Genombrott

Drejningen gav mig en sådan otrolig ångest i somras på Capellagården. Efter tre dagars försök att dreja bröt jag samman och låg till sängs en hel eftermiddag/kväll på rummet. Jag fann dock mig själv på nytt genom att bygga upp leran och njöt av det meditativa i låta lerormarna gripa tag i varandra på kavalettet. Jag var fri.

Men så för några veckor sedan bestämde jag mig för att gå en intensivkurs i just drejning för att möta mina demoner - se inlägg nedan - och jag fann dels en väldigt duktig pedagog och dels mitt inre lugn. Jag fixar att leran vobblar sönder, för det är bara att klaffsa ihop den och börja om på nytt.
Det bästa av allt är att jag igår fick ett genombrott. Jag fann tekniken och blev helt fascinerad över att jag lyckades dra upp jämna väggar mellan mina fingrar. Det blev en skål vars kant jag räfflade och som nu står på hyllan i verkstaden och väntar på att beskickas.

Idag gjorde jag ett nytt besök vid drejskivan, och tyvärr fungerade det inte alls. Jag stonkade mig blodig (bokstavligt) för att få en större lerklös att bli centrerad, men lyckades inte. Jag var - som jag annats brukar skämta - inte "centrerad som person". Jag hade inte ätit ordentligt innan och fick inte in tekniken i händerna. Men, det gjorde absolut ingenting. Och det i sig är framgång för en liten människa som mig med annars så stor prestationsångest.

Från kursdagarna på Dreja blev mitt första misstag till en vitlöksriv som mamma skall få i present tillsammans med en fin olja och en klase lök. Misstag är inte misstag utan innebär nya tag = Genombrott.