Jag tittade på Nannyakuten igår. Ja ni vet det där programmet där en bystig barn"flicka" skall hjälpa till att uppfostra ouppfostrade ungar i kaotiska familjesituationer. Ett mycket kritiserat program då metoderna inte tar hänsyn till barnens psykiska behov och utveckling, men ta mig tusan att jag trots min socionomighet senare på eftermiddagen var beredd att ringa till Nannyn själv och skicka henne till den nyinflyttade barnfamiljen på andra sidan gatan!Innan familjen kom hit bodde där en gammal skröplig gubbe som aldrig gick ut, så man kan ju säga att det nu blivit en viss kontrast. Familjen renoverar det gamla slitna huset så under flera veckor har det bankats och filats dagarna i ända, och dessutom är deras två barn allmänt bansliga sådär som barn bruar vara; alltså bortskämda och grinar så fort de inte får som de vill. I mitt tentaplggande har detta föranlett en viss irritation. Värmen har tvingat mig att ha fönstrena öppna och bortskämt barnskrik har inte passat särskilt väl in på mina studier om EU:s inverkan på den svenska socialpolitiken.
Jag vet att man inte får klaga på livfulla barn bara för att man själv för tillfället är i behov av tystnad, men jag slängde ändå igen mitt ena fönster mycket demostrativt igår men är rädd att det nog inte fick nån särskild effekt.
Frågan är kanske om det är barnen eller Jag som behöver en supernanny?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar