söndag, februari 01, 2009

Mitt privata snor

Gränsen mellan det offentliga och det privata har allt mer kommit att luckras upp i vår mediefierade vardag. Nu talar vi om våra mest intima hemligheter i mobilen på fullastad buss och i tv-rutan fläker vi ut oss själva inför giriga kameror som filmar allt vi har. Sex inspectors tog enligt mig priset då experter satt och kommenterade pars sexuella aktiviteter. Men gränsen omprövas ständigt och det som är privat för mig är måhända mindre privat för nån annan.

På väg till skolan häromdagen klev jag på spårvagn 6 på Hjalmar Brantingsplatsen. Den var full till bristningsgränsen men en ung herre uppmuntrade mig då han såg min tveksamhet om att kliva på; "det är bara att knö sig in!" Okej tänkte jag och gjorde som han sa.
Hängandes på axeln hade jag min tunga skolväska och i handen en påse med lunchlådor och grejer som inte fick plats i väskan. För att inte skapa en dominoffekt höll jag med den andra handen ett krampaktigt tag om ett räcke i taket.
Mitt under spårvagnsfärden fick jag av min förkylning ett hostanfall och ut for en stor mängd snor som lade sig rakt över överläppen! I min låsta balanssituation kunde jag inte göra nåt för att få bort det. Näsdukarna låg i min väska och släppte jag handen i taket skulle jag ramla eftersom vagnen skakade och krängde. Jag gjorde ändå ett par försök att släppa handen i taket och torka bort det med min vante vilket även det kändes ytterst pinsam, usch vad folket skulle tycka att jag var äcklig som torkade snor med vanten! Tack och lov fick jag snart en sittplats och kunde där ställa ifrån mig påsen och ta upp näsdukarna ur väskan.

Mitt mest privata hade kastats ut i offentligheten. Jag klarade inte ens av att hålla mina kroppsliga gränser vilket anses vara det mest pinsamma av allt. Naturligtvis hade det varit så mycket värre om jag tex hade bajsat på mig eller liknande, men känsla av att ha en massa snor i ansiktet och att folk uppmärksammade det var otäck. Kanske är förkylning så privat att man alltid ska stänga in den hemma i kammaren. Eller kanske ska jag lära mig att inte bry mig så mycket!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hahahaha!
Tycker att det är en väldigt rolig historia! :D
Fast liiite synd om dig är det allt!

Kram/
W