Mitt stora leende på bilden ljuger.
På dagis fasade jag för de timmarna som vi "stora" barn fick vara ensamna ute och leka medans dagisfröknarna hade lässtund inomhus för de små. För då brukade de andra kasta sand på mig, och under regniga dagar använde jag mitt paraply som skydd. Men hur stort paraply man än har skyddar det inte mot själsliga sår.
På dagis fasade jag för de timmarna som vi "stora" barn fick vara ensamna ute och leka medans dagisfröknarna hade lässtund inomhus för de små. För då brukade de andra kasta sand på mig, och under regniga dagar använde jag mitt paraply som skydd. Men hur stort paraply man än har skyddar det inte mot själsliga sår.
Dagisminnet är ett av mina mest smärtsamma.
Är man ensam lär man sig att ensam är stark och att ensamheten kan fungera som ett skydd mot att såras; ett inre paraply som fälls upp då människor blir för närgångna, både på gott och ont. För jag tror trots allt, att det som alla människor innerst inne vill ha allra mest, är närhet.
Är man ensam lär man sig att ensam är stark och att ensamheten kan fungera som ett skydd mot att såras; ett inre paraply som fälls upp då människor blir för närgångna, både på gott och ont. För jag tror trots allt, att det som alla människor innerst inne vill ha allra mest, är närhet.
5 kommentarer:
skönt inlägg, du kan verkligen skriva... läste ditt inlägg i min blogg och jag kan inte annat än råda dig att åka, det är så sjukt trevligt!
alla har vi ett sådant paraply. jag brukar däremot ibland ta paraplyet och kasta det tillbaka på dem.
Oh sweetheart..
Stora kramar! Välskrivet, vännen.
min puss, hos mig behöver du inget paraply. dessutom ligger ditt paraply här på min hatthylla...
Skicka en kommentar