Den längsta promenaden

Ni gick ett par meter framför mig.
Ni märkte inte att jag saktade ner, ej heller att jag ibland kom närmare. Som om jag inte fanns.
Det var iskallt i luften och i mitt hjärta även fast det var sommar.
Ni märkte inte att jag fällde en tår där bakom era ryggar. Ni skrattade och pratade glatt kring era interna skämt.
Om promenaden verkligen var så lång som den kändes vet jag inte, men det var den längsta promenaden i mitt liv.
Väl hemma hos dig gick vi till sängs och du gav mig en kyss innan du vände ryggen åt mig för att sova.
Jag brast i tyst gråt för jag visste att det var slut.