Gogreen - Go chemical?

I tider av ekologisk hets och vegetarisk förtur vill det till att passa sig. I tron om att man gör en god gärning för miljön, för sin hälsa eller för sitt eget samvete kan man i affären plocka åt sig till exempel ett paket med Krav-märkta äpplen, men om man tittar noga ser man att de fraktats hela vägen från Chile. Dessa Krav-märkta krumbukter finns överallt och ofta blir det svårt att som konsument bedöma vad som egentligen är bäst för miljön i form av besprutning, energiåtgång och utsläpp.

Idag köpte jag jordgubbar för att lyxa lite och passade på att komplettera med Gogreens Visp"grädde". Soyaprodukter lär vara nyttiga och soyaodlingen sägs kräva mindre energi och mindre koldioxid än uppfödningen av kreatur.
Produkten är god, men jag fick mig en tankeställare då jag tittade nogrannare på innehållsförteckningen:

Vatten,
palmolja,
maltodextrin,
socker,
havre,
emulgeringsmedel:
(mono- och diglycerider av fettsyror,
mono- och diglyceriders diacetyl vinsyraestrar,
polyoxietylensorbitanmonooleat),
sojalecitin,
förtjockningsmedel:
(mikrokristallisk cellulosa,
cellulosagummi,
karragenan),
surhetsreglerande medel:
(dikaliumfosfat,
trinatriumcitrat),
aromer
och havssalt.

Jag räknar till minst 17 ingredienser i Gogreens Visp till skillnad mot vanlig vispgrädde som bara innehåller vispgrädde. Att Googreen försäkrar att de " uteslutande använder sig av havre som växer på våra svenska åkrar" gör mig inte ett dugg lugnare när palmolja (som kommer som nr 2 på listan) sägs ha stor negativ inverkan på miljön och när alla övriga ingredienser kan antas ha fraktats från diverse håll i världen för att nå tillverkaren av produkten i Tyskland. Och talar vi om hälsoaspekter har jag lite svårt att tro att Visp, bara för att den är vegetarisk, skulle vara bättre för kroppen med denna gedigna lista av produkter vars inverkan på den mänskliga biologin säkert ingen har studerat i något längre persektiv.

Ibland måste man tänka ett varv extra i affären och hoppas att det varvet leder till ett bättre val!

Välkommen in i bloggland...

...du arbetslösa akademiker som vill leva livet som Amélie Poulain!

http://fyrkloverokarlek.blogspot.com/

Uppsatsmusketörerna

Efter en mycket intensiv period var det så dags. Vi blev idag opponerade av två vänliga klasskamrater som utöver en del pekpinnar förvånansvärt gav oss en hel del positiv kritik för vår uppsats. Det var gott att höra efter allt slit, men precis som jag hade förväntat mig gick den inte helt igenom utan vi tvingas nu skriva om en del och finjustera för att den ska bli godkänt av examinatorn. Jag hotade med att "hoppa från närmsta bro" om det skulle hända, men då vi tack och lov har hela nästa vecka på oss att justera låter jag bli. Det hade för mig blivit övermäktigt att träffas för att skriva den här veckan, detta med tanke på helgens flytt som tar mycket av min energi i anspråk.

Anna har döpt oss till Uppsatsmusketörerna, och jag kan inte annat än att hålla med då det gäller mina två duktiga partners, men jag har dock för tillfället svårt att se mig själv som musketör. Jag känner mig mest bara trött och sliten. Jag hanterar stress dåligt och det har för min del varit en av de främsta lärdomarna under den är tiden.

Hemmet jag snart lämnar

Storstadspulsen - inget för mig!

Jag överlevde ännu en Amsterdamtripp, om än med en något sargad själ.

Amsterdam är i sanning en mycket intensiv stad. Proppfull av turister blir de minimala trottoarerna mycket trånga och råkar man kliva utanför trottoaren finns där sannolikt en cykelbana vilket lätt leder till att man blir överkörd. Jag blev kanske inte överkörd under min semester men dock påkörd ett par gånger.

Under min andra dag i staden arbetade vännen Thomaz och jag fick klara mig på egen hand. Jag lyckades ta mig till Museumplanen där de stora museerna var placerade. Jag köade en stund för att komma in på VanGogh-museet som var givande och vackert innan jag spatserade in mot centrum där jag åt en god sopplunch/middag nära centralen.
Thomaz mötte upp mig efter jobbet och vi gick hem till honom.

