Lidande enligt Vera

Klicka för större bild

Kaffe

Jag trycker ner knappen på min termosmugg och börjar sippa på mitt kaffe då jag åker förbi Hojride MC i Älvängen. Kaffet är alltid lite för varmt och har redan tagit en något unken termossmak. En smak som verkar ofrånkomlig oavsett hur väldiskad termosen än är.

Helst vill jag klämma i mig allt kaffe innan jag måste kliva av bussen, jag måste avvärja den värsta tröttheten innan mitt första elevsamtal. Om jag sitter utan koffein i kroppen med en elev kl 08:00 glider tankarna lätt iväg och frågorna fastnar i halsen.

För det mesta blir det lite kaffe kvar i termosmuggen, kaffe som jag eventuellt dricker upp senare om jag inte hinner vara med på chefens nästan obligatoriska förmiddagsfika på hans kontor.

Ett första samtal. Jag märker tydligt att flickan stör sig på att hennes kompisar frågar vart hon skall gå när jag tar med henne upp till mig. Jag försöker avvärja kompisarnas frågor genom att be en fritidsfröken hämta min elev eller genom att diskret vinka när jag ser henne på skolgården.

Samtalet blir ett bra samtal. Vi tränar känslor och pratar om katten därhemma. Jag blir alltid lika rörd över barns kärlek till djur. Djur är som lysande hopp i mörkret, djur att krama och leka med. Jag tycker själv mycket om djur men har valt att leva utan. Jag inser att allt det jag gör nu skulle bli svårt att göra med en katt eller hund därhemma, dessutom bor jag på en plats som är allt annat än djurvänlig.

På vägen hem åker jag förbi Hojride på nytt. Denna gång utan kaffe men med en bok eller Angry birds i händerna. Egentligen vill jag sova men lyckas sällan med det på bussen. Jag har för många saker att reflektera kring och för många små gröna grisar att skjuta fåglar på. En geishas memoarer blev långtråkig när huvudpersonen blev geisha så jag känner att en ny bok inte hade varit helt fel.

Alla mina böcker brukar bli kaffebefläckade, men den nya, rejäla termosmuggen håller tätt.

För Sverige i tiden

Kungen har väl fått lite för lite publicitet på sista tiden, eller vad tycker ni? ;)

Jag har aldrig varit någon rojalist och har därför inte överdrivet mycket sympati för kungen. Än mindre sympati får jag då han använder skattepengar till att besöka porrklubbbar. De som diggar kungafamiljen brukar för det mesta tala om att den "representerar" Sverige, och även fast kungen säkert inte är mer än människa har jag inte riktigt den respekten och vördnaden för honom att jag tycker att det är okej att han i den representiva rollen agerar som han gjort. Vilken politiker som helst hade ju fått kicken - ja nästan i alla fall - om pengar använts på det sättet.

Men vad som är sant eller falskt i alla dessa affärer verkar än så länge vara oklart. Det mediadrev som nu kritiserar kungen har tagit väldigt stora proportioner. Jag känner mig inte helt klar över vad jag tycker om spaltmeter efter spaltmeter med smaskiga detaljer om kungens utsvävningar. Det blir Hänt extra i dagspressen vilket uppenbart handlar mer om människors behov av smaskigt skvaller än om kungens behov av kaffeflickor. Svenska folket kanske också behöver svänga sina ludna lite mer och därav projicerar självhat och avundsjuka på Carl-Gustav?

Jag känner på mig att den här historien inte är slut på långa vägar och att debatten kommer att sätta sina spår både i monarkin och samhället i stort. Och med detta blogginlägg inser jag att jag härmed är en del av det enorma mediadrev som kungen och kompani tvingas utstå.
Tur för kungen att det är så få som läser mina legobitar!

