God jul

30 år och insnöad i Brålanda

När jag ser solen reflekteras i ett snölandskap glömmer jag bort alla inställda tåg, alla fastfrusna tår, alla rinnande näsor. Snö lägger sig som ett täcke över allt det gråa och dämpar alla vassa ljud ner till tystnad.
De sade att vår förra vinter var den kallaste på 100 år. Nu säger de att det blir den kallaste på 1000 år. Förra vintern fick jag skotta mig fram på Törvedsgatan, nu tittar jag ut på vaktmästaren som sköter skyffeln på skolgården.

I helgen fick jag min ultimata snöupplevelse. Veronica firade sin 30-årsdag med matfyllt kalas i vackert hus i Brålanda tillsammans med familj, släkt samt mig och Tobias som fick representera vännerna. Vi hade planerat att åka hem på söndag morgon, men den snöstorm som mötte oss vid ankomst hade murat in oss över natten. De skottade vägarna blåste genast igen, så vi blev kvar till måndag innan vi kunde ge oss av.

Men med mat i kylen, trevliga människor och ved i kakelugnen kändes det helt okej för min del. En snöfylld promenad ut i det vita landskapet var en bonus och jag kom hem på måndag eftermiddag med en go känsla i magen.

Ensam

Tåren på kinden,
de små ensamna skorna på rummet,
sandaler i den kalla höstvinden,
ensamlunch i skogen.

Jag ömmar så för den som är ensam och ledsen.
Jag tänker att det handlar om en del av mig själv. En rest från förr.
Jag får passa mig för att blanda ihop den delen av mig själv med andra. Jag får passa mig för att göra andra till offer genom mitt tröstande.