Jag blir så rörd!

Som jag skriver i ett inlägg längre ner så är det många avslut just nu. Från var och varannan person har jag fått frågan när jag slutar praktiken och hur det känns att sluta vilket gjort att jag blivit påmind om det varje dag.
I måndags besökte jag kurators-Christin och hon fick en liten present, likadant fick specialpedagog-Eva då jag besökte henne under förmiddagen.

Då jag kom tillbaka till min skola skulle jag och Mikaela hålla i sista kompisgruppen i klass 4 och det var inte vilket kompisgrupp som helst utan min alldeles egna fest som eleverna hade ordnat! Tyckte jag märkte på en av grabbarna att han var extra angelägen om att få in mig i klassrummet. På tavlan hade de skrivit "Davids fest" med stora bosktäver och runt om en massa fina hej-då-hälsningar. Några av barnen hade bakat goda kakor och bjöd på saft, och från hela klassen fick jag ett jättefint häfte där alla ritat vackra teckningar till mig inklusive ett brev där de tackar så mycket för en bra tid. Under min fest berättade alla roliga historier (Bellman är visst poppis fortfarande) och sist av allt fick eleverna säga något till mig och det blev bara fina saker. Tänk vad mycket man kan ge utan att man vet om det där man går och tragglar!

I personalrummet var det sedan dags för sedvanlig onsdagsfika där den ene rektorn idag tog ordet och räckte över en blomsterbuckett till mig och önskade lycka till.
Med elevernas fina teckningar och blommorna i hand var det inte långt ifrån att jag fällde en tår, om inte annat var jag lite skakig då jag sedan skulle dricka kaffe. Och mer skakig lär jag bli på fredag då det definitivt tar slut och där jag utöver avsked med handledare och närmsta kolleger också ska på arbetsplatsträff med hela Stödenheten där det nog också på något sätt kommer uppmärksammas att jag försvinner.