Stockholm Music and Arts 2012

Den nya festivalen på Skeppsholmen förde mig till Stockholm för första gången på 29 år. Det var spännande att få en glimt av mitt ursprung tillsammans med ett skönt gäng från Dreja.
I tunnelbanans mörker var det svårt att få en överblick, men de platser jag besökte; Slussen, Gamla stan, Skeppsholmen och Midsommarkransen var vackra. Stockholm är en vacker stad och jag är tacksam att jag fick uppleva den tillsammans med människor jag tycker mycket om.

Det dröjde innan konstprogrammet dök upp hemsidan, så fram tills någon dag innan avfärd trodde jag att "arts" i festivalnamnet betydde konstnärlig musik, att man  valt alternativa artister med konstnärligt uttryck. Men det visade sig att området var fullt av konstutställningar i form av tavlor, interaktiva verk, filmer, teater och performance mm.

Jag trodde att jag skulle hinna med att träffa fler Stockholmsvänner under vistelse samt se mer konst på festivalområdet, men det visade sig vara mycket svårt. Istället blev musiken mitt fokus och jag tittade på Ane Brun, Patti Smith, Antony Hegart, Marianne Faithful, Buffy Sainte-Marie, Laleh, Frida Hyvönen och Björk.
Däremellan hann jag med en del umgänge med Susanne från Capellagården som vi bodde hos, Prideparaden, inspiration på Blås och Knåda och Kaolin, fika och lunch i Gamla stan med Peter samt lite drinkande med Drejagänget i Stockholmsnatten.

Festivalen visade sig vara mycket välstädad. Ingen var odrägligt full, bajamajorna luktade rosor, publiken var blandad och stämningen var god. Perfekta förutsättningar för bra konsertupplevelser.

Ane Brun gjorde knappast någon besviken. Hennes röst är gudabegåvad då den skär genom allt.
Förra gången jag såg henne var i vintermörkret på Trägårn i Göteborg. Där skapade ljussättningen en fantastisk stämning till musiken. På Skeppsholmen var hon en av de artister som spelade medan solen lyste som starkast, så rent estetiskt blev konserten inte lika spännande. Men hon sjöng ungefär samma låtar som sist och gjorde det med bravur. Hennes fantastiska band, och då särskilt de två underbara trumslagarna, skapade blixt och dunder som slog med kraft mot mitt bröst. Låtar som The light from one, Do you remember och Undertow kändes i hela min kropp.
Ane är sannerligen en kvinna med begåvning vars kommande Sverigespelningar inte får missas!

Frida Hyvönen hade en fin utstrålning där hon satt med sin hemmasydda cape vid sitt piano och drog vitsar om Västerbottenost. Hennes röst var stark och vacker men repertoaren var inget att skryta med. Låtarna kändes ihopslängda med vaga refränger, men om några år, med fler skivor i bagaget, kommer Frida säkert att kunna lysa desto starkare. Hon är begåvad men oerfaren.

Patti Smith har jag ingen tidigare relation till trots den legend hon är. Men nu har jag sannerligen det. Hon hade fantastisk talang i att dra med sig publiken i sin rock and roll. Med sin starka rockröst och en härliga låtskatt gjorde hon mig lycklig. Hennes antikrigsbudskap känns tyvärr lika aktuellt idag som förr, och med en ny ung generation i publiken skapade hon en tro på förändring och framtidshopp. Mycket bra.

Marianne Faithful hörde jag första gången då hon sjöng vackra Who will take my dreams away i filmen De förlorade barnen stad. Jag fick också senare reda på att hon var kvinnan som trallade med i Metallicas The memory remains.
Med en bakgrund i heroinmissbruk samt en kroppshydda något större gjorde Marianne inte många utsvävningar på scenen. Hon stod upp och sjöng gamla hittar med sin skorrade rökstämma och satte sig ned under gitarrsolona och tog sig upproriskt ett bloss trots rökförbudet. Musiken kändes nostalgisk och hennes röst var både varm och vass på samma gång. Hennes läppar var knallröda och lyste upp hela området.
Kanske är Mariannes konsert inte den jag tar med mig längst, men just där och då kände jag mig nöjd.

Buffy Sainte-Marie är 5 år äldre än Faithful men uppbådade en helt annan energi på scenen. I en glittrig utstyrsel hoppade, studsade och dansade hon till sin indianrock/pop och bad regeringen att dra åt pipan. Likt Patti bad hon också om fred i världen och kritiserade vår utarmning av jorden.
Trots vissa uppenbara problem med ljudet levererade hon en varierad repertoar med både lugna och energiska låtar. Ulla grät nästan till Soldier blue och med rungande applåder som respons kom Buffy ut hela två gånger för att ge oss extranummer.

Det verkade som att alla såg fram emot Laleh, men när hon dök upp på scenen blev jag mest besviken.
Hennes röst drunknade ofta i kören och hennes dansare kändes som klichéer från melodifestivalen. Utöver Live tomorrow gav hennes låtar mycket lite att minnas. Hennes publikkontakt och utstrålning kändes otroligt konstlad. Hon kunde mumla "vad roligt vi har det, vad fint" som en 10-åring lite närsom under showen och jag kunde inte se någon inre styrka hos henne hur jag än ansträngde mig. Hon hade noll karisma på den stora scenen, måhända skulle hon därför passa bättre i ett mindre sammanhang där hennes berömda storhet kommer närmre. På Skeppsholmen upplevde jag bara osäkerhet och fejkad intimitet.

