"Skärvor av glittrande humor i en svart och skimrande tragedi. Inget hopp. Ingen tröst. Ingen stoppar den fattige Woyzecks lidanden. När tumskruvarna dras åt, bit för bit, sugs han oundvikligt ner i en mörk avgrund i sitt inre. Djupare och djupare. När vi möter anti-hjälten Woyzeck denna gång är det i en modern tolkning av schweiziska regissören Stefan Metz. Det är magiskt, svart och skimrande, med humoristiska stänk. Titelrollen görs av Antti Reini, som tidigare medverkat i bl a filmen Il Capitano."
"Woyzeck älskar Marie. Marie älskar Woyzeck. Men de är fattiga och kärlek blir man inte mätt av. Därför säljer Woyzeck sig till läkarvetenskapen. Han är en lydig soldat som arbetar hårt för sin klena lön. Men det räcker ändå inte… "
Ja, så skrivs det om Woyzeck som vi var och såg på Stadsteatern igår.
Pjäsen inleds och avslutas med en resa i rymden vilket kan tolkas som en resa in och ut ur berättelsen, eller Woyzecks vridna psyke bland tvångstankar och röster. Det är antagligen dessa som gjort att han har kunnat sälja sig till läkarvetenskapen, till läkarna som under hela föreställningens gång då och då kommer in, visar sin makt, tar pulsen och mäter huvudpersonens alla vinklar och vrår. Han är ju inte riktigt som alla andra... På grund av dem äter han alltid ärtor.
Woyzecks prostituerade flickvän har en affär med den maktmissbrukande polisen. Han visar i sin tur gärna upp sin manlighet för hela det gråa betongkvarteret. Woyzeck får nys på affären och hans röster säger åt honom att döda sin kvinna, vilket han gör, men han verkar inte bli så mycket lyckligare av det. Ej heller hans grannar i betonghusen blir mer tillmötesgående, de som ständigt disrespeterar honom och nedvärderar honom.
Woyzeck är knappast ond, och i den här uppsättningen blir han närmast mjukheten själv tills dess att han dödar sin Maria. Det är världen runtomkring honom som är ond och hård; de oömma grannarna, betonghusen och bakgrundslandskapet som liknar ett kärnvapensområde med fallfärdiga hus under en mörk himmel. Mest av allt verkar skådespelet ta plats i en fattig öststat. Läkarna menar att en människan skiljer sig från naturen på så sätt att hon kan hålla sina drifter i skack, att hon alltid har ett val. Woyzeck säger att det är svårt när naturen tränger sig på, och i hans fall är naturen så stark att den tar över honom fullständigt, och han kan då ställa sig frågan vad en människa egentligen är. Är han själv ingen människa?
Pjäsen verkar utelämna något och ger, trots sina övertydliga karaktärer, inte publiken särskilt mycket insyn. Kanske ett medvetet drag då man velat skildra en mycket kall historia. Man kan fundera på om det som sker på scenen i över huvud taget äger rum, om inte Woyzeck redan är inspärrad på hospitalet och att det man ser är hans minnesfragment/hallucinationer/tankar från sjukhussängen om det liv han levt, eller det liv som han tror han har levt. Det skulle i så fall förklara rymdresan; nerdykningen i hans psyke.
Pjäsen utelämnar något, det känns som att man blir utestängd. Men den är för all del inte dålig utan på många sätt intressant. Dess brist på tydlighet manar till reflektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar