Mellan Makt och Hjälp

Ämnet har diskuterats i skolan gång på gång, men även fast det börjar bli tjatigt kan man aldrig förneka dess betydelse för människor i beroendesituation och för oss som de är beroende av.
Å ena sidan är en människas integritet och självbestämmande ett uttalat mål i de flesta lagstiftningar som har med vård och andra insatser att göra, men å andra sidan är de föremål för just någon typ av hjälp/stöd, en hjälp som innebär makt och i sin form alltid kräver vissa ramar då den å ena sidan inte kan gå hur långt som helst men å andra sidan måste till för att personen skall kunna klara av sin livsföring, något som han eller hon ofta inte är medveten om själv.

I beroendesituationen är personen ifråga utelämnad åt min välvilja och mitt sätt att utföra mitt arbete, och att det då från vissa ibland hörs vilda protester är kanske inte så konstigt. Alla vill vi på något sätt uppvisa någon typ av makt även fast vi i princip inte har någon alls, och det kan bland annat ske genom att domdera och köra med personalen.
På äldreboendet hamnade jag ofta i situationer som ovan nämnda. Om jag inte hjälpte E på med kläderna skulle hon inte få på sig dem ordentligt, om jag inte hjälpte G med blöjan skulle allt komma i byxorna, en hjälp som skedde under arga protester från hennes sida. E kunde aldrig förstå att hon behövde hjälpen och skruvade generat på sig när jag skulle dra på och av kläderna, hjälpa på toaletten osv. och just oförståendet inför det man som personal gjorde tyckte jag var allra svårast, att vissa trodde att de klarade allt men att vårdgivarna visste att det inte skulle fungera. Bäst ur personalperspektivet var de som förstod sitt vårdbehov och krasst sett "anpassade" sig till våra rutiner. Jobbigast var de som opponerade sig eller som på grund av tex demens inte alls förstod att de behövde stöd i vardagen.

Var drar man gränsen? Hur långt får det gå innan man går in och hjälper och därmed kör över integriteten och självbestämmandet? I det dagliga arbetet kunde det synas självklart men många gånger blev man ändå smärtsamt medveten om vilken otrolig makt man hade. När E skruvade sig generat och jag visste att jag ändå var tvungen att göra jobbet, om det så bara tog ett par minuter, kändes det definitivt inte bra.
För att göra ett bra jobb krävs ständiga reflektioner över insatserna, men det är just reflektionerna som är svåra då man ser att man ändå inte kan förändra det praktiska arbetets maktaspekt.