På den tredje dagen hyrde vi en cykel åt mig och tillsammans begav vi oss ut på landsbyggden på andra sidan vattnet. Vi gick upp i ett högt kyrktorn i en liten by och fikade i en annan by innan vi vände hemåt. Men turen tog längre tid än vi trodde och jag med min dåliga kondis var totalt utmattad efter att ha cyklat i motvind i vad som kändes som en evighet. Vi blev försenade till cykeluthyraren som hade stängt då vi återvände och jag fick behålla cykeln över natten.
Dagen efter trodde jag mig kunna finna uthyraren på egen hand så jag begav mig ut i Amsterdams vimmel på cykeln och trampade mig in mot centrum. Ack så fel jag hade, jag hittade inte alls uthyraren utan virrade runt ut mål en lång stund. Ingen kunde hjälpa mig och jag vände därför hemåt. Men ack och ve! Jag hittade inte hem heller och utan batteri på mobilen hade jag ingen chans att kontakta Thomaz. Jag får erkänna att jag kände mig väldigt pressad i den situationen där jag cyklade gata upp och gata ner utan att finna det jag sökte. Jag gav nästan upp hoppet där ett tag och tänkte att det nog var lika bra att jag "cyklade framför en spårvagn eller nåt". Tur då att jag inte hann göra slag i saken då jag efter ca 3 timmars irrande äntligen fann min väg hem. Jag kan nu skryta med att jag cyklat i Amsterdam men jag lär inte göra om det igen.

Under min vistelse hann vi med ett par besök på krogen. Första gången var jag och Thomaz ensamma på nån rockbar i närheten av hans lägenhet, andra gången besökte vi ett par gayställen i centrum tillsammans med hans pojkvän. Dessförinnan åt vi middag hos pojkvännen Niels i förorten. Jag stod för efterrätten och vi tittade på gamla nostalgiklipp på dvd och Youtube. Att jag fick ta mig till och från förorten själv med tunnelbana var även det (för en trygghetssökare som mig) något av en pärs då hållplatsen som jag skulle av på för dagen hade dragits in.

Mellan de större äventyren hanns det med en hel del spankulerande på stan, en del shopping och några fikor på café. Jag fick äntligen äta de stora och goda pommesfrittisarna i pappersstrut på nytt och besökte även diamantmuseet. Dagarna på stan var dock för mig inte särskilt avslappnande då jag istället för att kunna uppmärksamma den vackra arkitekturen var tvungen att hålla järnkoll på omgivningen på grund av det myller av liv som staden inrymde vid min vistelse. Hemmavid delade vi toalett med grannen och dusch med hyresvärden, så mina höga krav på standard tvingade jag sänka rejält och därför var det för min del lite svårt att slappna av. Men gott kaffe och te fick jag, och nu har jag lärt mig att den goda waffeln blir ännu godare om man värmer den genom att lägga den ovanpå tekoppen!

Det var trevligt att träffa Thomaz igen, det blir inte så ofta nu när han bor utomlands på en plats dit inga lågprisflyg går, liksom det var trevligt att vinna en ny bekantskap i Niels som jag upplevde var en mycket charmig person. Dock har jag med den här resan insett att det där med storstäder inte är min grej. Det verkar gå mode i att pressa in så mycket intryck som möjligt, att man ska tycka att det är fräckt med "storstadspulsen", men för min del blir nästa semester en renodlad sol- och badresa; den typ av resa jag egentligen hade behövt innan skolstarten!

Anna Anka sätter fingret på vilka vi egentligen är

Svenska Hollywoodfruar har rönt en viss uppmärksamhet hos svenska tv-tittare. Att man väljer att göra en serie om dessa lyxkvinnor långt borta i väst är förstås ett smart knep då vi älskar att gotta oss i sådant som går emot våra värderingar och vår livsstil.

Ett genomgående tema i offentliga debatter är den svenska demokratin, vår stora öppenhet och vår individualitet. I Sverige får man vara som man vill, göra som man vill, se ut som man vill. Vi svenskar är självständiga och kreativa varelser. Men ju mer man betraktar det som försiggår bortom de offentliga debatterna - i vårt vardagsliv och i hur vi samtalar med varandra - ju mer inser man att det bara är en välpolerad yta vi gärna skryter med.
Vi är hur konforma som helst i Sverige. Vi är konflikträdda och väljer att skvallra istället för att konfrontera. Så fort någon är lite för annorlunda blir han eller hon utpekad och skvallrad om. Vi klär oss generellt i våra HM-kläder och den stora självständigheten vi så gärna skryter med är i sig bara ett gruppbeteende; det är helt enkelt modernt att vara självständig och så fort någon är lite för nöjd, lite för enkelspårig eller lite för konform är han eller hon inte riktigt som oss andra.

