Hela min barndom och mitt vuxna liv har den suttit där. Berguven i mormor och morfars hall.Det mycket utrotningshotade och skyddade djuret vars mer levande släktingar visst byggde bo i Ullevi för ett par år sedan och därmed vållade en del intressanta inslag på nyheterna.
Morföräldrarnas berguv är stendöd och uppstoppad. Morfar var som ung en skjutgladen krabat och skjöt på det mesta som rörde sig. I det här fallet är den officiella versionen att berguven nog var "nån kråka eller liknande" som fick sätta livet till. Man stoppade upp ugglan och satte den i hallen där den sitter än idag och vakar över vilka som kommer och vilka som går.
Nya människor dyker upp för att sedan lämna Parkgatan bakom sig, men uven är konstant bortom tid och rum. Och trots att den ser så arg ut med sin skarpa glaskuleblick står den för kontiunitet och trygghet. En skata på grenen hade inte gett samma känsla, men måhända en del skratt!
Som jag varit inne på i tidigare inlägg har jag kommit att bli rädd för tidens gång som tycks accelerera, något som blivit tydligare för mig i å med min 30-årsdag. Just därför söker jag förmodligen mer eller mindre medvetet efter fasta punkter i mitt annars så flytande liv. Berguven är en sådan punkt, till synes fånig i andras ögon men för mig en känsla av samhörighet.
När jag igår var på min morfars födelsedagskalas och tittade min gamle vän djupt i ögonen (uven alltså, inte morfar), så tänkte jag att den nog skall bli min en dag. Att den nog skall få följa med mig hem och få vaka i det hus där jag en gång kommer att bo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar