Lidande enligt Vera

Klicka för större bild

Kaffe

Jag trycker ner knappen på min termosmugg och börjar sippa på mitt kaffe då jag åker förbi Hojride MC i Älvängen. Kaffet är alltid lite för varmt och har redan tagit en något unken termossmak. En smak som verkar ofrånkomlig oavsett hur väldiskad termosen än är.

Helst vill jag klämma i mig allt kaffe innan jag måste kliva av bussen, jag måste avvärja den värsta tröttheten innan mitt första elevsamtal. Om jag sitter utan koffein i kroppen med en elev kl 08:00 glider tankarna lätt iväg och frågorna fastnar i halsen.

För det mesta blir det lite kaffe kvar i termosmuggen, kaffe som jag eventuellt dricker upp senare om jag inte hinner vara med på chefens nästan obligatoriska förmiddagsfika på hans kontor.

Ett första samtal. Jag märker tydligt att flickan stör sig på att hennes kompisar frågar vart hon skall gå när jag tar med henne upp till mig. Jag försöker avvärja kompisarnas frågor genom att be en fritidsfröken hämta min elev eller genom att diskret vinka när jag ser henne på skolgården.

Samtalet blir ett bra samtal. Vi tränar känslor och pratar om katten därhemma. Jag blir alltid lika rörd över barns kärlek till djur. Djur är som lysande hopp i mörkret, djur att krama och leka med. Jag tycker själv mycket om djur men har valt att leva utan. Jag inser att allt det jag gör nu skulle bli svårt att göra med en katt eller hund därhemma, dessutom bor jag på en plats som är allt annat än djurvänlig.

På vägen hem åker jag förbi Hojride på nytt. Denna gång utan kaffe men med en bok eller Angry birds i händerna. Egentligen vill jag sova men lyckas sällan med det på bussen. Jag har för många saker att reflektera kring och för många små gröna grisar att skjuta fåglar på. En geishas memoarer blev långtråkig när huvudpersonen blev geisha så jag känner att en ny bok inte hade varit helt fel.

Alla mina böcker brukar bli kaffebefläckade, men den nya, rejäla termosmuggen håller tätt.

För Sverige i tiden

Kungen har väl fått lite för lite publicitet på sista tiden, eller vad tycker ni? ;)

Jag har aldrig varit någon rojalist och har därför inte överdrivet mycket sympati för kungen. Än mindre sympati får jag då han använder skattepengar till att besöka porrklubbbar. De som diggar kungafamiljen brukar för det mesta tala om att den "representerar" Sverige, och även fast kungen säkert inte är mer än människa har jag inte riktigt den respekten och vördnaden för honom att jag tycker att det är okej att han i den representiva rollen agerar som han gjort. Vilken politiker som helst hade ju fått kicken - ja nästan i alla fall - om pengar använts på det sättet.

Men vad som är sant eller falskt i alla dessa affärer verkar än så länge vara oklart. Det mediadrev som nu kritiserar kungen har tagit väldigt stora proportioner. Jag känner mig inte helt klar över vad jag tycker om spaltmeter efter spaltmeter med smaskiga detaljer om kungens utsvävningar. Det blir Hänt extra i dagspressen vilket uppenbart handlar mer om människors behov av smaskigt skvaller än om kungens behov av kaffeflickor. Svenska folket kanske också behöver svänga sina ludna lite mer och därav projicerar självhat och avundsjuka på Carl-Gustav?

Jag känner på mig att den här historien inte är slut på långa vägar och att debatten kommer att sätta sina spår både i monarkin och samhället i stort. Och med detta blogginlägg inser jag att jag härmed är en del av det enorma mediadrev som kungen och kompani tvingas utstå.
Tur för kungen att det är så få som läser mina legobitar!

Låter dagen gå

Idag är en sådan där dag då jag låter dagen går förbi mig. Jag är ledig torsdag till måndag på grund av att Jesus for till himmelen samt att vi skall fira Sverige med fanan i topp.
Jag tänkte nog då jag gick på ledighet att jag skulle utnyttja mina fria dagar till max, sätta lite krav i kravlösheten och verkligen ta hand om min tid. Den är ju knapp. Men istället hamnade jag här i min soffa med en sunkig kopp kaffe i handen. Detta trots att storverk skulle kunna drejas i verkstaden, familj skulle kunna bli besökt på Marstrand samt att lyan skulle behöva en rejäl rengöringsomgång.
Jag låter detta inlägg vara ett minne från den initiativlösa delen av min person som innerst inne hade önskat att någon kunde ringa ut mig i solskenet där alla andra verkar vara.

