Snart på en ort nära dig - Om tillgänglighet i mötet

Där sitter hon i stolen
Så liten att hon knappt syns.
Pratar i 200 knyck och jag får själv knappt en syl i vädret.
Det blir att jag säger "mmmm" och "jaså" och "okej" och att jag däremellan tvingar henne till att bromsa för att få ner farten och skapa ett sammanhang kring det hon säger.

Jag blir alltid lika förundrad över min magkänsla i mötet med barnen på mitt jobb. Eleverna tränger in och lämnar något efter sig som jag ibland funderar på länge efteråt.
Det är en sådan intressant synkning som sker i mötet där jag känner det som eleven känner och där min roll blir att tolka känslan och våga hålla min kuratorsdörr öppen även för det otäcka.

Flickan jag nyss nämnde är en sådan där liten person man helst vill bjuda på saft och bullar. En hungrig fågelunge. Kanske att jag också gör det någon gång innan jag slutar mitt vikariat på skolan, och fram tills dess får hon och de andra eleverna som besöker mig eller cirkulerar kring mig hålla till godo med mitt sällskap och min tillgänglighet. För jag hoppas att det är det jag utstrålar.

Jag fick jobbet som kurator i Lilla Edet. 60 sökande till tjänsten - jag undrar dels hur jag lyckades lura chefen samtidigt som jag känner mig stolt över min prestation. Så i januari blir det att se tillgänglig ut på annan ort åt ett annat väderstreck. En fast tjänst att grotta in mig i istället för att flaxa omkring på olika arbetsplatser. Det kommer göra både mig och mina små fågelungar gott. Det ser jag fram emot.