Arbete och skola = Ta i och knoga!

Helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet. Jag och Anna diskuterade förslaget om Medborgarlön och kom på att det ur ett samhällsperspektiv skulle bli ganska konstigt, i värsta fall skulle det leda till att vi själva skulle få odla vår mat i skogen (om det nu vore så illa), men ur mitt alldeles eget egoperspektiv hade det varit kanon att få stålar utan att behöva knoga. Ligga under täcket och räkna de små kosingarna och planera utlandsresor med laptopen nära till hands.
Men livet är inte riktigt så enkelt och kommer kanske aldrig att bli det heller. Det är en ständig balansgång mellan framåtskridande, utveckling och arbete respektive vila, fritid och känslan av att vara nöjd. Det kommer i vågor.

För tillfället kan jag rapportera om en C-uppsats som lär bli försenad. Idag skulle vi ut på den tredje enkätinsamlingen och hade hopp om att få in de sista. Men precis då jag och Anna skulle ge oss av från Mölndal där vi träffades ringde min mobil och föreläsaren berättade att han hade släppt iväg studenterna tidigare och att vi därför inte kunde lämna ut några enkäter idag. Yippi! Nästa tillfälle blir på fredag Efter studenternas salstenta (!!!) vilket ju känns lagom hoppfullt; vem sjutton vill skriva enkät efter en tentamen? Läkarinstitutionen har gång på gång undvikit att svara på mail, telefon och våra desperata utrop, och veckorna har segat sig iväg en efter annan. Nästa vecka skall uppsatsen - enligt det egentliga schemat - in för granskning.

Det positiva med skolan just nu är att det i brevlådan dök upp en godkänd metodtenta efter min lilla komplettering; skönt att åtminstone får något lagt på hyllan inför kommande kurs som börjar redan på torsdag den 23:e.
På jobbfronten (den som jag helst vill snarka bort) fick jag svar från socialtjänsten att jag inte får jobbet på ekonomiskt bistånd i Gårdssten. Kände det på mig redan vid intervjun och nu fick jag det bekräftat att jag slipper ta hand om folks ekonomiska trassel i sommar. Dock var jag på intervju imorse i Björkekärr på ett boende för vuxna med autism. Här var det annat ljud i lådan och efter en lyckad intervju berättade en av de två ur personalen att hon ska ringa mina referenser och sen höra av sig till mig igen för att boka in gå-brevid-pass inför sommarvikariatet. Personalens redogörelse för arbetet gjorde mig något spänd; det krävs en del mod och kraft i början innan man kommit in i rutinerna. Jag känner igen informationen från serviceboendet där jag arbetade förra sommaren, men här verkar rutinerna vara än mer strikta och gränserna utåt hårdare. Jag ser fram emot sommaren samtidigt som jag är skraj för den: Arbete - vila, utveckling - förnöjsamhet. Min balans kommmer så småningom att luta rejält åt det strävsamma hållet och jag hoppas att det kommer ge mig kunskap och erfarenhet som kan göra mig starkare.