För ca en vecka sedan var jag uppe en kort stund på jobbet för att fylla i min tidrapport. De boende hade precis ätit och satt kvar vid bordet i köket. G ville in på sitt rum och skulle som vanligt bli skjutsad på sin rullator eftersom hon har svårt att gå, men det var väldigt besvärligt för mina kolleger att hjälpa henne upp på den eftersom hon hade så ont. Hennes värk har tilltagit rejält och det hade skett en stor försämring i hennes kropp sen jag var där gången innan.
När man inte arbetar så mycket märker man skillnader tydligare, och när man kommer dit utan att jobba ikläder man sig inte rollen som vårdbiträde, vilket verkar medföra att man ser saker genom distanserade ögon. När jag anlände kändes det som att träda in i dödens väntrum; en sista anhalt innan det tar slut, och det var otrevligt. De som bor på avdelningen har inget annat än slutet att vänta på mellan kaffestunderna, och som betraktare infinner sig en känsla av hopplöshet, något man inte känner som arbetare då man hela tiden jobbar för att finna hopp och övervinna de fysiska hindrena.
Hur bra vårdpersonalen än är visar sig kroppens förfall och ett sting av rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar