Det osynliga landet

Jag slänger en blick ut över staden och ser... ingenting. Människorna där är svarta, gråa och beiga. De smälter ihop med asfalten och förblir nästan osynliga, som skuggar man bara anar är människor. I en tid då Idol och narcissism sägs vara ledande går detta på tvärs och gör mig aningen förvirrad. Ingen vill ju synas, alla vill bara glömmas. Likadant när vi talar om formgivning. Sverige verkar förbli det land som ständigt reklamför sig som det "stilrena landet med det nordiska ljuset". Vi gillar feghet och ogillar saker som sticker ut. Att Sverige även kallas för "mellanmjölkens land" är inte för inte, och att jantelagen råder tycks vara ganska tydligt. Nu är ju kläder i sig själva egentligen ganska ytliga, men de säger ändå väldigt mycket om den mentalitet som råder: "Det är väl inget viktigt med kläder" skulle fler än mig säga, men när en levande färgkreation kommer gåendes bland skuggorna på asfalten vänder sig halva gatan om och säger med en enda blick att kläder är superviktigt. Även ett ickeval är ett val, och vi väljer som vanligt att bli ett med hösten och vintern även fast vi säger oss älska sommaren.