Hemlös

Igår fick jag umgås längre än vad jag trodde, faktiskt blev det tillslut hela natten...

Började dagen med att träffa Thomaz. Fick en promenad genom ett fantastiskt villaområde vid Svartedalen på Hisingen där inget hus var det andra likt. Blev så facinerad att jag tänker ta med min mormor dit på utflykt när vädret blir bättre.
Väl hemma hos Thomaz möttes jag av kattkisslukt och en liten, mysig lägenhet fylld med gamla skivor och loppisfynd. Fick kaffe och kanelgifflar och Thomaz prat om det ena och det andra; om musik, skivor, artister, familjen mm. och så fick jag träffa den lilla söta katten Doris.
Med min lekamen på Hisingen ringde jag Anna och vi möttes upp på Vågmästareplatsen efter en del missöden; Jag hamnade visst på en buss istället för en spårvagn, så det tog längre tid att komma dit än som var menat.
Hemma hos Anna var det väldigt hemtrevligt, och jag fick kanongott te medans jag fick lyssna på Annas kärleksbeskymmer. Även hon hade en katt jag fick hälsa på. Jag kollade igenom hennes skivsamling och lånade tre album som jag ska sätta mig in i.
Vi tittade på nätet när sista bussen gick hem till Kungälv, vilket var kvart över tolv från Hjalmar brantingsplatsen. Jag ställde mig vid spårvagnen och väntade, och det var då jag klantade till det... MITT NÖT har inget lokalsinne! Jag var helt säker på att Hjalmar var åt ett visst håll och ställde mig därmed självsäkert på den sidan av spåret. Två vagnar åkte förbi mig åt det hållet jag inte trodde att jag skulle. Men snart insåg jag att någonting var skumt... så jag gick fram till tavlan över hållplatserna och upptäckte till min blanka förfäran att jag stått på FEL sida av spåret hela tiden! Nipprig som få gick jag till andra sidan och kom tillslut, efter en hel del väntan, på en vagn och gick av på Hjalmar i hopp om att bussen skulle vara försenad. Det var den inte...
En alkis som halvlåg/satt hade blockerat min kur, så jag smög försiktigt dit men såg ingen kommande buss på ljusskylten, så jag tänkte att det väl skulle gå någon nattbuss från Nisseplatsen så småningom. Det gjorde det inte...
Tog en vagn dit, tittade på tavlan, och upptäckte att det inte skulle gå någon buss till Kungälv förräns närmare sex på morgonen, och just då var klockan bara halv ett.
Pengarna på mobilen var helt slut, pengarna på kontot var helt slut, det enda jag hade av värde var några kronor i min plånbok, så jag ringde desperat tillbaka Anna. Jag hörde henne men hon hörde inte mig, något var fel på telefonen. Jag ringde en andra gång, med då gick hennes telefonsvarare igång och telefonen kopplade ifrån. Ringde folks mobiler, men den jävla telefonen verkade inte godkänna mobilnummer utan kopplade ifrån direkt. Ringde Ems hemnummer men fick inget svar. "Jaha", tänkte jag snopet, "jag får väl vänta här i nåt hörn tills bussen kommer!" Det fick jag inte...
Jag satte mig i ett hörn, försökte göra det bekvämt för mig, men icke! Nattvakter kom gående och sa åt mig att gå ut, för de skulle stänga terminalen. Så ut i regnet hamnade jag, iskallt var det med de för tunna kläderna, och jag fann ingen annan råd än att försöka gå hem till Ems, som bor närmare Securitas, och knacka på. Ett litet ungdomsgäng korsade min väg, och jag trodde att jag skulle bli överfallen, men lyckligtvis lät de mig vara och jag kunde trycka på hennes portelefon. Jag ringde två gånger men fick inget svar. Förtivlad bestämde jag mig för att pröva Lo istället. Gick tillbaka till Drottningtorget och lyckades få tag i en av de få spårvagnar som åkte under natten, och efter prat med föraren om att jag egentligen skulle få betala extra nattaxa, vilket jag inte kunde utan pengar, så åkte jag med vagnen trots allt, och närmaste stopp var Vasaplatsen där jag fick hoppa av och gå hela vägen upp till Kapellplatsen. Jag ringde på Lo:s portelefon tre gånger och fick äntligen ett svar av en sömnig kvinna. Hon öppnade dörren och jag gled in i studenthuset likt Alladin gled in i grottan, överlycklig över att äntligen få komma in i värmen.
Jag fick madrasser, kudde och täcke och somnade tillslut även fast det tog tid.

För någon med mer styrka än jag hade en natt på stan varit en lätt match. Men jag kände mig riktigt utelämnad. Staden var folktom, det var ju natten till måndag, regnig och kall, och jag tyckte mig få en liten glimt av hur det är att vara hemlös; hur man ägnar hela nätter åt att söka skydd och planera vad nästa drag ska bli.
Nattens timmar är korta sekunder då man är hemma och har det bra, men ute i kylan är nattens timmar eviga.
Tack min vän för att du släppte in mig!!