hos honom som kändes attraktivt. Hans tankar om en mer feministisk värld var både revolutionära och hemtrevliga även om en och annan surgubbe tycktes ogilla dess idéer och lämnade publikhavet. Jag stannade kvar och njöt.

De senaste åren har Björk dragit sig allt längre från popvärlden och istället skapat konceptuell musik med mycket tankekraft bakom. Jag har svårt för senaste albumet Biophilia där melodierna tycks lysa med sin frånvaro till fördel för Björks komplexa inre värld. Hon utforskar på albumet samt tillhörande app både det inre och yttre universumet. Hon kastar sig ut i världsrymden och zoomar sedan in i människans celler och dna och tillbaka ut igen. Alla är vi en del av det stora och lilla.
På scenen hade Björk med sig en kör av unga kvinnor som skapade vackra stämmor bakom hennes kraftfulla röst. Hon gav både en visuell och musikalisk show av hög klass i sin Pluppliknande, håriga scenkostym.
Under ett par nummer firandes en så kallad Tesla coil ned från taket och spelade med hjälp av blixtrande elektricitet. Otroligt effektfullt och starkt. Tobias sa att han fick ont i lederna.
Främst sjöng Björk låtar från senaste skivan, och trots att jag inte är stormförtjust i albumet blev det aldrig tråkigt utan snarare mycket stark. Hon pendlade mellan stilla briser till fullfjädrade orkaner. Bland annat hyllade hon isländska Eyjafjallajökull till vild pyroteknik som spydde ut eld och gnistregn över scenen medan kören dansade som besatta. Och till All is full of love och Joga fick jag och säkert fler med mig en tår i ögat av den skönheten som utstrålades från scenen. Jag upplevde stora kontraster mellan det groteska och det sköna.
Jag älskar inte allt som Björk gör, men jag älskar det komplexa i hennes musik och tankevärld och jag avgudar hennes kompromisslöshet. Hon kunde lätt ha fyrat av ett helt batteri med gamla dängor men valde att löpa linan ut med sin skruvade konst och sina experiment.
Björk gav en festivalfinal värdig en kung, och själv var hon Skeppsholmens isländska dunderdrottning.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Då jag glömde kameran hemma har jag lånat bilder från nätet. Hoppas med respektfullhet att upphovsmännen tar det som en komplimang:

Min allra största rädsla

I snart 30 år har livet - trots stora personliga förändringar för min del - varit ungefär detsamma.
De människor som betytt och betyder någonting för mig - familj och nära vänner - finns vid min sida och står ut och respekterar min egensinnighet i vått och torrt. Mina morföräldrar lever i samma hus där jag växte upp och senast i helgen var jag på besök och åt mig tjock på mormors goda kakor. Kakor som smakar som de alltid gjort; Vaniljbullar, kardemummakaka och chokladkaka. De människor som finns omkring mig, och de platser jag knyter mig till, finns där och är som de alltid har varit. Det känns tryggt.

Men nu har saker börjat förändrats och jag inser att livet inte kommer se detsamma ut om några år.
Under mitt senaste besök hos familjen berättade morfar att han haft kärlkramp en längre tid men i rädsla att oroa mormor inte sagt något. Nu skall värken ha blivit övermäktig då han inte kan promenera som förut utan att få ont, så imorgon skall han äntligen till en läkare för undersökning.
För ett par år sedan började mormor få ont i sitt knä, en förslitning som hon får leva med. Till skillnad mot förr går hon nu ett trappsteg i taget. Jag upplever också att hon hör sämre vilket allt oftare skapar små missförstånd i våra samtal.
Mormor och morfar har förlorat några nära vänner under senare år och har även börjat grubblat kring hur de själva skall göra med huset efter deras bortgång med tanke på sina tre barn.

Jag bär på en del förträngda minnen av att bli lämnad och bortvald som liten, därför blir tanken på att de som står mig närmast i livet skall försvinna fruktansvärt svår att bära. Och varje gång jag besöker mina morföräldrar blir jag påmind om att livet inte varar för evigt.
Existensens upphörande är min allra största rädsla, och att de jag älskar skall dö har kommit att smärta mig alltmer. Att inte få äta mormors goda kakor eller få gapskratta tillsammans med henne i ett parti Fia med knuff. Att inte få ta emot hennes omtänksamma små vykort och telefonsamtal. Att inte få höra morfar sitta och muttra över dålig fotboll i soffan eller ta en tur runt Marstrandsön i båten. Låta vinden ruffsa håret och dricka termoskaffe tillsammans. 

Naturligtvis borde jag leva livet i nuet och inte tänka på vad som kommer sen. Det säger alla. Jag borde åtminstone acceptera det föränderliga i livet. Men som det är nu ser jag med fasa på framtiden.

Livet är så skört och vackert. Det är först nu som jag börjar förstå det på riktigt.

Sommaren som var och är

Som liten var sommarlovet evigt, men som stor och själv arbetande i skola känns lovet futtigt. Tiden är relativ och går numera alltför fort.
Häromdagen besökte en kollega verkstaden och påminde mig om att det finns en ände på semestern, en tid efter sommarlovet som består av arbete, krav och vedermödor men även utveckling, härlig gemenskap och spännande samtal.

Den här sommaren har jag och Tobb varit och besökt hans familj i Småland som i vanlig ordning tog emot oss med stora mängder mat och vila i Granhult, detta medan de själva jobbade på som vanligt i matbutiken.
När Tobbes vän samt kollega skulle göra studiebesök i Österlendska trädgårdar passade vi på att följa med dem. Tillsammans besökte vi Holma skogsträdgård där permakultur utövas, samt Mandelmanns trädgårdar.
Båda vackra men kunde inte slå upplevelsen av det ensamma trädet högst upp på en kulle. En otroligt vacker plats med utsikt över Österlens böljande och guppiga landskap. Vandringen genom rågåkern upp till träden samt stunden sittandes vid dess fot tar jag med mig som ett av sommarens vackraste minnen.

Vi hamnade efter våra studiebesök i Malmö där jag fick en närmare titt på det nya området i Västra hamnen inklusive Bo-01-utställningen.
Jag blev imponerad av husvariationen, offentliga konstverk och små detaljer som fångade min uppmärksamhet. Dock verkar man ha byggt bort det stadsliv som hamnen kunde ha uppburit. Det fanns mycket få restauranger, butiker och annat som skulle kunna locka folk.

Efter en natt i Malmö tog vi Öresundståget till Humlebeak i Danmark för en heldag på Louisana. Det var mitt andra besök på konstmuseet. Den här gången bjöds det på en varierad samlingsutställning samt en utställning om Nordisk arkitektur mm. Filmen om arkitektur var tänkvärd då den tog upp hur stadsrum kan byggas för att skapa de olika typer av arenor människor behöver för att mötas. Intressant med tanke på mina funderingar kring Västra hamnen i Malmö där man både lyckats och misslyckats med att dra folk för annat än att bo.

För närvarande bor vi i en väns kolonistuga invid Östra sjukhuset.
Vår vän är i Turkiet och har generöst lånat ut sin stuga till oss inklusive vacker trädgård, ölbryggeri i källaren och mycket tid och rum för reflektion, grillning och grön njutning.
I söndags var Maria från Dreja här och grillade med oss, igår var Hanna och Linda med familj här och gjorde detsamma och imorgon kommer ytterligare två vänner hit för en härlig grillstund.
En stuga med tillhörande trädgård inbjuder till umgänge och matlagning på ett helt annat sätt än en lägenhet i stan. Till och med att handdiska skänker mig en viss njutning när jag här till skillnad mot hemma får lov att blicka ut över en fin trädgård istället för in i ett grått kökskakel.
Ett köp av kolonistuga där man kan befinna sig halva året är en idé inte alltför orealistisk. Istället för att ta adjö av staden helt och flytta ut på landet skulle man kunna köpa en kolonistuga för halva summan samt försöka hitta en något billigare lägenhet i stan.

Snart kommer vår vän hem från Turkiet och vi behöver flytta på oss.
Jag åker till Marstrand för några dagars samvaro med familjen och som final på sommaren kommer vi tillsammans med ett par drejkompisar åka till Music and arts i Stockholm. Jag ser fram emot att se Björk, Ane Brun, Anthony mfl live, samt för första gången sedan jag var ca en månad gammal återse staden där jag föddes.

MDNA, World tour 2012

Det tog ett bra tag innan Madonna dök upp på scenen på Ullevi igår. Publiken blev otålig, men oj vilket röj hon drog igång när hon väl trädde fram, omgärdad av demoner, halvnakna pojkar i röda munkkåpor samt videoskärmar med gotisk kyrkmiljö.

Hela showen var visuellt imponerande med superslimmad koreografi och mer välgjorda videoprojektioner än de under Sticky and sweet-turnén. Hon hade även uppdaterat sin röst något och sjöng överlag riktigt bra med undantag från ett par nummer.
Jag, Tobb och Anna stod precis intill catwalken, där hon körde flera låtar under konserten, och fick därför riktig närkontakt med Madonna. En av showens finaste nummer var en nedtonad Like a virgin till piano och stråkar som hon sjöng strax intill oss. Hon sjunger generellt mycket bättre när hon står stilla och när hon släpper gitarren som hon ibland använder som rekvisita. Även Masterpiece skedde relativt stillastående och lät också superb.
Like a prayer var en riktig allsångspublikfriare och när hon sträckte micken mot oss tryckte det på rejält bakifrån och jag inbillar mig att våra röster måste ha hörts i högtalarna, och helt säkert måste Madonna ha hört när Anna skrek ut sin kärleksförklaring till henne.

Fler höjdpunkter för mig var pumpande I'm addicted där Madonna och dansarna körde någon form av asiatisk kamsportsdans iförda glittriga, futuristiska kimonos samt teatraliska och våldsamma Gang bang.
Det var egentligen mycket lite jag tyckte illa om. Måhända kunde hon skippa datortröstversionen av Hung up och istället köra hela Pappa dont preach som hon bara sjöng till hälften, likaså tyckte jag att nya Im a sinner, som är en riktigt bra låt på skivan, blev lite bullrig live. Men den massiva kritik som kvällspressen nu basunerar ut, och som började redan innan konserten, har jag faktiskt väldigt svårt att förstå. Det känns som att de flesta kritiska journalister vill att hon skall bli kvar på 80-talet då de menar att hon "förstör" sina gamla hits genom att göra om dem. Men har man hållit på i tre årtionden att göra popmusik, som enligt mig fortfarande håller måttet, så är det väl inte särskilt intressant att göra likadant år efter år? Madonna har klart deklarerat att hon är ointresserad av gammal skåpmat. Likaså verkar kritikerna ha svårt att uppskatta det teatraliska och symboliska i hennes shower och avfärda det som misslyckade försök att "provocera". Visst gör Madonna så gott hon kan med sina kors, sin blottade rumpa, sina högklackade unga män och skjutande på scenen, men som jag ser det handlade hela den första delen av showen om gränsöverskridande och om sorg/ilska över hennes skilsmässa, ett tema som även präglar en stor del av senaste plattan. Genom att hon som "gammal" inom underhållningsbranschen visar häcken på scen utmanar hon dessutom gängse normer kring kön och sexualitet. Madonnas shower skall inte ses som nostalgipublikfrieri, trots att hon i mångt och mycket är en extremt kommersiell artist, utan istället som dramatisk och innehållsrik underhållning där man dessutom får några härliga popdängor serverade för sig. 
Det som idag gjorde mig mest upprörd då jag skummade rubrikerna på tidningshyllan var att ett flertal kvällstidningar påstår att Madonna "skällde ut publiken" så att hundratals personer lämnade konserten. Det man syftar på var då hon i mitten av showen bad publiken att upprepa en viss fras. Hon tyckte att enbart de längst fram gjorde det ordentligt och sa "kom igen mother fuckers" till oss andra samt skämtsamt kallade oss för "galna svenskar". Jag upplevde att hon var på strålande humör och skämtade gott med oss. Det blir väldigt svårt att ta kvällspressen på allvar.

Naturligtvis är jag partisk som det Madonna-fan jag är, men jag hade verkligen en kanonkväll igår. Showen var fantastisk och Madonna var bättre än någonsin. Jag hoppas verkligen att hon åker på turné igen om ett par år.
Klippen nedan får ni se som smakliga smakprov från showen. Tyvärr är både bild- och ljudkvalitén av sämre sort, så ni som missar att se Madonna live den här gången får vänta tills det dyker upp en DVD i butikerna.

Madonnas bröst - en fråga om jämställdhet

Så har hon gjort det igen. Visat brösten alltså. För hon har ju gjort det förr, även om det var några år sen sist: Nakenbilderna som ung och pank, SEX-boken i början av 90-talet samt en genomskinlig plasttopp i Sen kväll med Luuk 98.

På en konsert i Istanbul drog Madonna ner sin BH för ett par sekunder och mötte publikens tjut.

Reaktionerna lät inte vänta. Filmklippet där hon visar sin ena tutte har spridits på nätet och tusentals kommentarer och debattinlägg har talat om händelsen. De flesta är negativa skall tilläggas.

Visst är Madonnas bröstande ett sätt att få uppmärksamhet och ett sätt att tjäna pengar, men det som slagit mig är vilken enorm sexism och ageism som debatten innehåller.

Madonna är enligt de flesta "för gammal" för att visa sina bröst och man anser att "ingen är intresserad" av att titta på en sådan åldrad människas kropp.

Hela den attityen sjuder av förakt gentemot äldre och förnekar dess hela existens. En man eller kvinna på 50 eller 60 år skulle väl gladeligen klämma på Madonnas bröst om han/hon fick chansen? Och en person som är över 50 har väl lika stor rätt till sin sexualitet som en på 30? Kidsen som skriver ner Madonna tycks inte förstå att man kan fortsätta leva och älska även som gammal.

Det här handlar också om jämställdhet. Det handlar om att det är kvinnans kropp som förknippas med sex och att det är män som skall njuta av denna kvinnokropp. Dansande män med bara överkroppar förekommer hela tiden på rockkonserter. Det är inget man lyfter på ögonbrynen för och skulle aldrig skapa en sådan debatt som Madonna i ämbete av kvinna i medelåldern lyckats med.

Det hela sätter fingret på en extremt öm punkt och säger egentligen allt om hur världen fungerar i relation till kön och ålder. Det är rent utsagt vansinnigt intressant hur mycket rabalder ett kvinnobröst kan ställa till och hur mycket detta rabalder kan säga om hur människor är funtade.

Om Madonna planerar att plocka fram sitt bröst även nästa vecka på Ullevi återstår att se. Jag kommer vara där och hålla koll!

NEJ till obligatorisk sommarskola

Jag säger nej till obligatorisk sommarskola.
Jag tycker att det är ett riktigt dumt förslag.

Nu får vi betyg redan från årskurs 6 och kraven har skärps generellt. Den nya läroplanen rimmar inte med aktuell utvecklingspsykologi/hjärnforskning.
I skollagen står det klart och tydligt att "alla elevers behov skall tillgodoses i skolan". Alla skall alltså ha möjlighet att få godkända betyg oavsett svårigheter, diagnoser och bakgrund. Att då tvinga in de elever som inte klarat läsåret i sommarskola blir ett straff för ett brott som eleverna inte är skyldiga till. Det är inte elevernas fel att resurserna alltid brister i skolan. Att vi varken har tillräckligt många elevassistenter, resurslärare, specialpedagoger eller möjlighet till enskild undervisning eller mindre grupper. Det är inte elevernas fel att skolan inte kan ta hand om de på ett bra sätt, men ändå vill alltså socialdemokraterna att de som har det svårast skall få ett betydligt kortare sommarlov än de som det gått bra för.
Skämmes!

Nej säger jag! Och till alla politiker ute i kommunerna säger jag; in med mer pengar i skolan! Med ökade krav på dokumentation för lärarna, ökade krav på kunskapsinhämtning för barnen, samt med färre elever som har rätt till särskola är skollagen nästan omöjlig att ta på allvar. Och obligatorisk sommarskola är för mig ett skämt som allvarligt nog säger alldeles för mycket om den tid vi lever i.

