För ett par dagar sedan fyllde popdrottningen 51 år och för ett par veckor sedan fick jag se henne live för första gången - men förhoppningsvis inte för sista gången!Runt hela spelningen fanns en overklighetskänsla som är svår att beskriva. Jag stod i snön i Kungälv samma morgon som biljetterna släpptes och frös. Kön var lång och jag trodde definitivt inte att jag skulle få tag i några bra biljetter - men det fick jag! Tre stycken Golden cirkle-platser till mig, Banana och Niclas kom i min hand och jag kunde med ett stort leende på läpparna promenera hemåt i snön igen.
Under de kommande månaderna tänkte jag inte så mycket på saken, det kändes ännu avlägset, men ju närmre konsertkvällen kom desto mer ökade spänningen i samma takt som medierapporteringen skärpte sin bevakning. Snart handlade allt i tidningarna om Madonna och därför trissades förväntningarna upp.
På Ullevi fick vi perfekta platser framför scenen, och snart kom hon ut på sin tron, sjöng sina låtar och gjorde sina moves. Då hon stod längst fram kunde jag nästan ha rört vid henne kändes det som - hon fanns på riktigt och var inte bara en tv-figur av plast. Hon stod där i kött och blod och var verkligen karismatisk på flera sätt.
Spelningen var grym men som allt grymt gick den för fort och då Madonna sagt adjö och försvunnit bakom scenen kom overklighetskänslan tillbaka. Hon hade stått där mitt framför min näsa men ändå gled hon in i skuggorna och blev på nytt något man bara ser på tv.
Madonna är aldrig nära oavsett närhet till scenen, hon är aldrig intim oavsett hennes sexuella anspelningar. Hon är popdrottning och håller distans till sina fans, men blandat med overklighetskänslorna i mitt bröst är även känslan av glädje och förnöjsamhet över att veta att hon någonstans ändå faktiskt finns på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar