Meditativ poesi

Som ung skrev jag många dikter och flera av dem har jag fortfarande kvar i skrivbordslådan. Kvalitén varierar men det är nästan skrämmande hur ärlig jag var i vissa alster, skrämmande att genom orden få tillbaka känslan som jag hade då, oftast var det ju inga sköna känningar direkt. Och kanske är poesi också som bäst då man når den verkliga känslan utan att för den skull göra texten helt allmän. Blir man opersonlig lyser det nog igenom, men som i så mycket annat måste det finnas en länk utåt för att folk skall intressera sig.

Idag skriver jag ganska sällan dikter även om det klämdes ur ett par i våras då jag var ledsen. Tror att det rakt beskrivande ordet ligger mig närmare till hands numera och jag ser ofta poesi som en omskrivning/försköning av verkligheten.

På Kulturnatta köpte jag diktsamlingen Mitt hjärta sörjer gården av Forough Farrokhzad, en kvinna som föddes i Teheran och som vuxen fördömde religionens förtryck och skrev dikter om lust och begär. Jag har en förmåga att exotisera och väljer därför gärna böcker/filmer/musik som härrör ur "andra" kulturer, det blir mer spännande så, och det är något jag får i Foroughs bok. Miljöerna, sederna och mötena som skildras vittnar om något annorlunda, om både vackra och otäcka minnen.

Trots att jag vanligtvis inte läser poesi så har jag nu på nåt sätt fastnat lite för formen. Finner mig sittandes på bussen eller spårvagnen med boken i knät och tänker mig kanske inte alltid bakom texten eller försöker finna dess inneboende mening, utan trivs ganska bra med skönheten i orden och hur de snirklar sig kring varandra. Det finns något meditativt över den typen av läsning och jag kommer antagligen fortsätta med min meditation under nästa bussfärd.

"Mors hela liv är en bönematta
utrullad på fruktans tröskel till helvetet
Hon spår synd i allt och tror att gården blivit oren..."