Many small boxes and Maru

Jag gillar Maru, han har en sådan härligt skev kroppsuppfattning och slutar aldrig hoppas.

Jag föll ner i pekträsket, jag min svaga människa!

Jag tror att jag är en stark människa, men jag är egentligen mycket svag.

Jag har ett ständigt inre motstånd mot sådant som bland alla andra sprider sig i raketfart. Ju fler som tycker om en viss pryl, en viss typ av musik eller en viss typ av kläder, desto mer motstånd känner jag. Nu senast var det iPhonefebern som gjorde mig avig. En sån skulle jag minsann aldrig skaffa! Men, det är där min stora svaghet kommer in i bilden. För när jag varit motståndare en längre tid och betracktat min omgivnings avgudning av dessa nya pryls så börjar mitt skal att sakta vittra sönder. Det blir liksom för många som hissar prylen ifråga, för mycket reklam och snack i medierna. Så tillslut står jag där naken och sårbar, helt utan mitt skal, och inser att även jag har köpt det som alla andra köper.

Jag har fallit ner i pekträsket. Det dröjde ungefär ett år. Så länge orkade jag vara motståndskraftig. Men nu sitter jag här med en "HTC Desire HD" i handen och undrar var det var som hände. Historien upprepar sig! Från ett kraftigt avståndstagare till övervägande till ett gillande.

Jag är nu i stadiet gillande och börjar tycka om det jag pekar på i min hand. Pekandet i sig är egentligen inte det som gör telefonen speciell, snarare handlar det ju om att den är en dator i miniformat. Senast igår blev jag överraskat nöjd över att kunna ladda ner Skype i min HTC för att tala med min vän Emma i England. Så skönt att inte sitta fast vid datorn utan istället kunna tala Skype som vilket mobilsamtal som helst. Spotify är naturligtvis också riktigt bra att kunna bär runt på, men jag är tveksam till om jag vill betala för premium som man måste göra med tanke på att månadskostnaden för mobilen redan är hög.
Facebook som jag annars är fastnaglad vid framför datorn samt min hotmail är synkroniserade med telefonen så att jag alltid kan se om jag fått mail eller vad som hänt bland min vänner. Inte för att det är nödvändigt på något vis, utan snarare för att det är roligt. Jag inser att telefonen fungerar både som en praktisk manick och leksak samtidigt. Jag har egentligen bara behov av att sms:a och ringa, men behov är som vi alla vet ett relativt begrepp som vår marknad ständigt utmanar!

Jag ser mig själv som en fallen ängel som numera ägnar sin tid åt att skjuta iväg fråglar med slangbella. Men jag är tack och lov ängel nog att slappna av och låta mig själv berusas av HTC-finesser, det är jag värd, för jag skaffade ju i alla fall ingen himlans iPhone, för en sådan har ju alla andra!