Vilka värderingar är det som gäller?

Folkpartiet hade uppe på förslag att införa litteraturlistor innehållandes särskilda böcker som alla barn i grundskolan ska läsa. Det ska vara böcker med en viss klassisk prägel genom vilka man förvaltar svensk tradition och gemensam referensram.
Till en början hade jag inga direkta problem med förslaget. Konflikter härrör ju ofta från folks olikheter, och en gemensam grund att stå på är väl inte helt fel? Men nu när jag tänker efter så känns förslaget paradoxalt i ett samhälle som ständigt lyfter fram individen, egot, i centrum. På ena sidan har man den svenska traditionen med allt vad det innebär av Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg, Strindberg mfl. På andra sidan har man flera miljoner individer som alla har sin särpräglade smak och som värderar saker olika.
Enligt mig är likhet en omöjlighet när individsträvandena gått så långt som de gjort i vår tid. Vi kan inte backa tillbaka klockan och alla bli ett gemensamt, tryggt folkhem igen. Frågan är om det någonsin funnit ett sådant, eller om folkhemmet mest bara varit ett sken utåt vars yta dolt lika många särspräglade människor då som nu?
Eftersom klockan inte kan gå baklänges, är det då inte bättre, kanske inte att sträva efter så stora olikheter som möjligt, men att sträva efter respekt för olikheter och självförverkligande genom böckerna? Jag hörde t.ex. på nyheterna för några veckor sedan om en ny undersökning som kopplar samman ungdomars attityder med deras läsning. Det visade sig att de ungdomar som läser mest också är minst fördomsfulla och mest öppna gentemot olika typer av människor.
En person kan värdera en vis bok mycket högt just på grund av vem hon/han är, medans hon/han kanske värderar Nils Holgersson mindre. Folkpartiets förslag kör på sätt och vis över den personliga värderingen och säger att det som ska värderas högst är just de klassiska verket. Men kan sådana värden verkligen sättas utifrån en allmän norm i en splittrad allmänhet? Och innehåller verkligen böckerna i sig något slags inneboende, för evigt fastlagt kärnvärde som man bör föra vidare bara för sakens skull?
Här vill jag understryka att jag inte säger att det är fel att läsa Nils Holgersson mfl. Många av de klassiska böckerna är riktigt bra. Och visst kan jag väl se ett värde i dem, och visst kan jag väl se att en svensk tradition/historia är värd att förvaltas på ett bra sätt. Absolut! Det jag ställer mig frågande till är bara vilka värden som skall värderas högst och vem det är som bestämmer det.
Att lyfta fram klassikerna är bra, men att införa en lista på böcker man ska ha läst känns tveksamt tycker jag.

Vad tycker ni?