Jag känner att jag har fastnat i min keramikutveckling. Igen. Och fingrarna fastnar rent bokstavligt i leran också. Jag får inte upp väggarna ordentligt, och får jag det vobblar de sönder, blir ocentrerade eller allmänt oformliga.Jag vet att jag har höga ambitioner och att de ofta rusar före det jag faktiskt kan. Ni förstår hur jobbigt det är att vara jag, att alltid ha en ambition och självbild som rusar i förväg och lämnar mitt verkliga jag i ångest och värdelöshet!
Inte heller blir mitt drejandet mer proffsigt av att sambon bara blir bättre och bättre för varje dag, fyller ugnarna med sina enorma prylar och har en egen keramikutställning på skåpet i vardagsrummet med enkom lyckade alster.
Fan, jag är inte bäst, och jag är inte ens så bra att jag kan erkänna det och sänka mina alltför höga förväntningar på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar