Det där förhållandet...

Jag har sedan ca en månad tillbaka märkt att Rob blivit svalare och svalare. Inga eller mycket få initiativ har kommit från den sidan, det är jag som visat mitt intresse på olika sätt.
Jag sa åt R att höra av sig lite oftare och tyckte mig då få fler sms på min mobil, men ganska tama sådana.
Jag skyllde länge på hans stressiga liv med ex-jobb och jobbsök, vilket självklart kan ha påverkat, men jag har kommit fram till att han helt enkelt inte är intresserad vilket har gjort mig ganska ont. Han vill inte att jag ska bli en integrerad del av hans liv.
Jag ser det som att vi haft en del andra problem också, men droppen för mig kom dagen innan min födelsedag då jag skulle ha fest för vännerna. När jag stod inne på Willys och hade handlat enorma mängder mat för att laga till festen fick jag ett sms av honom där han skrev att han hade fått "förhinder", att han inte kunde komma på kvällen och undrade om vi kunde ses "på stan" dagen efter istället. Jag blev ledsen och arg. Förhindret lät som ännu en flykt och jag skickade lite senare ett sakligt med argt sms tillbaka om att jag inte kunde ses på stan dagen efter eftersom jag då skulle ha min familj på besök, och att han kunde "köra upp nåt trubbigt i baken" om förhindret var något roligare än att träffa mig.
Sen dess har jag inte hört ett enda ljud från honom vilket jag tycker är fegt. På grund av det och på grund av andra saker han sagt, bland annat att man inte behöver "analysera" allt, så tror jag att jag haft att göra med en konflikträdd människa som inte fixar konfrontationer eller starka känslor utan hellre drar vidare. Han kanske tyckte att det arga sms:et var skönt för då kunde han sticka utan att vara den som dumpade.
Jag är också konflikträdd men tycker att det är så oerhört viktigt att man ska kunna prata om sina problem. Jag har dock själv hållit tyst en del, haft överseende i tron på att de skulle bli bättre och med rädsla för att förstöra något i onödan, vilket antagligen var fegt även det. Om något skulle förstöras av att prata hade det ju ändå inte varit rätt eller värt att kämpa för.
Nu känner jag mig trots allt ganska glad, detta för att jag redan haft min "sorgperiod". Blev ju så ångestfull då han började prata om att flytta till Norge första gången, så de där riktigt stora separationskänslorna har jag redan avverkat, även fast det förstås känns tråkigt att något man trodde på skulle blekna bort på det här sättet. Alltid när ett förhållande tar slut så får jag åldersnoja då jag verkligen längtar efter något fast och stabilt och inser att jag ännu en gång måste kämpa och leta.

Nu känns det som att jag har skrivit ner Rob väldigt i det här inlägget. Men till mina läsare vill jag säga att vi också haft det riktigt fint tillsammans. Rob är en driftig och ambitiös person med både hjärna och hjärta, hoppas att han kommer lyckas i sin karriär.