Many small boxes and Maru

Jag gillar Maru, han har en sådan härligt skev kroppsuppfattning och slutar aldrig hoppas.

Jag föll ner i pekträsket, jag min svaga människa!

Jag tror att jag är en stark människa, men jag är egentligen mycket svag.

Jag har ett ständigt inre motstånd mot sådant som bland alla andra sprider sig i raketfart. Ju fler som tycker om en viss pryl, en viss typ av musik eller en viss typ av kläder, desto mer motstånd känner jag. Nu senast var det iPhonefebern som gjorde mig avig. En sån skulle jag minsann aldrig skaffa! Men, det är där min stora svaghet kommer in i bilden. För när jag varit motståndare en längre tid och betracktat min omgivnings avgudning av dessa nya pryls så börjar mitt skal att sakta vittra sönder. Det blir liksom för många som hissar prylen ifråga, för mycket reklam och snack i medierna. Så tillslut står jag där naken och sårbar, helt utan mitt skal, och inser att även jag har köpt det som alla andra köper.

Jag har fallit ner i pekträsket. Det dröjde ungefär ett år. Så länge orkade jag vara motståndskraftig. Men nu sitter jag här med en "HTC Desire HD" i handen och undrar var det var som hände. Historien upprepar sig! Från ett kraftigt avståndstagare till övervägande till ett gillande.

Jag är nu i stadiet gillande och börjar tycka om det jag pekar på i min hand. Pekandet i sig är egentligen inte det som gör telefonen speciell, snarare handlar det ju om att den är en dator i miniformat. Senast igår blev jag överraskat nöjd över att kunna ladda ner Skype i min HTC för att tala med min vän Emma i England. Så skönt att inte sitta fast vid datorn utan istället kunna tala Skype som vilket mobilsamtal som helst. Spotify är naturligtvis också riktigt bra att kunna bär runt på, men jag är tveksam till om jag vill betala för premium som man måste göra med tanke på att månadskostnaden för mobilen redan är hög.
Facebook som jag annars är fastnaglad vid framför datorn samt min hotmail är synkroniserade med telefonen så att jag alltid kan se om jag fått mail eller vad som hänt bland min vänner. Inte för att det är nödvändigt på något vis, utan snarare för att det är roligt. Jag inser att telefonen fungerar både som en praktisk manick och leksak samtidigt. Jag har egentligen bara behov av att sms:a och ringa, men behov är som vi alla vet ett relativt begrepp som vår marknad ständigt utmanar!

Jag ser mig själv som en fallen ängel som numera ägnar sin tid åt att skjuta iväg fråglar med slangbella. Men jag är tack och lov ängel nog att slappna av och låta mig själv berusas av HTC-finesser, det är jag värd, för jag skaffade ju i alla fall ingen himlans iPhone, för en sådan har ju alla andra!

Välkomna

Det är riktigt skönt att bo där jag bor. Det är inte alltid nära till allt i stan, men man bär på en känsla av att det är så. Och lägenheten i sig är mycket fräsch och trevlig.
Trots mitt värnande om mitt privatliv tycker jag bättre och bättre om det lilla inglasade "upplevelserummet" som inför inflyttningsfesten med lite jobb omvandlades till en liten oas med våra växter, vilstolen och den luddiga mattan. Våren är här, så snart skall vi skaffa en till likadan vilstol så att vi kan skjuta fönsterna åt sidan och suga åt oss av solen när det blir varmare. Tobb planerar också att hänga upp ett par rejäla balkonglådor för att odla kryddväxter.

Det har varit mycket jobb, speciellt för Tobb som varit hemma stora delar av vintern. Han har fått dra det största lasset hemmavid. Borrat upp hyllor, handlat husgeråd och sprungit ärenden. För det är jag evigt tacksam.

Inflyttningsfesten blev toppen efter många timmars snitttillverkande. Och efterföljande födelsedagsmiddagar blev även de mycket bra. Det är härligt att få bjuda in vänner och familj till vårt nya hem, och jag ser fram emot många fler bjudningar under året.
Välkomna till Venus!

Såhär kan man också hantera ett rökförbud

Keramikpanik (en ocentrerad & flygig självbild)

Jag känner att jag har fastnat i min keramikutveckling. Igen. Och fingrarna fastnar rent bokstavligt i leran också. Jag får inte upp väggarna ordentligt, och får jag det vobblar de sönder, blir ocentrerade eller allmänt oformliga.