Låter dagen gå

Idag är en sådan där dag då jag låter dagen går förbi mig. Jag är ledig torsdag till måndag på grund av att Jesus for till himmelen samt att vi skall fira Sverige med fanan i topp.
Jag tänkte nog då jag gick på ledighet att jag skulle utnyttja mina fria dagar till max, sätta lite krav i kravlösheten och verkligen ta hand om min tid. Den är ju knapp. Men istället hamnade jag här i min soffa med en sunkig kopp kaffe i handen. Detta trots att storverk skulle kunna drejas i verkstaden, familj skulle kunna bli besökt på Marstrand samt att lyan skulle behöva en rejäl rengöringsomgång.
Jag låter detta inlägg vara ett minne från den initiativlösa delen av min person som innerst inne hade önskat att någon kunde ringa ut mig i solskenet där alla andra verkar vara.

Many small boxes and Maru

Jag gillar Maru, han har en sådan härligt skev kroppsuppfattning och slutar aldrig hoppas.

Jag föll ner i pekträsket, jag min svaga människa!

Jag tror att jag är en stark människa, men jag är egentligen mycket svag.

Jag har ett ständigt inre motstånd mot sådant som bland alla andra sprider sig i raketfart. Ju fler som tycker om en viss pryl, en viss typ av musik eller en viss typ av kläder, desto mer motstånd känner jag. Nu senast var det iPhonefebern som gjorde mig avig. En sån skulle jag minsann aldrig skaffa! Men, det är där min stora svaghet kommer in i bilden. För när jag varit motståndare en längre tid och betracktat min omgivnings avgudning av dessa nya pryls så börjar mitt skal att sakta vittra sönder. Det blir liksom för många som hissar prylen ifråga, för mycket reklam och snack i medierna. Så tillslut står jag där naken och sårbar, helt utan mitt skal, och inser att även jag har köpt det som alla andra köper.

Jag har fallit ner i pekträsket. Det dröjde ungefär ett år. Så länge orkade jag vara motståndskraftig. Men nu sitter jag här med en "HTC Desire HD" i handen och undrar var det var som hände. Historien upprepar sig! Från ett kraftigt avståndstagare till övervägande till ett gillande.

Jag är nu i stadiet gillande och börjar tycka om det jag pekar på i min hand. Pekandet i sig är egentligen inte det som gör telefonen speciell, snarare handlar det ju om att den är en dator i miniformat. Senast igår blev jag överraskat nöjd över att kunna ladda ner Skype i min HTC för att tala med min vän Emma i England. Så skönt att inte sitta fast vid datorn utan istället kunna tala Skype som vilket mobilsamtal som helst. Spotify är naturligtvis också riktigt bra att kunna bär runt på, men jag är tveksam till om jag vill betala för premium som man måste göra med tanke på att månadskostnaden för mobilen redan är hög.
Facebook som jag annars är fastnaglad vid framför datorn samt min hotmail är synkroniserade med telefonen så att jag alltid kan se om jag fått mail eller vad som hänt bland min vänner. Inte för att det är nödvändigt på något vis, utan snarare för att det är roligt. Jag inser att telefonen fungerar både som en praktisk manick och leksak samtidigt. Jag har egentligen bara behov av att sms:a och ringa, men behov är som vi alla vet ett relativt begrepp som vår marknad ständigt utmanar!

Jag ser mig själv som en fallen ängel som numera ägnar sin tid åt att skjuta iväg fråglar med slangbella. Men jag är tack och lov ängel nog att slappna av och låta mig själv berusas av HTC-finesser, det är jag värd, för jag skaffade ju i alla fall ingen himlans iPhone, för en sådan har ju alla andra!

Välkomna

Det är riktigt skönt att bo där jag bor. Det är inte alltid nära till allt i stan, men man bär på en känsla av att det är så. Och lägenheten i sig är mycket fräsch och trevlig.
Trots mitt värnande om mitt privatliv tycker jag bättre och bättre om det lilla inglasade "upplevelserummet" som inför inflyttningsfesten med lite jobb omvandlades till en liten oas med våra växter, vilstolen och den luddiga mattan. Våren är här, så snart skall vi skaffa en till likadan vilstol så att vi kan skjuta fönsterna åt sidan och suga åt oss av solen när det blir varmare. Tobb planerar också att hänga upp ett par rejäla balkonglådor för att odla kryddväxter.