Jag och mina val

När jag gick till Ica häromdagen stod det en Faktumförsäljare till vänster om ingången och en tiggare till höger. Jag valde att gå förbi dem in i butiken men då jag kom ut igen efter att ha handlat mjölk mm. köpte jag först en tidning av försäljaren för att sedan lägga växeln i tiggarens burk. 
Det har dykt upp allt fler tiggare på stan under de senaste året. De sitter antingen på gatan med en burk framför sig eller står upp lutandes mot en käpp eller krycka. Även fler Faktumförsäljare har gjort sig synliga. Vad kommer detta sig?
Har det offentliga rummet misslyckats i sitt eviga uppdrag att rensa upp på gatorna för att det skall se snyggt ut eller har den sociala och ekonomiska problematiken blivit allt tyngre?
Har vår välfärd misslyckats i sitt ämbete att stötta de svaga i samhället och hur mycket av det handlar i så fall om globala strömningar?
Jag har inga svar på alla dessa frågor utan märker att min frågor bara blir fler och fler ju mer jag rör mig i offentligheten. Att synas är att se även om det man ser inte alltid är så bekvämt.

De gånger jag valt att gå förbi tiggarna på stan utan att skänka en slant har jag alltid gått vidare med ett sting av skam. Jag tror att det är den skammen, den obehagskänslan, som tex mina morföräldrar har svårt för då de går förbi och säger något i stil med "usch vad många tiggare det dykt upp på sistone!" I mötet med en fattig måste man ta ställning och det är något av det svåraste som finns, för hur många är inte alternativen, och hur kan man någonsin få veta vilka konsekvenser ens val får när man väl gått därifrån?

Alla dessa val har ju också kommit att bli mer komplexa i å med globaliseringen och dess rörelser. Min slant i burken har betydelse på långt många fler sätt än jag kan ana. Man har misstankar om att tiggarna är organiserade av kriminella ligor, att det handlar om människohandel där man låter försvarslösa och svaga personer tigga pengar på stan. Hur lönsam en sådan verksamhet kan vara i en stad där de flesta tittar bort och går förbi kan man fundera på. Men jag gör skillnad och det gör mig så vansinnigt frustrerad när jag inte vet på vilket sätt. Om ligateorierna stämmer gynnar jag människohandel genom minsta lilla krona jag lägger i burken. Men om jag behåller kronan själv kanske ligan gör sig av med (dödar) tiggaren med den tomma burken.

Jag känner mig vilsen. Jag behöver läsa på alternativt flytta långt bort från staden, men det sistnämnda alternativet känns mer som flykt än problemlösning.

Bild lånad av http://bloggwp.surfjerk.se

Bilder från det nya rummet

Det har varit väldigt spännande att sitta i vårt lilla "upplevelserum" i lägenheten och följa utvecklingen på vår innergård i Kvarteret Venus. I takt med att hus efter hus runtom gården blev färdigbyggda började också gården ta form, allt i takt till mitt tedrickande i korgfåtöljen. Intressant att vara en del av ett byggprojekt -. jag och Tobb har ju samtidigt även format vårt gemensamma hem och vårt gemensamma liv.

Nu är gården klar till hälften. För ett par dagar sedan lyfte de bort stängslen runt ena halvan och istället för byggubbar har jag från min korgfåtölj fått följa grannarnas förundrade, första, stapplande steg på de nylagda stengångarna.

Det som jag funderat mest på under byggets gång - och även nu när det är klart - är hur extremt många olika material man använt sig av på gården: Runt gångarna och rabatterna sitter ömsom stubbar och ömsom brun metall, bänkarna är av ek och ovanför dem hålls ett glastak upp av grå metall.
I mitten har man gjort en spiralformad rabatt och strax intill finns ett pyramidformat fönster varur ljus från parkeringsdäcket i källaren lyser på kvällen.
På kvarterets hemsida - som man tyvärr inte kan komma in på för tillfället - står det bland annat om stilen och färgtemat. Jag minns ord som "klassiskt" och "vilsamt" och undrar nu genom ångarna från mitt te om mitt inre lugn beror på att gården är vilsam eller om min förundran över dess stilmässiga krockar gjort mig mållös.
Det bästa av allt med dessa upplevelser är att bara halva gården är färdig, resterande befinner sig fortfarande bakom galler. Det kommer alltså mera!

Efter jobbet idag tog jag steget ut på gården och fotograferade. Sedan satte jag mig på ekbänken under glastaket och lyssnade på åskan en stund. Det kändes bra. Helt plötsligt fann jag ett helt nytt rum att vara i och njuta av. Gårdskatten som tidigare sett så uttråkad ut for fram och tillbaka i grönskan ett par gånger och tycks trivas mycket bättre nu. Barn som jag tidigare inte sett röken av gungade frenetiskt på gunggetingarna. Jag vågade inte prova getingarna idag, men kanske imorgon!

M.D.N.A

 I'm addicted to your love... MDNA...

Som den lille Madonna-nörd jag är var den sena leveransen av Madonnas nya skiva i deluxeformat en besvikelse. Jag fick vänta en hel vecka efter skivsläppet innan den dök upp i min brevlåda!
Men tyvärr får jag väl säga att albumet i sig bjöd på en del besvikelse också - uppblandad med njutning och eufori skall tilläggas!

Madonna har de senaste åren skapat långfilm om Englands abdikerande kung samt öppnat sina specialdesignade Hard Candy-gym runtom i världen. Hennes välgörenhet i Malawi samt adoption av ytterligare ett barn från landet lär också ha tagit en hel del tid från musikskapandet, och alla som främst diggar henne som artist och musiker fick vänta länge innan uppföljaren till Hard Candy dök upp. Den väntan har skapat stora snackisar och spänd uppladdning inför drottningens återkomst.

