Höna

Det har varit en  intensiv debatt kring det könsneutrala begreppet "hen" i de sociala medierna de senaste veckorna. Och då jag sällan läser tidningen, hör på radio eller ser tv är Fejjan min främsta kanal för att snappa upp trender i tiden. Och det är faktiskt ganska effektivt eftersom de nyheter och teman som intresserar det svenska folket sprider sig som en löpeld på Facebook.

Hen är för mig inget nytt begrepp. Redan då jag pluggade kultur för flera år sedan plockades hönan fram ur studentlitteratiuren och det blev mycket tal om genus och könsroller. 

Då debatten kring begreppet blossat upp idag är det inte ordet i sig som gör mig konfunderad. Hen är ett viktigt begrepp för den som har en osäker könsidentitet eller som inte vill placera sig i ett fack. Hur jämställda vi än påstår oss vara bär vi alla på enorma fördomar, föreställningar och värderingar om hur kvinnor och män skall vara. Den som inte passar i lådan lär få veta det på ett eller annat sätt. Ta bara den håriga armhålan under melodifestivalen som visst ska ha skapat vilda diskussioner. Bara att en sådan fånig sak väcker uppmärksamhet säger väl en hel del om hur viktigt det är att fortsätta arbeta för jämställdhet och valfrihet?

Hen är inte lösningen på våra jämställdhetsproblem, men sätter verkligen fingret på problemen. Det har blivit tydligt genom det väsen som hen skapat. Varför blir människor så provocerade? Könsrollerna blir vassa i kanterna när de hotas av uppluckrande, och själv kanske jag aldrig kommer att förstå det med tanke på hur många av de typiskt manliga könsaspekterna jag redan tagit avstånd från. Jag har andra identitetsmarkörer istället.Bär man istället sin trygghet i de egenskaper som knyts till ens kön blir hen ett ifrågasättande av ens person - och det är förmodligen ganska smärtsamt.

Det enda upprörande med hen enligt mig - men samtidigt det mest komiska - är att det faktiskt betyder höna. Det känns som att man missat lite där!

Barnslig vernissage på Dreja

Drömfångaren

I brist på aktivt dagliv har jag börjat skriva drömbok. Fick idén för flera år sedan och bloggade då mina drömmar. Men nu har jag fått en fantastiskt vacker skrivbok av sambon som tillsammans med smala tuschpennor gör det till en fröjd att sitta i uterummet och teckna ner nattens händelser.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag även skall skriva mina analyser och tolkningar av drömmarna eller om jag skall låta drömmarna vara mer öppna.
Tycker hur som helst att det är vansinnigt fascinerande att se kopplingarna och symbolerna till det dagliga livet. Ibland kan sådant man förträngt/glömt bort komma upp till ytan och sätta stämningen på kommande dagen. Har med längre mellanrum tex drömt om tidigare partners, som jag förmodligen försökt glömma bort, för att sedan vakna med känsla av sorg eller total lättnad. Vilka spår människor kan skapa, och vilka drömmar sedan!

Min psykolog jag gick hos under mina tonårsdepressioner bad mig ibland att rita mina drömmar på papper och ta med mig till våra samtal. Oavsett om tolkningarna av teckningarna blev rätt eller ej så skapade de spännande diskussioner. Minns särskilt en målning på en kvinnokropp jag tog med mig och hur den ledde till funderingar kring könsidentitet och vad man lägger för värderingar i det kön man har.
Jag önskar att jag under dessa depressiva tonår hade haft fler begrepp, fler redskap att använda mig av under sessionerna! Nu kan jag bara tänka tillbaka och kasta lite nytt ljus över den tiden (om man nu verkligen vill belysa mina tonår! Det är ytterst tveksamt).

God natt!

Det var för längesen, så längesen

Nu var det längesedan jag skrev ner några nya legobitar. Jag har insett att livet är fort kort för att hinna spegla allt dess innehåll på nätet. Och vem är egentligen intresserad av mina göromål?

Idag började jag med att blicka tillbaka på min allra äldsta inlägg från 2006. Jag trodde att jag hade blivit mer avslappnad med åren, men upptäckte då jag läste att jag kommit att bli minst lika självkritisk. Så plumpt jag skrev i början, så onyanserat.

Vad har hänt sedan sist?
Jag har arbetat 1,5 läsår i mina 3 skolor. Jag har aldrig utvecklats så mycket som under den tiden men har samtidigt aldrig varit så trött. Jag älskar mitt jobb men orkar ibland inte med det.
Jag har utvecklats i min keramik genom fortsatt arbete i verkstaden samt genom en andra och helt fantastisk sommar på Capellagården. I år lutar det tyvärr åt att pengarna inte riktigt räcker till. Sommarens planer blir istället att vara mer hos familjen, se på Madonna på Ullevi samt eventuellt åka på musikfestival i Stockholm.

Och våren? Jo den är här, om ändock med en viss bitande kyla i kinden.