Vad vi omfamnar och vad vi stöter bort (Ett inlägg i debatten om könsneutrala äktenskap)

Ingen kan väl ha undgått debatten kring könsneutrala äktenskap. Detta brännande ämne blossar i politiken och är samtidigt en högst personlig fråga som säkerligen berör djupt hos många, oavsett på vilken sida man står.

Då jag besökte bevaraaktenskapet.nu från den organisation som smällde upp de omtalade affisherna med samma budskap i Stockholms tunnelbana så fick jag en bitter smak i munnen. Man har på sidan valt att förstärka sin åsikt om att bevara äktenskapet i sin nuvarande form med bilder på lyckliga heterosexuella par som ler och glittrar med ögonen in i kameran. För mig blir det lite osmakligt, som om man hyllar deras kärlek medan man trycker ner annan typ av kärlek, för visst är väl känslan densamma oavsett vem man råkar bli förälskad i och vem man än vill tillbringa sitt liv med? Att man dessutom verkar använda "man får ju inte gifta sig med en hund" som argument för sin sak gör att jag känner stark avsmak. Uppenbarligen var det ett argument som kändes helt okej för Paula Roberto då han är en av många som skrivit på listan mot det nya lagförslaget.

Samtidigt som jag tar avstånd från kampanjen blir jag fundersam kring syftet med att införa ett könsneutralt äktenskap. Visst ser jag att jämställdheten alltid bör prioriteras, men vilket homosexuellt par vill egentligen efter år av förtryck från kyrkans sida träda in i kyrkorummet för att få Guds välsignelse? Visst finns det säkert många kristna homosexuella, men personligen skulle jag aldrig få för mig att sätta min fot på en plats som fullkomligt sjuder av homofobi och konservatism. Flera präster har gått ut i media med sin öppna inställning till könsneutralt äktenskap, och det är bra, men det verkar ändå som att majoriteten av prästerna i Sverige tar avstånd från det. Lars Ohly lär ha sagt att han vill skapa en lag som ska tvinga präster att viga par oavsett kön och det får mig att fundera på jämställdhetens bundsförsvant men också dess motsats; nämligen yttrande- och åsiktsfriheten. Är det verkligen rätt att tvinga kyrkan att strida mot sin egen åsikt? Guds ord omfamnar ju uppenbarligen inte alla (även fast Bibeln är tolkningsbar) och frågan är då om man verkligen kan anpassa religionen till rådande samhällsklimat och om man verkligen skall göra det, det blir ju som att vända ryggen åt demokratin.

Det finns naturligtvis inga givna eller sanna svar i den här debatten, allt handlar om värderingar och perspektiv. Till frågan hör tankar om religion, om politik, om historia och ytterst om vem Gud är, vad den guden står för och vad hon/han har för plats i ett modernt och sekulariserat samhälle.Vad tycker ni?