Under hennes frånvaro från popmusiken har Lady Gaga sopat banan med sina monster och Youtubekanalerna har blivit sprängfyllda av inlägg kring vem som egentligen är popdrottning år 2012. Madonna eller Gaga? Nu kan man nästan inte se någon video med dessa artister på Youtube utan att också få läsa en hätsk debatt kring detta ämne - som om det bara kan finnas en stor kvinnlig världsstjärna på pophimlen. Debatten om Gagas verkliga kön kan ju dock komplicera detta något...

De höga förväntningar som fanns på popdrottningen förverkligades inte med MDNA. Hon har inte skapat ett helt nytt kapitel, hon har inte skapat en helt ny Madonna med en helt ny stil. Men det betyder inte att Madonnas nya platta är dålig på något sätt - tvärtom. Hon fortsätter att dansa på discoscenen i högklackat och skapar år 2012 fortfarande popmusik med hög kvalitet och ofta med intressanta och tänkvärda texter. Paketeringen med skojiga videon till Give me all your luvin samt avklädda videon till Girl gone wild (se nedan) är snygg och stilsäker.

MDNA låter lite som en samlingsplatta trots att låtarna är nya. Madonna använder sig av referenser till tidigare i verk i nästan varenda låt. Inledande Girl gone wild börjar med en bön som kan härledas till mycket av det Madonna gjort tidigare, och låten i sig är egentligen bara en uppdaterad version av Celebration 
Trallvänliga Turn up the radio, Give me all your luvin och Superstar låter som ett flertal av Madonnas tidiga glädjefulla melodier från 80-talet . Ett flertal rap-moment klingar Hard candy medan I'm a sinner surrar av Beautifiul stranger från Austin Powers. Den vackra och stilrena balladen Falling free producerad av William Orbit kunde ha platsat på Ray of light medan arga Gang bang passar de vresigare delarna av 90-tales Erotica.
Sammantaget känns MDNA som en promenad längst med minnenas väg, hand i hand med en vältränad och snyggbotoxad Madonna. Allt känns ingen, och det är både tråkigt och tryggt samtidigt.

Mina personliga favoriter är kärlekskranka Love spent med sin stilrena melodi, Hung-up-sampling och klingande banjo. Likaså är fräcka I don't give a samt Beautiful killer guldkorn från plattan.
Det som jag tematiskt tycker bäst om är de spår som Madonnas skilsmässa tycks ha satt i låtarna. Jag räknar till hela sex låtar som på ett eller annat sätt tycks referera till att Madonna och Guy Ritche gått åt varsitt håll. Madonna är både vansinnigt arg, ledsen, sorgsen och hämndlysten samtidigt som hon klart deklarerar att hon klarar sig själv och att sorgerna gjort henne starkare. Trots hennes stora ikonstatus och stora distans tror jag att många av hennes texter är högst personliga, och det är och har alltid varit en av hennes absoluta styrkor som artist.

Nu ser jag fram emot sommarens världsturné. MDNA som medvetet liknar namnet till ecstacydrogen MDMA fick cencureras bort, och nu heter turnén enbart World tour 2012.
Madonna kommer till Göteborg den 4 juli och då kommer jag stå och känna mig förundrad nära scenen i golden circle precis som jag gjorde 2009. Då var jag även förundrad efter konserten av att jag hade tappat min hörsel - så till denna omgång tänker jag skaffa ett par proffsiga öronproppar.
Det släpps väldigt lite information om turnén, vilket är både frustrerande och spännande. I en intervju avslöjade hon att spelningens första tema är "transgression" (överträdelse) och kommer att handla om hennes aggressioner. På bilder från Facebook har jag sett repetitioner med en pistolbeväpnad Madonna och jag tippar därför att våldsamma Gang bang samt Revolver och eventuellt Beautiful killer kommer att inleda showen. Jag har också sett bilder på hur hon övar sig i att gå på lina. Mycket lovande tycker jag!

Ett inlägg om bortglömda virkade dukar

En av de första gångerna jag besökte min sambos familj i Småland åkte vi till en stor loppis på landet och handlade. Det var ett fantastiskt ställe med helt andra priser än i Göteborg. I ett flertal lagårdsbyggnader varvades möbler med porslin, glas, kläder mm. Bland allt detta fann jag påsar fyllda av gamla virkade dukar. Jag hade då precis börjat hyra in mig i keramikverkstaden och hade även gått min första kurs på Öland, och på den kursen fanns en kvinna som bland annat använde virkade dukar för att trycka mönster i stora fat. Min tanke var att göra detsamma hemma i Göteborg och blev därför strålande glad av alla dessa virkade dukar högt och lågt. Jag köpte tre påsar för att verkligen vara säker på att få det perfekta mönstret.

När jag kom hem till verkstaden med alla mina dukar började jag så sakterliga bli allt bättre på att dreja och kom på andra sätt att mönstra och dekorera mina saker. De virkade dukarna började kännas fåniga och billiga, så därför blev det aldrig av att jag använde dem. Nu, nåt år senare, fann jag dem när jag städade min hylla. .

Tänk att en liten tant, eller en liten gubbe, en gång har suttit och virkat alla dessa dukar. Det måste tagit enormt lång tid och kraft, allt detta för att de skall reas ut på loppis och sedan hamna längst in på en skräpig hylla och aldrig bli använda. Det är poppis att vara tant, men virkade dukar verkar inte ha följt med i det modet och blir därför bortglömda.

Jag kommer inte att lägga dessa virkningar på mina bord och byråer hemma i lyan bara för att jag tycker synd om den som en gång gjort dem, men jag vill ändå ge personen ifråga lite uppmärksamhet  här på bloggen. Jag är ju själv mån om att roffa åt mig massor av bekräftelse för mina keramiska alster och vill med kärlek ge en eloge till det småländska hantverket jag fann i Moheda: Tack!

