Jag är en skamfläck för Sverige

På väg till praktiken här om dagen fann jag en Metro på sätet där jag satte mig och skummade igenom tidningen. Jag har alltid tyckt mest om insändarna och fann nedanstående aggressionsutlopp i senaste numret:

Därför är 70-talister en skam för Sverige:
Vet hut 60-, 70- och tidiga 80-talister. Ni far fram som egotrippade ångvältar i samhället och skiter i allt och alla. Ni måste alltid se till att andra ska dansa efter er pipa. Ni kräver den bästa materiella standarden. Ni skitar ner miljön med stadsjeepar, lyxkonsumtion och Thailandsresor. Och gnäller sedan över dåliga löner. Ni saknar respekt för äldre, armbågar ut tidigare generationer från arbetsmarknaden som byggt upp Sverige och tycker att ni vet bättre. Ni tror även att ni kan bestämma över vädret då ni åker på semester till Thailand. När ni kräver att få pengarna åter av resebolaget därför att vädret inte stämmer in efter era kalkyler är det något allvarligt fel i era hjärnor.
Jag är glad att inte tillhöra någon av nämnda generationer. Ni drar en skamfläck över Sverige som tyvärr drabbar oskyldiga.
VÄCKARKLOCKAN

Någon som anar ett uns bitterhet här tro..?

Uppenbarligen en människa som materiellt sätt har det ganska dåligt, som blivit avsatt från jobbet av en ur ovan nämnda generationer, som aldrig åkt till Thailand och som på grund av arbetslöshet och elände aldrig kommer att kunna göra det heller.

Oftast då man är som mest arg, frustrerad eller ledsen har man en benägenhet att generalisera, och insändartexten måste vara sprungen ur en enorm ilska då personen ifråga lyckas dra flera generationer över en kam, och som tidig 80-talist kan jag inte annat än att ta åt mig en smula och bli irriterad över allt ont som jag påstås göra, över att jag är en "skamfläck för Sverige".

Men samtidigt som jag blir förbannad måste jag ju ändå tillstå att det ligger något i det som Väckarklockan säger. För visst är vår generation ändå ganska egocentisk? Det identitetsprojekt vi kommit att hamna i handlar mycket riktigt om vassa armbågar, om att tillfredsställa våra behov av yrkeskarriär, hög standard och häftiga resor/upplevelser. Sådant har alltid ett pris, men för det mesta väger de omedelbara fördelarna av vårt handlade tyngre än de negativa konsekvenser vi inte kan se direkt. Jaget är allt, och kanske att vi ibland behöver fråga oss vad det är för Jag vi vill bli.