Antony Hegart hade mig sig delar av Sveriges radios symfoniorkester på scenen, för tillfället klädda i vitt.
Själv kom Antony ut i svart tunika och liknande mest något väsen från Mumindalen.
Det är lätt att avfärda den som vågar kliva ur boxen, men så fort Antony började sjunga släppte alla tvivel. Konserten var i sanning den vackraste under festivalen. Symfoniorkestern backade upp honom till hundra procent och utöver en härlig känsla för musiken fick man en djup sympati för artisten i sig. Det fanns en skörhet uppblandad med styrka hos honom som kändes attraktivt. Hans tankar om en mer feministisk värld var både revolutionära och hemtrevliga även om en och annan surgubbe tycktes ogilla dess idéer och lämnade publikhavet. Jag stannade kvar och njöt.

De senaste åren har Björk dragit sig allt längre från popvärlden och istället skapat konceptuell musik med mycket tankekraft bakom. Jag har svårt för senaste albumet Biophilia där melodierna tycks lysa med sin frånvaro till fördel för Björks komplexa inre värld. Hon utforskar på albumet samt tillhörande app både det inre och yttre universumet. Hon kastar sig ut i världsrymden och zoomar sedan in i människans celler och dna och tillbaka ut igen. Alla är vi en del av det stora och lilla.
På scenen hade Björk med sig en kör av unga kvinnor som skapade vackra stämmor bakom hennes kraftfulla röst. Hon gav både en visuell och musikalisk show av hög klass i sin Pluppliknande, håriga scenkostym.
Under ett par nummer firandes en så kallad Tesla coil ned från taket och spelade med hjälp av blixtrande elektricitet. Otroligt effektfullt och starkt. Tobias sa att han fick ont i lederna.
Främst sjöng Björk låtar från senaste skivan, och trots att jag inte är stormförtjust i albumet blev det aldrig tråkigt utan snarare mycket stark. Hon pendlade mellan stilla briser till fullfjädrade orkaner. Bland annat hyllade hon isländska Eyjafjallajökull till vild pyroteknik som spydde ut eld och gnistregn över scenen medan kören dansade som besatta. Och till All is full of love och Joga fick jag och säkert fler med mig en tår i ögat av den skönheten som utstrålades från scenen. Jag upplevde stora kontraster mellan det groteska och det sköna.
Jag älskar inte allt som Björk gör, men jag älskar det komplexa i hennes musik och tankevärld och jag avgudar hennes kompromisslöshet. Hon kunde lätt ha fyrat av ett helt batteri med gamla dängor men valde att löpa linan ut med sin skruvade konst och sina experiment.
Björk gav en festivalfinal värdig en kung, och själv var hon Skeppsholmens isländska dunderdrottning.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Då jag glömde kameran hemma har jag lånat bilder från nätet. Hoppas med respektfullhet att upphovsmännen tar det som en komplimang:

Min allra största rädsla

I snart 30 år har livet - trots stora personliga förändringar för min del - varit ungefär detsamma.
De människor som betytt och betyder någonting för mig - familj och nära vänner - finns vid min sida och står ut och respekterar min egensinnighet i vått och torrt. Mina morföräldrar lever i samma hus där jag växte upp och senast i helgen var jag på besök och åt mig tjock på mormors goda kakor. Kakor som smakar som de alltid gjort; Vaniljbullar, kardemummakaka och chokladkaka. De människor som finns omkring mig, och de platser jag knyter mig till, finns där och är som de alltid har varit. Det känns tryggt.

Men nu har saker börjat förändrats och jag inser att livet inte kommer se detsamma ut om några år.
Under mitt senaste besök hos familjen berättade morfar att han haft kärlkramp en längre tid men i rädsla att oroa mormor inte sagt något. Nu skall värken ha blivit övermäktig då han inte kan promenera som förut utan att få ont, så imorgon skall han äntligen till en läkare för undersökning.
För ett par år sedan började mormor få ont i sitt knä, en förslitning som hon får leva med. Till skillnad mot förr går hon nu ett trappsteg i taget. Jag upplever också att hon hör sämre vilket allt oftare skapar små missförstånd i våra samtal.
Mormor och morfar har förlorat några nära vänner under senare år och har även börjat grubblat kring hur de själva skall göra med huset efter deras bortgång med tanke på sina tre barn.

Jag bär på en del förträngda minnen av att bli lämnad och bortvald som liten, därför blir tanken på att de som står mig närmast i livet skall försvinna fruktansvärt svår att bära. Och varje gång jag besöker mina morföräldrar blir jag påmind om att livet inte varar för evigt.
Existensens upphörande är min allra största rädsla, och att de jag älskar skall dö har kommit att smärta mig alltmer. Att inte få äta mormors goda kakor eller få gapskratta tillsammans med henne i ett parti Fia med knuff. Att inte få ta emot hennes omtänksamma små vykort och telefonsamtal. Att inte få höra morfar sitta och muttra över dålig fotboll i soffan eller ta en tur runt Marstrandsön i båten. Låta vinden ruffsa håret och dricka termoskaffe tillsammans. 

Naturligtvis borde jag leva livet i nuet och inte tänka på vad som kommer sen. Det säger alla. Jag borde åtminstone acceptera det föränderliga i livet. Men som det är nu ser jag med fasa på framtiden.

Livet är så skört och vackert. Det är först nu som jag börjar förstå det på riktigt.