Som alltid är jag lika efter med nya prylar och med ny kultur. Om vänner talar gott om en ny film planerar jag att se den men på något sätt blir det inte av. Först flera år efter ankomsten och hundratals hyllningar senare kanske jag nappar på tåget. Men efter så många hurrarop är det också lätt att få för höga förväntningar, förväntningar som kan stjälpa betyget något.Min senast sedda sena film lånade jag av Sarah. Big fish handlar om en gammal man vars liv vi får beskåda genom de berättelser han berättar för sin son. Historierna är fantasifulla och enligt sonen falska/överdrivna. Han vill få sin far att berätta sanningen men denne berättar envist vidare om enorma jättar som slagit honom följde, om häxor som visat hur man en gång kommer att dö och om sitt livs kärlek som fick tiden att bokstavligt stanna då han mötte henne.
Big fish antyder naturligtvis på fiskares sätt att överdriva sin fångst men också på kraften i en väl berättad historia och att man genom sina historier skapar sitt eget liv och öde. Men trots storslagna berättelser, charmigt skådespel, färgglatt foto och en ett fint syfte når filmen inte ända fram till mig. Livshistorien vi får se blir splittrad genom dess olika delar och slutet som knyter ihop den får inte tid att mogna utan blir mest bara en sentimental snyftare som binder far och son samman trots att de aldrig dessförinnan verkat ha haft särskilt stor förståelse för varandra. Ewan McGregor är som vanligt en raring, liksom många av de andra som följer med på hans äventyr, och Tim Burton är en spännande regissör, men Big fish är inte den bästa film han gjort. Den är söt och ger en stunds kravfritt nöje.
Kanske var mina förväntningar lite för stora, jag trodde ju att fisken skulle vara större!
http://www.youtube.com/watch?v=-d-kjzBmz6I
1 kommentar:
jag tycker den är så himla fin!
Skicka en kommentar