Korsfäst

I Sverige är det inte särskilt ofta som jag funderar på min sexualitet, den är istället en integrerad del av min person. Jag rör mig i kretsar jag respekterar och möter respekt tillbaka. Men under mitt senaste besök i Polen kände jag hur andra stämningar rörde om i grytan och fick mig att fundera.
När man är en del av kulturen känner man samvaro, men när kulturen går emot något så viktigt som sexualiteten väcks den till liv och man känner sig utanför. Just den känslan fick jag i Polen där religion ännu är en viktig del av vardagen. Alla praktiserar inte katolisismen, men dess värderingar tycks genomsyra sättet att tänka, ett tänkande som främst bygger på kärnfamiljsmodellen och äktenskapet som den viktigaste institutionen. Frågor jag fick från släktingarna och sättet man hörde vissa resonera väckte ett utanförskap till liv i mig.
Under den sista kvällen runt det stora matsalsbordet fördes en het debatt kring religionens betydelse. Danuta som själv är religiös och praktiserar sin religion tycktes ta illa upp av de åsikter som florerade kring bordet om religion som maktinstument och som något negativt. Jag insåg att Sverige nog är ett av de få länder som är så starkt sekulariserat att de flesta utan att tveka skulle kalla sig för ateister. När Lo gjorde det spärrade Monica upp ögonen av förvåning.
Trots tanken på religion som meningsskapande, en fast punkt i livet och dess kärleksbudskap som Danuta påpekade, och trots att jag ogärna trampar på hennes starka övertygelse, så vill jag ändå säga hur tacksam jag är för den sekularisering som äger rum i Sverige. Vi kan skapa moral och kärlek utan religionen som alltför ofta verkar utesluta människor och inskränka våra möjligheter i livet.