Jag vet att jag har höga ambitioner och att de ofta rusar före det jag faktiskt kan. Ni förstår hur jobbigt det är att vara jag, att alltid ha en ambition och självbild som rusar i förväg och lämnar mitt verkliga jag i ångest och värdelöshet!

Inte heller blir mitt drejandet mer proffsigt av att sambon bara blir bättre och bättre för varje dag, fyller ugnarna med sina enorma prylar och har en egen keramikutställning på skåpet i vardagsrummet med enkom lyckade alster.

Fan, jag är inte bäst, och jag är inte ens så bra att jag kan erkänna det och sänka mina alltför höga förväntningar på mig själv.

Ännu en bra film av Aronofsky

http://www.youtube.com/watch?v=HHTfDcP0APw

51 meningar om livet

När jag klippte ihop de individuella svaren skapades en övermening mitt framför mina ögon. Och kanske är det just vårt mänskliga sammanhang som är meningen med livet?
Tack alla 51 deltagare!

Leva

På senaste tiden har jag uppskattat livet så till den grad att jag börjat få dödsångest. Existensens totala upplösning skrämmer mig. Att en dag aldrig mer kunna hålla om den jag älskar, att inte känna värmen från solen som nu i den antågande våren tittar fram.

Så idag försvann ett liv ur familjen. En genomgod man som varit sjuk en längre tid och som jag därför inte träffat på över ett år. Jag har bara fått höra om hans kamp och de glimtar av ljus som funnits längst vägen. Cancer är en hemsk sjukdom som får en att hålla andan i väntan på vad som skall komma sen.

Mina tankar går ikväll till de närmaste som samlats runt honom för att ta adjö.
Jag är så ledsen för er skull och för att jag själv aldrig mer får träffa en viktig del av familjen.
När en människa försvinner blir inget mer sig likt, det blir annorlunda.

von Mentzers "skönhetsblogg"

Jag vet inte exakt varför jag blir provocerad, vad i min barndom eller unga vuxenliv som triggat igång detta stora agg, men provocerad blir jag! Jag bli provocerad av sättet som kvinnor behandlas i media. Och idag blev jag förbannad på nytt och känner att jag behöver skriva av mig en smula.

På SvD:s hemsida finns en skönhetsblogg av en viss Hedvig von Mentzer. En blogg där hon hissar och dissar kända kvinnors utseenden och frillor på röda mattan. Detta på Svenska dagbladets hemsida! Så oerhört B och sunkigt!
Säg upp dig Hedvig, och skaffa dig ett meningsfullt arbete! Och skämmes Svd för att ni alls väljer att publicera kvinnoföraktande skräp när det finns så mycket viktigare och vettigare saker att skriva om.

Give it up for Anna!

God jul

30 år och insnöad i Brålanda

När jag ser solen reflekteras i ett snölandskap glömmer jag bort alla inställda tåg, alla fastfrusna tår, alla rinnande näsor. Snö lägger sig som ett täcke över allt det gråa och dämpar alla vassa ljud ner till tystnad.
De sade att vår förra vinter var den kallaste på 100 år. Nu säger de att det blir den kallaste på 1000 år. Förra vintern fick jag skotta mig fram på Törvedsgatan, nu tittar jag ut på vaktmästaren som sköter skyffeln på skolgården.

I helgen fick jag min ultimata snöupplevelse. Veronica firade sin 30-årsdag med matfyllt kalas i vackert hus i Brålanda tillsammans med familj, släkt samt mig och Tobias som fick representera vännerna. Vi hade planerat att åka hem på söndag morgon, men den snöstorm som mötte oss vid ankomst hade murat in oss över natten. De skottade vägarna blåste genast igen, så vi blev kvar till måndag innan vi kunde ge oss av.

Men med mat i kylen, trevliga människor och ved i kakelugnen kändes det helt okej för min del. En snöfylld promenad ut i det vita landskapet var en bonus och jag kom hem på måndag eftermiddag med en go känsla i magen.

Ensam

Tåren på kinden,
de små ensamna skorna på rummet,
sandaler i den kalla höstvinden,
ensamlunch i skogen.

Jag ömmar så för den som är ensam och ledsen.
Jag tänker att det handlar om en del av mig själv. En rest från förr.
Jag får passa mig för att blanda ihop den delen av mig själv med andra. Jag får passa mig för att göra andra till offer genom mitt tröstande.