Är du intresserad av att virka din egen duk? Kolla då in den här länken med gratis mönster:
http://www.coatscrafts.se/Virkning/Gratis+virkm%C3%B6nster.htm

 

Höna

Det har varit en  intensiv debatt kring det könsneutrala begreppet "hen" i de sociala medierna de senaste veckorna. Och då jag sällan läser tidningen, hör på radio eller ser tv är Fejjan min främsta kanal för att snappa upp trender i tiden. Och det är faktiskt ganska effektivt eftersom de nyheter och teman som intresserar det svenska folket sprider sig som en löpeld på Facebook.

Hen är för mig inget nytt begrepp. Redan då jag pluggade kultur för flera år sedan plockades hönan fram ur studentlitteratiuren och det blev mycket tal om genus och könsroller. 

Då debatten kring begreppet blossat upp idag är det inte ordet i sig som gör mig konfunderad. Hen är ett viktigt begrepp för den som har en osäker könsidentitet eller som inte vill placera sig i ett fack. Hur jämställda vi än påstår oss vara bär vi alla på enorma fördomar, föreställningar och värderingar om hur kvinnor och män skall vara. Den som inte passar i lådan lär få veta det på ett eller annat sätt. Ta bara den håriga armhålan under melodifestivalen som visst ska ha skapat vilda diskussioner. Bara att en sådan fånig sak väcker uppmärksamhet säger väl en hel del om hur viktigt det är att fortsätta arbeta för jämställdhet och valfrihet?

Hen är inte lösningen på våra jämställdhetsproblem, men sätter verkligen fingret på problemen. Det har blivit tydligt genom det väsen som hen skapat. Varför blir människor så provocerade? Könsrollerna blir vassa i kanterna när de hotas av uppluckrande, och själv kanske jag aldrig kommer att förstå det med tanke på hur många av de typiskt manliga könsaspekterna jag redan tagit avstånd från. Jag har andra identitetsmarkörer istället.Bär man istället sin trygghet i de egenskaper som knyts till ens kön blir hen ett ifrågasättande av ens person - och det är förmodligen ganska smärtsamt.

Det enda upprörande med hen enligt mig - men samtidigt det mest komiska - är att det faktiskt betyder höna. Det känns som att man missat lite där!

Barnslig vernissage på Dreja

Drömfångaren

I brist på aktivt dagliv har jag börjat skriva drömbok. Fick idén för flera år sedan och bloggade då mina drömmar. Men nu har jag fått en fantastiskt vacker skrivbok av sambon som tillsammans med smala tuschpennor gör det till en fröjd att sitta i uterummet och teckna ner nattens händelser.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag även skall skriva mina analyser och tolkningar av drömmarna eller om jag skall låta drömmarna vara mer öppna.
Tycker hur som helst att det är vansinnigt fascinerande att se kopplingarna och symbolerna till det dagliga livet. Ibland kan sådant man förträngt/glömt bort komma upp till ytan och sätta stämningen på kommande dagen. Har med längre mellanrum tex drömt om tidigare partners, som jag förmodligen försökt glömma bort, för att sedan vakna med känsla av sorg eller total lättnad. Vilka spår människor kan skapa, och vilka drömmar sedan!

Min psykolog jag gick hos under mina tonårsdepressioner bad mig ibland att rita mina drömmar på papper och ta med mig till våra samtal. Oavsett om tolkningarna av teckningarna blev rätt eller ej så skapade de spännande diskussioner. Minns särskilt en målning på en kvinnokropp jag tog med mig och hur den ledde till funderingar kring könsidentitet och vad man lägger för värderingar i det kön man har.
Jag önskar att jag under dessa depressiva tonår hade haft fler begrepp, fler redskap att använda mig av under sessionerna! Nu kan jag bara tänka tillbaka och kasta lite nytt ljus över den tiden (om man nu verkligen vill belysa mina tonår! Det är ytterst tveksamt).

God natt!

Det var för längesen, så längesen

Nu var det längesedan jag skrev ner några nya legobitar. Jag har insett att livet är fort kort för att hinna spegla allt dess innehåll på nätet. Och vem är egentligen intresserad av mina göromål?

Idag började jag med att blicka tillbaka på min allra äldsta inlägg från 2006. Jag trodde att jag hade blivit mer avslappnad med åren, men upptäckte då jag läste att jag kommit att bli minst lika självkritisk. Så plumpt jag skrev i början, så onyanserat.

Vad har hänt sedan sist?
Jag har arbetat 1,5 läsår i mina 3 skolor. Jag har aldrig utvecklats så mycket som under den tiden men har samtidigt aldrig varit så trött. Jag älskar mitt jobb men orkar ibland inte med det.
Jag har utvecklats i min keramik genom fortsatt arbete i verkstaden samt genom en andra och helt fantastisk sommar på Capellagården. I år lutar det tyvärr åt att pengarna inte riktigt räcker till. Sommarens planer blir istället att vara mer hos familjen, se på Madonna på Ullevi samt eventuellt åka på musikfestival i Stockholm.

Och våren? Jo den är här, om ändock med en viss bitande kyla i kinden.

Lidande enligt Vera

Klicka för större bild

Kaffe

Jag trycker ner knappen på min termosmugg och börjar sippa på mitt kaffe då jag åker förbi Hojride MC i Älvängen. Kaffet är alltid lite för varmt och har redan tagit en något unken termossmak. En smak som verkar ofrånkomlig oavsett hur väldiskad termosen än är.

Helst vill jag klämma i mig allt kaffe innan jag måste kliva av bussen, jag måste avvärja den värsta tröttheten innan mitt första elevsamtal. Om jag sitter utan koffein i kroppen med en elev kl 08:00 glider tankarna lätt iväg och frågorna fastnar i halsen.

För det mesta blir det lite kaffe kvar i termosmuggen, kaffe som jag eventuellt dricker upp senare om jag inte hinner vara med på chefens nästan obligatoriska förmiddagsfika på hans kontor.

Ett första samtal. Jag märker tydligt att flickan stör sig på att hennes kompisar frågar vart hon skall gå när jag tar med henne upp till mig. Jag försöker avvärja kompisarnas frågor genom att be en fritidsfröken hämta min elev eller genom att diskret vinka när jag ser henne på skolgården.

Samtalet blir ett bra samtal. Vi tränar känslor och pratar om katten därhemma. Jag blir alltid lika rörd över barns kärlek till djur. Djur är som lysande hopp i mörkret, djur att krama och leka med. Jag tycker själv mycket om djur men har valt att leva utan. Jag inser att allt det jag gör nu skulle bli svårt att göra med en katt eller hund därhemma, dessutom bor jag på en plats som är allt annat än djurvänlig.

På vägen hem åker jag förbi Hojride på nytt. Denna gång utan kaffe men med en bok eller Angry birds i händerna. Egentligen vill jag sova men lyckas sällan med det på bussen. Jag har för många saker att reflektera kring och för många små gröna grisar att skjuta fåglar på. En geishas memoarer blev långtråkig när huvudpersonen blev geisha så jag känner att en ny bok inte hade varit helt fel.

Alla mina böcker brukar bli kaffebefläckade, men den nya, rejäla termosmuggen håller tätt.

För Sverige i tiden

Kungen har väl fått lite för lite publicitet på sista tiden, eller vad tycker ni? ;)

Jag har aldrig varit någon rojalist och har därför inte överdrivet mycket sympati för kungen. Än mindre sympati får jag då han använder skattepengar till att besöka porrklubbbar. De som diggar kungafamiljen brukar för det mesta tala om att den "representerar" Sverige, och även fast kungen säkert inte är mer än människa har jag inte riktigt den respekten och vördnaden för honom att jag tycker att det är okej att han i den representiva rollen agerar som han gjort. Vilken politiker som helst hade ju fått kicken - ja nästan i alla fall - om pengar använts på det sättet.

Men vad som är sant eller falskt i alla dessa affärer verkar än så länge vara oklart. Det mediadrev som nu kritiserar kungen har tagit väldigt stora proportioner. Jag känner mig inte helt klar över vad jag tycker om spaltmeter efter spaltmeter med smaskiga detaljer om kungens utsvävningar. Det blir Hänt extra i dagspressen vilket uppenbart handlar mer om människors behov av smaskigt skvaller än om kungens behov av kaffeflickor. Svenska folket kanske också behöver svänga sina ludna lite mer och därav projicerar självhat och avundsjuka på Carl-Gustav?

Jag känner på mig att den här historien inte är slut på långa vägar och att debatten kommer att sätta sina spår både i monarkin och samhället i stort. Och med detta blogginlägg inser jag att jag härmed är en del av det enorma mediadrev som kungen och kompani tvingas utstå.
Tur för kungen att det är så få som läser mina legobitar!

Låter dagen gå

Idag är en sådan där dag då jag låter dagen går förbi mig. Jag är ledig torsdag till måndag på grund av att Jesus for till himmelen samt att vi skall fira Sverige med fanan i topp.
Jag tänkte nog då jag gick på ledighet att jag skulle utnyttja mina fria dagar till max, sätta lite krav i kravlösheten och verkligen ta hand om min tid. Den är ju knapp. Men istället hamnade jag här i min soffa med en sunkig kopp kaffe i handen. Detta trots att storverk skulle kunna drejas i verkstaden, familj skulle kunna bli besökt på Marstrand samt att lyan skulle behöva en rejäl rengöringsomgång.
Jag låter detta inlägg vara ett minne från den initiativlösa delen av min person som innerst inne hade önskat att någon kunde ringa ut mig i solskenet där alla andra verkar vara.

Many small boxes and Maru

Jag gillar Maru, han har en sådan härligt skev kroppsuppfattning och slutar aldrig hoppas.

Jag föll ner i pekträsket, jag min svaga människa!

Jag tror att jag är en stark människa, men jag är egentligen mycket svag.

Jag har ett ständigt inre motstånd mot sådant som bland alla andra sprider sig i raketfart. Ju fler som tycker om en viss pryl, en viss typ av musik eller en viss typ av kläder, desto mer motstånd känner jag. Nu senast var det iPhonefebern som gjorde mig avig. En sån skulle jag minsann aldrig skaffa! Men, det är där min stora svaghet kommer in i bilden. För när jag varit motståndare en längre tid och betracktat min omgivnings avgudning av dessa nya pryls så börjar mitt skal att sakta vittra sönder. Det blir liksom för många som hissar prylen ifråga, för mycket reklam och snack i medierna. Så tillslut står jag där naken och sårbar, helt utan mitt skal, och inser att även jag har köpt det som alla andra köper.

Jag har fallit ner i pekträsket. Det dröjde ungefär ett år. Så länge orkade jag vara motståndskraftig. Men nu sitter jag här med en "HTC Desire HD" i handen och undrar var det var som hände. Historien upprepar sig! Från ett kraftigt avståndstagare till övervägande till ett gillande.