Jag tycker att reaktionerna på Svenska Hollywoodfruar underbygger mina påståenden mycket väl. De allra flesta som kommenterar detta spektakel är mycket negativa till allt pengaslöseri, Anna Ankas syn på hur man skall vara som fru, utseendefixeringen osv osv. Jag påstår inte att jag själv tycker så mycket om det Anna och de andra fruarna står för, men det blir för mig tydligt att den generella svensken är ganska så starkt gruppbetingad och att den individkultur vi lever i bara är en snygg fernissa.

Det kreativa rummet

Delar av min kreativitet har jag lagt på mitt hem, på fina tavlor och vackra saker jag spridit runt i mina rum.
Jag har haft mina kreativa faser. Ibland har jag arbetat med seriestrippar, ibland med tavlor, under någon period som mycket ung skrev jag musik och låttexter, ungefär samtidigt ägnade jag mig åt poesi. Teckning och målning har jag pysslat med lite då och då och under de senaste åren har film kommit att bli ett sätt för mig att vara kreativ på.
Jag behöver ständigt någon form av kreativt media att låta känslor och idéer kanaliseras genom. Men mina rum har som sagt alltid varit fyllda av sådant jag gillar, fram tills nu:
I min flyttprocess har det mesta lagts ner i katonger och lådor. Skåpen är så gott som tomma. Jag har dock valt att lämna de mest karakteristiska prylarna framme då det finns ett visst vemod i att se hur lägenheten som varit mitt hem under fem år töms på innehåll. Bland annat har jag behållt växterna i mina fönster, tavlorna i köket och tavelväggen i vardagsrummet. Men nu när även dessa ting börjar hamna i lådor blir det bara tomma rum kvar utan mening eller innehåll. Det intressanta med detta är att det är nu som jag känner mig som mest kreativ. Detta vita vardagsrum jag befinner mig i manar liksom till kreativitet på grund av sin tomhet.
Jag har alltid trott att kreativa miljöer skapar kreativitet, men istället känner jag nu hur detta vita, ljusa och tomma nästan kräver att jag gör någonting för att fylla tomrummet. Märkligt hur tomhet kan vara grunden för skaparkraft. Det säger någonting om människans behov av att finna mening och dess behov av att utveckla.

Winnicott

Den brittiske psykoanalytikern Winnicott hade jag innan min praktik aldrig hört talas om. Men min praktikhandledare var mycket förtjust och introducerade mig för hans teorier.
För tillfället sitter jag och läser en bok om konflikter där bland annat Winnicott nämns som referens, och fortfarande associerar jag honom inte med hans forskning utan med något helt annat:
Jag tycker att Winnicott låter lite som terrakotta vilket för tankarna till små terrakottakärl med brylépudding. Brylépuding i terrakottakärl är alltså det jag tänker på så fort denne teoretiker dyker upp. Hurivida jag kan ta ut min examen på denna association är tveksamt, så jag bör nog tänka om innan jag vandrar ut från skolan i januari!

Firar genom att klä ut mig till Joe Labero

http://celebrate.madonna.com/

De senaste veckornas utveckling i bild

En ofrivillig Kenneth

Min vän "Skådespelar-Kenneth" skickade över detta klipp från De ofrivilliga - nästa års svenska Oscarsbidrag. Jag har inte sett filmen själv men fick precis reda på att den handlar om konflikträdsla. Märkligt sammanträffande - läser en bok om detsamma i skolan för tillfället.

Jag har inte haft tillfälle att se så mycket av Kenneths skådespel men har förstått att han har en stor talang och framför allt stor passion inför skådespelarkonsten. Här spelar han en konflikträdd man bland många andra konflikträdda män och kvinnor i Sverige, ett land som i sig lär vara en konflikträdd del av världen - åtminstone om man skall tro på min kurslitteratur. Vår rädsla att stå upp för oss själva och för andra skapar tillfällen för vissa att profitera på sin omgivnings välmående.

Lycka till med din fortsatta karriär K, du är värd all lycka och framgång!

Snart borta - Snart hemma

Sakta töms mitt hem på innehåll och mening.
Kvar blir bara ett skal och gamla minnen.

The time of my life - en tid som nu är över

Uppsatsen är inne

Vi jobbade som fan, som galningar, men på grund av tekniska bekymmer fick jag springa gatlopp längst med Sprängkullsgatan och ändå lyckades vi inte hela vägen: 4 uppsatser av 5 lämnades in utan kårkvitto efter gårdagens maratonskrivning. Vi avslutade med en mycket välförtjänt drink på Avenyn.

Idag fick vi tack och lov chansen att lämna in det sista exet och kvitton. Vi tog efter det en lyxig fika i solen på Sprängkull och på lördag ska vi fira med mat och sprit på stan.

Vi har varit duktiga. Är stolt över mig själv och mina fina musketörer. Men det lär dröja innan jag skriver uppsats igen!