Det fick jag veta när jag jobbade idag. Det hade gått fort.
Ingen rullstol kom rullande längst med korridoren, och hans namn var överstryket med Tippex på listan i köket.
Folke var en väldigt trevligt man med mycket humor. Han var dessutom alltid mycket tacksam och glad för den hjälp han fick.
Det kändes tomt på avdelningen idag.
Vila i frid!
3 kommentarer:
men fy vad otäckt, hur kändes det?
Lille folke....vila i frid fast jag inte kände dig... jaa, det här är väl baksidan av yrket antar jag. Men tänk vad mkt du har gett honom!
Jadu Hanna, man kan ju alltid hoppas! :)
Det känns förstås tråkigt Lo, men jag antar att jag har uppehållit någon form av "profesionell distans". Det måste man göra på ett jobb där döden ligger på lur, annars skulle man bli knäckt. En bra balans mellan närhet och distans är nog att föredra. Och visst känns det tomt och märkligt!
Skicka en kommentar