Jag är nu i stadiet gillande och börjar tycka om det jag pekar på i min hand. Pekandet i sig är egentligen inte det som gör telefonen speciell, snarare handlar det ju om att den är en dator i miniformat. Senast igår blev jag överraskat nöjd över att kunna ladda ner Skype i min HTC för att tala med min vän Emma i England. Så skönt att inte sitta fast vid datorn utan istället kunna tala Skype som vilket mobilsamtal som helst. Spotify är naturligtvis också riktigt bra att kunna bär runt på, men jag är tveksam till om jag vill betala för premium som man måste göra med tanke på att månadskostnaden för mobilen redan är hög.
Facebook som jag annars är fastnaglad vid framför datorn samt min hotmail är synkroniserade med telefonen så att jag alltid kan se om jag fått mail eller vad som hänt bland min vänner. Inte för att det är nödvändigt på något vis, utan snarare för att det är roligt. Jag inser att telefonen fungerar både som en praktisk manick och leksak samtidigt. Jag har egentligen bara behov av att sms:a och ringa, men behov är som vi alla vet ett relativt begrepp som vår marknad ständigt utmanar!

Jag ser mig själv som en fallen ängel som numera ägnar sin tid åt att skjuta iväg fråglar med slangbella. Men jag är tack och lov ängel nog att slappna av och låta mig själv berusas av HTC-finesser, det är jag värd, för jag skaffade ju i alla fall ingen himlans iPhone, för en sådan har ju alla andra!

Välkomna

Det är riktigt skönt att bo där jag bor. Det är inte alltid nära till allt i stan, men man bär på en känsla av att det är så. Och lägenheten i sig är mycket fräsch och trevlig.
Trots mitt värnande om mitt privatliv tycker jag bättre och bättre om det lilla inglasade "upplevelserummet" som inför inflyttningsfesten med lite jobb omvandlades till en liten oas med våra växter, vilstolen och den luddiga mattan. Våren är här, så snart skall vi skaffa en till likadan vilstol så att vi kan skjuta fönsterna åt sidan och suga åt oss av solen när det blir varmare. Tobb planerar också att hänga upp ett par rejäla balkonglådor för att odla kryddväxter.

Det har varit mycket jobb, speciellt för Tobb som varit hemma stora delar av vintern. Han har fått dra det största lasset hemmavid. Borrat upp hyllor, handlat husgeråd och sprungit ärenden. För det är jag evigt tacksam.

Inflyttningsfesten blev toppen efter många timmars snitttillverkande. Och efterföljande födelsedagsmiddagar blev även de mycket bra. Det är härligt att få bjuda in vänner och familj till vårt nya hem, och jag ser fram emot många fler bjudningar under året.
Välkomna till Venus!

Såhär kan man också hantera ett rökförbud

Keramikpanik (en ocentrerad & flygig självbild)

Jag känner att jag har fastnat i min keramikutveckling. Igen. Och fingrarna fastnar rent bokstavligt i leran också. Jag får inte upp väggarna ordentligt, och får jag det vobblar de sönder, blir ocentrerade eller allmänt oformliga.

Jag vet att jag har höga ambitioner och att de ofta rusar före det jag faktiskt kan. Ni förstår hur jobbigt det är att vara jag, att alltid ha en ambition och självbild som rusar i förväg och lämnar mitt verkliga jag i ångest och värdelöshet!

Inte heller blir mitt drejandet mer proffsigt av att sambon bara blir bättre och bättre för varje dag, fyller ugnarna med sina enorma prylar och har en egen keramikutställning på skåpet i vardagsrummet med enkom lyckade alster.

Fan, jag är inte bäst, och jag är inte ens så bra att jag kan erkänna det och sänka mina alltför höga förväntningar på mig själv.

Ännu en bra film av Aronofsky

http://www.youtube.com/watch?v=HHTfDcP0APw

51 meningar om livet

När jag klippte ihop de individuella svaren skapades en övermening mitt framför mina ögon. Och kanske är det just vårt mänskliga sammanhang som är meningen med livet?
Tack alla 51 deltagare!

Leva

På senaste tiden har jag uppskattat livet så till den grad att jag börjat få dödsångest. Existensens totala upplösning skrämmer mig. Att en dag aldrig mer kunna hålla om den jag älskar, att inte känna värmen från solen som nu i den antågande våren tittar fram.

Så idag försvann ett liv ur familjen. En genomgod man som varit sjuk en längre tid och som jag därför inte träffat på över ett år. Jag har bara fått höra om hans kamp och de glimtar av ljus som funnits längst vägen. Cancer är en hemsk sjukdom som får en att hålla andan i väntan på vad som skall komma sen.

Mina tankar går ikväll till de närmaste som samlats runt honom för att ta adjö.
Jag är så ledsen för er skull och för att jag själv aldrig mer får träffa en viktig del av familjen.
När en människa försvinner blir inget mer sig likt, det blir annorlunda.

von Mentzers "skönhetsblogg"

Jag vet inte exakt varför jag blir provocerad, vad i min barndom eller unga vuxenliv som triggat igång detta stora agg, men provocerad blir jag! Jag bli provocerad av sättet som kvinnor behandlas i media. Och idag blev jag förbannad på nytt och känner att jag behöver skriva av mig en smula.

På SvD:s hemsida finns en skönhetsblogg av en viss Hedvig von Mentzer. En blogg där hon hissar och dissar kända kvinnors utseenden och frillor på röda mattan. Detta på Svenska dagbladets hemsida! Så oerhört B och sunkigt!
Säg upp dig Hedvig, och skaffa dig ett meningsfullt arbete! Och skämmes Svd för att ni alls väljer att publicera kvinnoföraktande skräp när det finns så mycket viktigare och vettigare saker att skriva om.