I en värld av fantasivarelser, vidunderliga äventyr och svidande spänning kan vem som helst bli nervös. Alla behöver vi åtminstone någon typ av trygghet, någon typ av struktur och gränser.Mitt i serien om Det mörka tornet (recenserad nedan) retirerade jag till fast mark under fötterna via Ett hem vid världens ände, en bok jag köpte på Maxis rea för tjugo kronor.
Jag köpte världens ände, men framförallt köpte jag ett hem med allt vad det innebär. Boken handlar nämligen om att skapa ett hem i en kaotisk värld (såväl inre som yttre).
Jonathan och Bobby träffas som unga i skolan. De dras till varandras olikheter; Bobby som den tystlåtne och mystiske med läderjacka - Jonathan som hävdar sig genom sitt prat. De båda inleder snart en sexuell relation och som läsare får vi följa deras barndom, tonår och vuxenliv genom både deras egna och andras berättelser. Gemensamt för Jonathan och Bobby - liksom för de flesta andra i deras närhet - är känslan av utanförskap oavsett om de bor i en liten småstad eller flyttar till New York. Utanförskapet går som en röd tråd genom boken, och en tredje person - Clare - gör så småningom entré i de båda herrarnas liv. Tillsammans utgör de snart en familj i jakt på trygghet och kärlek.
Michael Cunningham - mannen bakom succén Timmarna - skriver på ett avskalat sätt om svåra saker och det blir därför relativt enkelt att med en kopp te i handen sugas in i berättelsen och hålla tummarna för att karaktärerna skall få det bra. Jag får sympati för dem via deras skivsamlingar, hashrökande, matlagning , tonårsrevolter och vardagskonflikter.
Det vardagliga blir här det viktiga - en bra lärdom! -men som roman kanske Ett hem vid världens ände hade vunnit kraft på att skildra dramatiken något mer dramatiskt bland dammråttorna och de skevt hängande tavlorna. Alla har vi olika behov av trygghet respektive äventyr, och i just det här fallet hade mer av det sistnämnda suttit bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar