Människor

Tänk hur olika en människa kan se ut beroende på vilket humör man för tillfället bär på.
Tidigare idag, efter ett lyckat skönlitteraturseminarium, kände jag mig slut i kroppen och trött i hjärnan, och fy satan vad jag tyckte att folket runt mig var som ogräs! Oborstade, feta, ivägen, fula och allmänt irriterade. Jag insåg förstås att mitt tänk var omoraliskt och otrevligt och att det antagligen var jag som var ful och dum, men satan i gatan vad jag ändå störde mig på alla människor som sprang runt i skolan och var ivägen när jag skulle göra viktiga saker som att leta efter billiga böcker och hämta ut tenta mm.
Men när jag var färdig med mina uppgifter klev jag ut på Sprängkullsgatan som stod i solsken, och jag började så smått bli på bättre humör. Nu såg alla människor trevliga och spännande ut, jag tyckte mig fånga deras livshistorier, lyckliga som olyckliga, i deras mångskiftande ansiktsdrag. Någon var gammal, någon var ung, någon var tjock, någon var kort och alla såg de lika intressanta ut i mina ögon. Lika mänskliga som de tedde sig, lika mänsklig var och är jag i min betraktelse av både mig själv och andra. Tur för min omgivning att jag trots allt oftast är på ganska bra humör och att jag, i de mindre muntra stunderna, har en del självkontroll!