Det har varit mycket jobb, speciellt för Tobb som varit hemma stora delar av vintern. Han har fått dra det största lasset hemmavid. Borrat upp hyllor, handlat husgeråd och sprungit ärenden. För det är jag evigt tacksam.

Inflyttningsfesten blev toppen efter många timmars snitttillverkande. Och efterföljande födelsedagsmiddagar blev även de mycket bra. Det är härligt att få bjuda in vänner och familj till vårt nya hem, och jag ser fram emot många fler bjudningar under året.
Välkomna till Venus!

Såhär kan man också hantera ett rökförbud

Keramikpanik (en ocentrerad & flygig självbild)

Jag känner att jag har fastnat i min keramikutveckling. Igen. Och fingrarna fastnar rent bokstavligt i leran också. Jag får inte upp väggarna ordentligt, och får jag det vobblar de sönder, blir ocentrerade eller allmänt oformliga.

Jag vet att jag har höga ambitioner och att de ofta rusar före det jag faktiskt kan. Ni förstår hur jobbigt det är att vara jag, att alltid ha en ambition och självbild som rusar i förväg och lämnar mitt verkliga jag i ångest och värdelöshet!

Inte heller blir mitt drejandet mer proffsigt av att sambon bara blir bättre och bättre för varje dag, fyller ugnarna med sina enorma prylar och har en egen keramikutställning på skåpet i vardagsrummet med enkom lyckade alster.

Fan, jag är inte bäst, och jag är inte ens så bra att jag kan erkänna det och sänka mina alltför höga förväntningar på mig själv.

Ännu en bra film av Aronofsky

http://www.youtube.com/watch?v=HHTfDcP0APw

51 meningar om livet

När jag klippte ihop de individuella svaren skapades en övermening mitt framför mina ögon. Och kanske är det just vårt mänskliga sammanhang som är meningen med livet?
Tack alla 51 deltagare!

Leva

På senaste tiden har jag uppskattat livet så till den grad att jag börjat få dödsångest. Existensens totala upplösning skrämmer mig. Att en dag aldrig mer kunna hålla om den jag älskar, att inte känna värmen från solen som nu i den antågande våren tittar fram.

Så idag försvann ett liv ur familjen. En genomgod man som varit sjuk en längre tid och som jag därför inte träffat på över ett år. Jag har bara fått höra om hans kamp och de glimtar av ljus som funnits längst vägen. Cancer är en hemsk sjukdom som får en att hålla andan i väntan på vad som skall komma sen.

Mina tankar går ikväll till de närmaste som samlats runt honom för att ta adjö.
Jag är så ledsen för er skull och för att jag själv aldrig mer får träffa en viktig del av familjen.
När en människa försvinner blir inget mer sig likt, det blir annorlunda.

von Mentzers "skönhetsblogg"

Jag vet inte exakt varför jag blir provocerad, vad i min barndom eller unga vuxenliv som triggat igång detta stora agg, men provocerad blir jag! Jag bli provocerad av sättet som kvinnor behandlas i media. Och idag blev jag förbannad på nytt och känner att jag behöver skriva av mig en smula.

På SvD:s hemsida finns en skönhetsblogg av en viss Hedvig von Mentzer. En blogg där hon hissar och dissar kända kvinnors utseenden och frillor på röda mattan. Detta på Svenska dagbladets hemsida! Så oerhört B och sunkigt!
Säg upp dig Hedvig, och skaffa dig ett meningsfullt arbete! Och skämmes Svd för att ni alls väljer att publicera kvinnoföraktande skräp när det finns så mycket viktigare och vettigare saker att skriva om.

Give it up for Anna!