På väg till praktiken här om dagen fann jag en Metro på sätet där jag satte mig och skummade igenom tidningen. Jag har alltid tyckt mest om insändarna och fann nedanstående aggressionsutlopp i senaste numret:
Därför är 70-talister en skam för Sverige:
Vet hut 60-, 70- och tidiga 80-talister. Ni far fram som egotrippade ångvältar i samhället och skiter i allt och alla. Ni måste alltid se till att andra ska dansa efter er pipa. Ni kräver den bästa materiella standarden. Ni skitar ner miljön med stadsjeepar, lyxkonsumtion och Thailandsresor. Och gnäller sedan över dåliga löner. Ni saknar respekt för äldre, armbågar ut tidigare generationer från arbetsmarknaden som byggt upp Sverige och tycker att ni vet bättre. Ni tror även att ni kan bestämma över vädret då ni åker på semester till Thailand. När ni kräver att få pengarna åter av resebolaget därför att vädret inte stämmer in efter era kalkyler är det något allvarligt fel i era hjärnor.
Jag är glad att inte tillhöra någon av nämnda generationer. Ni drar en skamfläck över Sverige som tyvärr drabbar oskyldiga.
VÄCKARKLOCKAN
Någon som anar ett uns bitterhet här tro..?
Uppenbarligen en människa som materiellt sätt har det ganska dåligt, som blivit avsatt från jobbet av en ur ovan nämnda generationer, som aldrig åkt till Thailand och som på grund av arbetslöshet och elände aldrig kommer att kunna göra det heller.
Oftast då man är som mest arg, frustrerad eller ledsen har man en benägenhet att generalisera, och insändartexten måste vara sprungen ur en enorm ilska då personen ifråga lyckas dra flera generationer över en kam, och som tidig 80-talist kan jag inte annat än att ta åt mig en smula och bli irriterad över allt ont som jag påstås göra, över att jag är en "skamfläck för Sverige".
Men samtidigt som jag blir förbannad måste jag ju ändå tillstå att det ligger något i det som Väckarklockan säger. För visst är vår generation ändå ganska egocentisk? Det identitetsprojekt vi kommit att hamna i handlar mycket riktigt om vassa armbågar, om att tillfredsställa våra behov av yrkeskarriär, hög standard och häftiga resor/upplevelser. Sådant har alltid ett pris, men för det mesta väger de omedelbara fördelarna av vårt handlade tyngre än de negativa konsekvenser vi inte kan se direkt. Jaget är allt, och kanske att vi ibland behöver fråga oss vad det är för Jag vi vill bli.
Trots den bittra eftersmaken av hennes godisskiva blir tanken på att missa kommande showen smärtsam. Hon har trots alla svenska samarbeten dissat Sverige år efter år, och vem vet när hon kommer tillbaka nästa gång?
Har tidigare gillat Kent och ville för ett par dar sen stoppa in en låt lite snabbt i MP3:an för att ha på promenad i stan. Hittade snabbt bandets låt Ingenting från senaste plattan och tog den. Men ack vilket misstag! För var gång jag lyssnar på låten blir jag mer och mer irriterad på Kent. Dom sitter fortfarande där på sin jävla Hagnesta Hill och absolut ingenting har hänt! Ännu en gång placerar de sig i en självplågad offerroll då de skanderar om sitt ickeliv i nån nedgången förort. Ännu en gång skyller de allt på "dom andra". Dessa nedrans fyrtiotaggare börjar ärligt talat bli patetiska. Att musiken låter som den alltid har gjort förstärker bara intrycket av att bandet faktiskt sitter fast i samma hyreshus som för 15 år sedan; fast i sin tonårsångest från vilken de aldrig verkar vilja ta sig ur. 
De senaste veckorna har filmen Australia upptagit helsidor och storannonser i tidningarna, antagligen just för att det är en storfilm. Stor på det sättet att den är lång, sprängfylld och antagligen innehåller alla de klichéer som en storfilm förväntas innehålla: Vi har ett historiskt drama, vi har den fisförnäma överklassdamen som förfäras över den manlige huvudrollens ofina sätt men som med tiden ändå blir förälskad i honom och lägger sig till med en del av hans beteenden. Vi har alla de klassiskt dramatiska separationerna som manar till tårar och det storslagna landskapet som får en att digna i biostolen.
Inte världens bästa bildkvalitet, inte världens bästa ljudkvalitet,
Jag är urusel på att se på tv. Ibland tittar jag en stund då jag äter för att ätande i ensamhet är så förbaskat tråkigt. Under dessa stunder upptäcker jag ofta allt det där som jag gärna skulle vilja se mer av om jag hade varit en mer disciplinerad tv-tittare som så många andra verkar vara. Tipsade ju i höstas om den sköna serien Carnivalé, men bara för att jag tyckte om den så ska ni inte tro att jag lyckades följa den! Musikministeriet har jag sett förr och såg precis ett repriserat avsnitt härifrån datorstolen. Hemskt trevligt i all sin enkelhet! Ett musikprogram som inte bara spelar något hippt man ändå inte känner till, utan faktiskt vänder och vrider lite på musiken, dess innehåll och vad som finns runt. Kanske det enda sättet för mig att se även nästa avsnitt är att äta lite oftare!
För en tid sedan infann sig en ny funktion på Facebook, nämligen den att man kan kommentera det folk gör. Om någon har lagt upp en ny bild eller ändrat sitt statusmeddelande går det bra att kommentera detta i en liten ruta undertill.
Det är dyrt att befinna sig i en stad. Stadens hela fundament verkar vara gjord av och för konsumering. Konsumering av prylar, konsumeringar av människor, konsumering av relationer. Från en tjock plånbok blir en dag på stan till ett svart hål i fickan.
De sparar minsann inte på krutet såhär i början! Visserligen är det delvis mitt eget fel då jag inte skrivit klart min praktikrapport utan fått göra det nu under första kursveckan, men de tvingar oss även att planera inför c-uppsatsen samtidigt som dagarna i föreläsningssalen är långa och ämnet pest. Igårkväll fick jag ett totalt psykbryt och svor och lipade över mitt förfärliga liv. Pressen har varit hög men nu när böckerna är införskaffade och rapporter mm är inlämnade kan jag förhoppningsvis lugna ner mig och fokusera på det vi har här och nu.
Då magfettet börjar leva sitt eget liv,
Så kom då den sista praktikdagen och ännu fler goa avsked blev gjorda. 
Som jag skriver i ett inlägg längre ner så är det många avslut just nu. Från var och varannan person har jag fått frågan när jag slutar praktiken och hur det känns att sluta vilket gjort att jag blivit påmind om det varje dag. 
På väg till praktiken här om dagen fann jag en Metro på sätet där jag satte mig och skummade igenom tidningen. Jag har alltid tyckt mest om insändarna och fann nedanstående aggressionsutlopp i senaste numret:.JPG)
Idag började praktiken återigen efter ett längre juluppehåll bara för att snart avslutas, och många avslut blir det!
Det var ganska längesedan jag färgade håret i min mellanbruna nyans, istället har jag låtit mitt råttfärgade växa ut och man kan nu tydlig se utväxten i benan.
Jag är inget storfan av Ringenfilmerna, men jag fastnade ändå framför Konungens återkomst häromdagen.
Under 2008 har jag blivit dumpad,