Äntligen fick vi veta vems fel det är!

Höst mot vinter och tystnad i Småland

För inte så länge sedan var jag där som tystnaden är så dominant att den nästan gör ont i öronen. En härlig långhelg i Småland. Jag och Tobb hyrde bil och åkte ner för att umgås med hans familj och ta det lugnt ett par dagar.

En vistelse där är verkligen vila för sinnet då kontrasten gentemot storstaden är enorm. Och då tycker jag verkligen inte att Göteborg är en särskilt intensiv stad sen jag vande mig vid dess puls. Alla jag känner som jämför Göteborg med andra större städer säger att det här är ett helt annat och mycket lugnare tempo, att man i Gbg kan tala med folk på spårvagnen utan att bli ansedd som konstig.
Men jag tror på kontraster. Jag tror att det är de som gör att man kan fortsätta att uppskatta livet och se spänning i vardagen.

Under vistelsen åt vi goda italienska ostar, gick på storloppis och besökte Tobbes syster som nyss köpt hus. Framförallt tog vi det stilla och tittade in i brasan som knastrade så gott i tystnanden och värme upp både kropp och själ. Det var roligt att få lära känna hans familj bättre, höra deras tankar och se deras lilla matbutik.
Jag hoppas på en ny långhelg någon gång efter jul.

Regression

Det är nu när mörkret faller allt tätare över byggden, när ångan står som en pelare ur munnen och när kölden och vätan bitter sig inpå skinnet. Det är nu man vill regridera till det barn man var i mammas inre. Gömma sig under täcken och släppa alla ansvar och krav. Vara tätt omsluten av värme - en skyddande barriär mot det svåra därute.
Jag älskar att leva men ibland är det också skönt att få vända ryggen åt det livliga och få sova.

När mörkret faller

Det är något mycket skrämmande med vår källare. Den där långa smala korridoren med dörrar längst väggarna och med stanken av sopor från bortre änden.

Något av det värsta som kan hända är att lampan slocknar. Den korta stund det tar att gå till närmsta lampknapp är rent fasansfull tycker jag.

Förmodligen väldigt barnsligt, men jag har med säkerhet sett alltför många skräckisar där de mest otäcka saker händer i sådana där korridorer i dunkla och illaluktande källarutrymmen.

Låt oss hoppas att Kvarteret Venus satsar på trevliga utrymmen, annars är jag den som köper egen tvättmaskin illa kvickt - som det otrygga barn jag är när mörkret faller.

Ett inlägg om en multikonstnär - Thomaz Ransmyr

Thomaz bok "Vill Du Bära Min Kofta?" finns att köpa här:
Vulkan: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=48151
Libris: http://libris.kb.se/bib/11903493 (för att låna boken till ditt lokala bibliotek)
Cdon: http://cdon.se/b%C3%B6cker/ransmyr%2c_thomaz/vill_du_b%C3%A4ra_min_kofta-11724947 (sök på THOMAZ för att samtidigt beställa mina skivor!)
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789163373626/vill-du-bara-min-kofta/

Thomaz skivor kan beställas här:
http://cdon.se/musik/thomaz/

Andra beställningsbara verk där Thomaz medverkar:
http://cdon.se/musik/art_performance_artist_collection/ (samlingsskiva med remix)
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9152621979&pid=8 (boken "Älska Mig, Nu!")
http://www.bokus.com/b/9789172320901.html (boken "Glitterspray")
http://www.bokextra.se/artikel.php?isbn13=9789162222734&ref=bokfynd ("Språnget", undervisningsbok i svenska språket)
http://www.prisjakt.nu/bok.php?p=30326 (boken "Folkets Gröna Lund")

Vem skall lida?

Tittar på dokumentären Dox: The cove på Svt1. Om delfinjakt i Japan. Om den grymhet man utsätter delfiner för - dessa vackra och intelligenta varelser nära besläktade med oss människor.
Väldigt intressant att följa ett antal aktivisters engagemang och kamp för att slakten av delfiner skall stoppas.

Men just sättet de vill vinna medkänsla på vänder jag mig lite emot. Att beskriva delfiner som "intelligenta varelser" i ett sådant här sammanhang säger något om hur vi ser på både människor och djur. Delfinerna bör skonas på grund av deras intelligens, vilket måste betyda att de mindre intelligenta varelserna inte är värda vår uppmärksamhet. Att den dumma kossan i ladan inte har samma rätt till medkänsla och sympati utan mycket väl kan gå till slakt för att tillfredsställa vår aptit.

Visst görs den skillnaden även gällande våra medmänniskor? De dumma och fula är inte lika mycket värda som de smarta och vackra.

Jag säger jo; det är de. Och vi bör arbeta för att minska allt lidande, oavsett vem som drabbas.

Lammkött

En liten eloge till mannen med de starka kontrastfärgerna - mina favoritsnobb nummer 1 - Peder Lamm!

Du får lov att lysa upp den annars så gråa hösten med dina gröna kavajer och rosa skjortor.

Underbar film

Genombrott

Drejningen gav mig en sådan otrolig ångest i somras på Capellagården. Efter tre dagars försök att dreja bröt jag samman och låg till sängs en hel eftermiddag/kväll på rummet. Jag fann dock mig själv på nytt genom att bygga upp leran och njöt av det meditativa i låta lerormarna gripa tag i varandra på kavalettet. Jag var fri.

Men så för några veckor sedan bestämde jag mig för att gå en intensivkurs i just drejning för att möta mina demoner - se inlägg nedan - och jag fann dels en väldigt duktig pedagog och dels mitt inre lugn. Jag fixar att leran vobblar sönder, för det är bara att klaffsa ihop den och börja om på nytt.
Det bästa av allt är att jag igår fick ett genombrott. Jag fann tekniken och blev helt fascinerad över att jag lyckades dra upp jämna väggar mellan mina fingrar. Det blev en skål vars kant jag räfflade och som nu står på hyllan i verkstaden och väntar på att beskickas.

Idag gjorde jag ett nytt besök vid drejskivan, och tyvärr fungerade det inte alls. Jag stonkade mig blodig (bokstavligt) för att få en större lerklös att bli centrerad, men lyckades inte. Jag var - som jag annats brukar skämta - inte "centrerad som person". Jag hade inte ätit ordentligt innan och fick inte in tekniken i händerna. Men, det gjorde absolut ingenting. Och det i sig är framgång för en liten människa som mig med annars så stor prestationsångest.

Från kursdagarna på Dreja blev mitt första misstag till en vitlöksriv som mamma skall få i present tillsammans med en fin olja och en klase lök. Misstag är inte misstag utan innebär nya tag = Genombrott.

Du glömmer väl inte av att följa dina drömmar?

"Shoppa rätt", "träna smart", "följ dina drömmar", "brännheta trendtips", "bli livs-smart", "32 nya sextips", "stor sminkguide", "4 steg till bättre självförtroende", "adjö fula lår - de bästa metoderna."

Varje dag samma grej på tidningshyllan.

Ibland tror jag att kvinnor generellt skulle tjäna på att bli mindre sociala.
Att vara social har flest fördelar, men visst är det väl så att vi trots strävan att uppmuntra olikheter söker varandras likar och gärna vill göra varandra så lika som möjligt? Det är vad jag tycker att tidningshyllan representerar - att man inte ska göra sina egna val.

Kvinnor: Sluta genast att banta!

Kan jag stå till tjänst?

Hade en intensiv förmiddag på mitt nya arbete. Rektor och personal är förväntansfulla och släpade runt mig för att oförberedd presentera mig i en hoper klasser. Det gick bra, och det var roligt.

Jag fick posera framför en buske inför en uppdatering av deras hemsida, och med mig hem fick jag en arbetsdator och en kalender. I mindre organisationer är kommunikation mer direkt. Det verkar gå snabbt i Lilla Edet och jag försöker hänga med på tåget. Ser lika mycket fram emot jobbet som min nyvunna möjlighet att vara ledig större delen av sommaren.

Mot nya mål!

Smuts

Smuts är det som befinner sig på fel plats. Detta menade Mary Douglas, och hon talade då inte bara om såsen som hamnar på skjortan utan även om människor som är fel inom ramen för normen.

Rödbetsskvättet på köksluckan kändes mycket bättre när det hamnade på disktrasan, men jag kunde inte låta bli att i mitt stilla sinne undra vad disktrasan tyckte om det.

Här är nu rent hus och smutsen har vi förpassat bortom vårt synfält. Men försvinner, det gör den aldrig.

Perspektiv

Jag insåg nyss att jag har flera års dagbokskrivande kvar på min gamla Lunarstorm, så jag försökte logga in på sidan. Lunarstorm är borttaget men tack och lov gick det att importera dagboksinläggen till den nya ersättningscommunityn:
Det allra sista inlägget tog mig tillbaka i tiden ett antal år:

"Yiiip!
2006-07-13 15:21

Jag kom in på Socionomprogrammet! Nu vet jag vad jag kommer att hålla på med i över tre år framöver.

Spännande...

och skrämmande..."


Det är en klyscha, jag vet, men visst är det väl märkligt hur fort tiden går?

Kukklotter

Vilken härlig arbetsmiljö man har.
Alla ni som älskar kukar, skriv ert namn i kommentarerna!

Snart på en ort nära dig - Om tillgänglighet i mötet

Där sitter hon i stolen
Så liten att hon knappt syns.
Pratar i 200 knyck och jag får själv knappt en syl i vädret.
Det blir att jag säger "mmmm" och "jaså" och "okej" och att jag däremellan tvingar henne till att bromsa för att få ner farten och skapa ett sammanhang kring det hon säger.

Jag blir alltid lika förundrad över min magkänsla i mötet med barnen på mitt jobb. Eleverna tränger in och lämnar något efter sig som jag ibland funderar på länge efteråt.
Det är en sådan intressant synkning som sker i mötet där jag känner det som eleven känner och där min roll blir att tolka känslan och våga hålla min kuratorsdörr öppen även för det otäcka.

Flickan jag nyss nämnde är en sådan där liten person man helst vill bjuda på saft och bullar. En hungrig fågelunge. Kanske att jag också gör det någon gång innan jag slutar mitt vikariat på skolan, och fram tills dess får hon och de andra eleverna som besöker mig eller cirkulerar kring mig hålla till godo med mitt sällskap och min tillgänglighet. För jag hoppas att det är det jag utstrålar.

Jag fick jobbet som kurator i Lilla Edet. 60 sökande till tjänsten - jag undrar dels hur jag lyckades lura chefen samtidigt som jag känner mig stolt över min prestation. Så i januari blir det att se tillgänglig ut på annan ort åt ett annat väderstreck. En fast tjänst att grotta in mig i istället för att flaxa omkring på olika arbetsplatser. Det kommer göra både mig och mina små fågelungar gott. Det ser jag fram emot.

Dreja

Vad skönt att få sätta händerna i leran på nytt efter sommarens kurs på Capellagården, Öland.
Och vad underbart att med superpedagogik och handledning faktiskt få känna att tekniken satte sig.





















Bara för att man är konstnär behöver man inte vara en god pedagog. På Capella hade nog mer grund varit bra för att klara av alla fria tyglar. Men Ulla Örner med assistent på Drejaverkstaden var verkligen duktig på att lära ut.















Dag två av intensivkursen i drejning är till ända. Tiden går så snabbt när man har trevligt. Gott sällskap, god mat och mer kunskap har gjort mig taggad på nytt. Planerar att hyra in mig i Drejas verkstad i höst för att hålla hantverket och inspirationen vid liv. Samt att få en mer meningsfull fritid.





















Kan varmt rekommendera en kurs hos Ulla.
Jag hoppas att jag med lite mer hjälp kan lyckas banka in centreringen i mitt lilla ocentrerade huvud. Idéer finns det ju gott om.

http://www.dreja.com/

Kimono fusion

Var på en härlig utställning på Världskulturmuseet i goda vänners sällskap. Kimono fusion. Behandlade mötet mellan det traditionella Japan och det moderna.
Det är intressant hur starkt ett samhälle kan bevara det förgångna men samtidigt anamma den nya tidens krav på effektivitet och kommunikation. I de kläder som ställdes ut var gamla element moderniserade, traditionella kimonotyg fastsydda samman med plastmaterial och nitar.

Vanligtvis kan jag känna mig betyngd av all den information som utställningarna förmedlar, ja textmässigt då alltså, men den här gången gick jag från museet med en önskan om något mer. För 60 kronors inträde var det lite glest mellan inforutorna och analyserna, för visst borde det finnas mycket att säga om dagens Japan?

Två vänner skall själva åka dit inom kort, kanske kan de ge mig en ny bild och komplettera det vi tillsammans såg på utställningen.
Jag önskar er en riktigt trevlig resa!

Kimono fusion

Lita på mig

Flyktbeteende

Istället för att fly, varför kan vi inte bara stanna kvar?
Istället för att vända ryggen till, varför kan vi inte bara acceptera?
Istället för att förändra, varför kan vi inte bara vara nöjda?
Istället för att radera, varför kan vi inte bara omvärdera?

Jag önskar att jag vore bättre på att stanna kvar.