Dagen var kommen men vädergudarna var inte helt nådiga. Efter mysig middag i Mölndal ställde vi oss på Ullevi. Regnet öste i omgångar men strax innan showen skulle starta klarnade det upp och förblev så under resterande kväll. Vilken tur!
För"bandet" Paul Oakenfold var ett skämt; huvudvärksdunk med halvnaken brud (ala Eurodance 90-tal) på skärmarna medan hobbiten själv hoppande lite förstrött bakom sina färdigbrända skivor.
Men tillslut dök hon upp! Precis som i alla hennes andra spelningar under Sticky and sweet-turnén inleddes showen med en godiskulas färd genom ett maskineri och i en ljud och ljusexplosion snurrade väggen runt och där satt hon på sin tron och log mot publiken. Efter all förväntan var det en fantastisk känsla och hon levererade ett snyggt förstanummer till Ullevis jubel.
Madonna levererade gamla hits i tranceversioner blandat med nya låtar från senaste skivan. Med det kritiserade "etno-"temat i mitten kanske det blev aningens spretigt, men en hel kväll med bara trancepop som flera kritiker verkar ha velat ha skulle inte fungera. Avbrotten blev lugnande och spännande. Madonna har inspirerats av många olika saker i sin karriär och det är inte mer än rätt att hon utnyttjar sin inspiration under turnéerna. En av de absoluta höjdpunkterna var You must love me vilken framfördes med en stark röst enkom med gitarrkomp. Den känslighet Madonna uppvisade under detta nummer går ej att finna i partyrökarna, en känslighet som definitivt gjorde att man för en stund kände att man kom nära. Denna närhet var liksom alltid något Madge missar då hon möter folket. Hon staplar hits på rad och allt är koreograferat in i minsta detalj - något utrymme för mellansnack eller bonding med publiken finns inte, så när något liknande trots allt händer blir det jubel! Hur kritikerkåren kunde dissa You must love me kan jag inte förstå.
En annan känslig bit var Devil som framfördes i en cylinderformad videoskärm i vilken Madonna stod i mitten med en stor munkkåpa på sig. Kring henne på cylindern dansade regn och forsande vatten medan hon sjöng om ett trasigt förhållande. Då cylindern sakta hissades upp i taket slet hon av sig sin kåpa och stod i några sekunder stilla badandes i det nya ljuset som för att symbolisera friheten från det mörker hon varit innesluten i. När Madonna gör sådana mer djupgående kopplingar tycker jag som bäst om henne, men även här var vissa kritiker icke nådiga då de avfärdade numret som "trams". Många kritiker verkar enbart vilja konstruera henne till en partydrottning, men en del av hennes charm är enligt mig att hon ofta betyder så mycket mer och har fler intressen än dansgolvet trots att det är ett återkommande tema.
Madonna dansade som en 20-åring, hon juckade, åmade sig, skålade med publiken och sjöng ömsom vackert och ömsom vasst. Oavsett kritik har hon media i sina händer då man flera veckor innan började skriva om hennes uppkommande spelningar. Under senaste veckan har bevakningen eskalerat till absurdum. Kanske är Madonna inte lika bra som man kan tro via den massiva bevakningen, men hon är fortfarande en av de stora artister med mest karisma och självförtroende som ständigt sticker ut. Hon gör något med sin publik trots sin distans, och nu när jag stått enbart 5 meter ifrån henne vet jag att hon existerar på riktigt och inte bara på tv!
Tack Madonna för en fantastisk kväll!
De två timmarna gick alltför fort och man kan bara hålla tummarna att hon besöker Sverige på nytt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar