Anna Anka sätter fingret på vilka vi egentligen är

Svenska Hollywoodfruar har rönt en viss uppmärksamhet hos svenska tv-tittare. Att man väljer att göra en serie om dessa lyxkvinnor långt borta i väst är förstås ett smart knep då vi älskar att gotta oss i sådant som går emot våra värderingar och vår livsstil.

Ett genomgående tema i offentliga debatter är den svenska demokratin, vår stora öppenhet och vår individualitet. I Sverige får man vara som man vill, göra som man vill, se ut som man vill. Vi svenskar är självständiga och kreativa varelser. Men ju mer man betraktar det som försiggår bortom de offentliga debatterna - i vårt vardagsliv och i hur vi samtalar med varandra - ju mer inser man att det bara är en välpolerad yta vi gärna skryter med.
Vi är hur konforma som helst i Sverige. Vi är konflikträdda och väljer att skvallra istället för att konfrontera. Så fort någon är lite för annorlunda blir han eller hon utpekad och skvallrad om. Vi klär oss generellt i våra HM-kläder och den stora självständigheten vi så gärna skryter med är i sig bara ett gruppbeteende; det är helt enkelt modernt att vara självständig och så fort någon är lite för nöjd, lite för enkelspårig eller lite för konform är han eller hon inte riktigt som oss andra.

Jag tycker att reaktionerna på Svenska Hollywoodfruar underbygger mina påståenden mycket väl. De allra flesta som kommenterar detta spektakel är mycket negativa till allt pengaslöseri, Anna Ankas syn på hur man skall vara som fru, utseendefixeringen osv osv. Jag påstår inte att jag själv tycker så mycket om det Anna och de andra fruarna står för, men det blir för mig tydligt att den generella svensken är ganska så starkt gruppbetingad och att den individkultur vi lever i bara är en snygg fernissa.