Min allra största rädsla

I snart 30 år har livet - trots stora personliga förändringar för min del - varit ungefär detsamma.
De människor som betytt och betyder någonting för mig - familj och nära vänner - finns vid min sida och står ut och respekterar min egensinnighet i vått och torrt. Mina morföräldrar lever i samma hus där jag växte upp och senast i helgen var jag på besök och åt mig tjock på mormors goda kakor. Kakor som smakar som de alltid gjort; Vaniljbullar, kardemummakaka och chokladkaka. De människor som finns omkring mig, och de platser jag knyter mig till, finns där och är som de alltid har varit. Det känns tryggt.

Men nu har saker börjat förändrats och jag inser att livet inte kommer se detsamma ut om några år.
Under mitt senaste besök hos familjen berättade morfar att han haft kärlkramp en längre tid men i rädsla att oroa mormor inte sagt något. Nu skall värken ha blivit övermäktig då han inte kan promenera som förut utan att få ont, så imorgon skall han äntligen till en läkare för undersökning.
För ett par år sedan började mormor få ont i sitt knä, en förslitning som hon får leva med. Till skillnad mot förr går hon nu ett trappsteg i taget. Jag upplever också att hon hör sämre vilket allt oftare skapar små missförstånd i våra samtal.
Mormor och morfar har förlorat några nära vänner under senare år och har även börjat grubblat kring hur de själva skall göra med huset efter deras bortgång med tanke på sina tre barn.

Jag bär på en del förträngda minnen av att bli lämnad och bortvald som liten, därför blir tanken på att de som står mig närmast i livet skall försvinna fruktansvärt svår att bära. Och varje gång jag besöker mina morföräldrar blir jag påmind om att livet inte varar för evigt.
Existensens upphörande är min allra största rädsla, och att de jag älskar skall dö har kommit att smärta mig alltmer. Att inte få äta mormors goda kakor eller få gapskratta tillsammans med henne i ett parti Fia med knuff. Att inte få ta emot hennes omtänksamma små vykort och telefonsamtal. Att inte få höra morfar sitta och muttra över dålig fotboll i soffan eller ta en tur runt Marstrandsön i båten. Låta vinden ruffsa håret och dricka termoskaffe tillsammans. 

Naturligtvis borde jag leva livet i nuet och inte tänka på vad som kommer sen. Det säger alla. Jag borde åtminstone acceptera det föränderliga i livet. Men som det är nu ser jag med fasa på framtiden.

Livet är så skört och vackert. Det är först nu som jag börjar förstå det på riktigt.