Människor testar alltid ens gränser, men till skillnad mot främlingar som man lätt håller på avstånd blir de människor som står en nära i form av vänner, familj och kärleken ständigt ett prov på vilka gränser man vill behålla och vilka gränser man vill skall rämna.
Min relation till Tobb har sedan vi stötte på varandra för ett år sedan varit mycket utmanande för mig själv och för mina personliga och ofta rigida gränser. Att släppa in en annan människa och hans eller hennes kärleksenergi är påfrestande för någon som mig vars distans och murar en gång blev till ett skydd mot en väldigt hård och ogästvänlig värld som ville skada mig. Jag har under den här tiden gradvis kommit till insikt om att min distans inte bara varit ett skydd mot ondska utan även mot kärlek.
I sann interaktionistisk anda förstår jag nu inte bara teoretiskt utan även rent praktiskt att de vi är formas genom de möten vi gör med andra människor. Möter vi på avståndstagande blir vi också avståndtagare - möter vi på kärlek blir vi också kärleksfulla om vi klarar av att ta emot något som gör oss sårbara och små.
För ett halvår sedan hade jag svårt att sova med min blivande sambo bredvid mig i sängen. Nu har jag svårt att sova utan honom! Jag är så glad att jag lät mina gränslinjer invaderas, att jag tog mitt förnuft till fånga och därmed öppnade vägen till mitt slutna hjärta. Jag är så tacksam gentemot mig själv att jag valde att träffa Tobb en gång till, liksom jag är tacksam gentemot honom för att han vågade träffa mig igen efter att en gång ha blivit rejält ratad. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar