Barn av sin tid

Det är både fantastiskt men också lite skrämmande hur den tekniska utvecklingen tar sig in i vår vardag och gör sig självklar för oss att använda, hur vi stukturerar våra liv och vår kommunikation efter hur tekniken ser ut. Thimmi har formulerat en del liknande tankegångar på sin blogg på sistone, och själv fick jag skåda hur det kan se ut i verkligheten för ett par dagar sedan.
Jag var på väg hem från skolan och fick stå upp på bussen då den till hälften var full av barn, kanske ca 10 år gamla, antagligen en skolklass som varit på studiebesök eller något liknande. Medan jag stod där upptäckte jag ganska snart vad barnen sysslade med och hur de umgicks med varandra, det skedde nämligen via mobiltelefoner! Intill mig satt två pojkar som bägge hade varsin telefon. Då och då blippade det till i dessa och nån kompis längre bak i bussen skickade bilder till dem, liksom de skickade bilder till honom som sedan kommenterades. Allt umgänge skedde via mobilerna, inte bara direkt utan även i deras samtal med varandra då det var dessa och dess funktioner de pratade om: "Nu blev det stopp här, skicka den där bilden igen!" "Har du testat det här spelet?" "Fick du mitt sms nu?" Det var som om hela bussen bestod av ett enda telefonnätverk genom vilket det skickades signaler fram och tillbaka: "Blipp blopp blipp brriiimp."
Då jag sällan ser några större grupper barn på stan blev deras interaktion en nyhet för mig. Visst kände jag till att mobiltelefonen blivit allt viktigare även i yngre åldrar, men att nästan hela verkligheten och det sociala umgänget för barn kan processas genom textmeddelanden och mms var både underhållande och läskigt att se. När jag var liten ringde man och frågade om man skulle leka, sen så gjorde man det. Nu däremot stannar leken i och kring telefonen. Dock var det en pojke som verkade kombinera klassisk lek med mobillek: Han hade en liten grön gummiödla som han höll i den ena handen, i den andra höll han mobilen, och ibland klämde han ödlan i telefonen och låtsades att den hade fastnat. Visst var det förbaskat synd om ödlan, men jag såg handlingen som kreativ och sund då den påvisade att han till skillnad från sina kompisar inte var lika besatt i telefonen.